STOCKHOLM samtidigt PARIS

Det finns en känsla som jag inte kan komma ifrån.

Den innebär ett pirr som alltid infinner sig under några minuter då jag vaknar på morgonen. Och ju tidigare ögonen slås upp desto bättre, ja, alltså inte rent orkesmässigt, men för måttet av pirr. För visst är det väl på något sätt lite extra stämningsfullt om man skulle vara en av de som vaknar lite före alla andra.
Ser in i huset på andra sidan och upptäcker att de anställda på kontoret som alltid lämnar lyset på i alla rum 24/7, ännu inte är där, och att det bara skimrar några enstaka pärlor av billjus där uppe på kullen.

Tänk, att vara precis i början av en dag som aldrig tidigare existerat.

Trots detta, märker jag rätt snabbt,väljer man inte nån kulinairsk nyhet till frukost, utan jag som de flesta andra ungefär eller precis samma sak som igår. (Två knäckemackor om det finns många kvar, en om det är långt till nästa leverans, och jo jag ären av de där idioterna som gillar blandingen banan och kaviar.) Och, om klockan var åtta och det var januarigryning över Belleville alldeles nyss, så  är den strax tio och jag har fortfarande inte hunnit ut till parken, den här morgonen heller.

Jag inbillar mig att den här känslan, som är som en liten tesked julafton,  inte var lika stark de dagar då jag gick upp för att gå till ett jobb. Förra våren exempelvis, den första dagen i månaden, då  kön var lång till biljettautomaten för att fylla på metrokortet, och man förbarmade hela mänskligheten för att ingen av oss haft ork nog att göra det kvällen före.

Då man var 24 år  och satt med gråten i halsen på ett kontor och tänkte att  fan nu blir det inte mycker mer än det här. Jo just det,  det finns ju en Cocacola-automat i korridoren.

(Fint, man har just kvalificerat sig offentligt till en omgång "Ung och Bortskämd", och det utan curlingföräldrar.)


Hur en så enkel sak som att välja shuffle på ipoden under tunnelbaneresan, eller välja trapporna vid sidan av alla rulltrappsfolk dock kunde ge små stötar av det där.

Pirret.

För visst är det lite spännande ändå. Att ingen av oss ännu vet hur det ska gå!?

Att vi fortfarande kan hitta på nåt.

Men, ju mer man tänker på fenomenet desto mer ångestladdat blir det – att man  trots allt inte oftare väljer att ta dagen till gnistrande extremer.  Att för mycket makt gör en matt.

Förmodligen är det därför tur att pirret lägger sig automatiskt när man beblandats i några timmar med verkligheten. Får ligga på hyllan en stund för att återigen plockas fram  följande dag. För hur skulle världen egentligen se ut imorgon om alla stannade hemma och lekte i sin egen lilla bubbla?

- Work is pleasure for me, if it’s working alone in my space, or being with the stylists or having appointments. Usually someone has to pull my arm to tell me it’s lunch time because I never look at the watch, but quickly my hunger of good food takes over… In my area (the office is based in the center at 57 St Roch) the restaurants are great, whether it is French food, like the small small fish restaurant of the French actor Gerard Depardieu, called L’Ecaille de la Fontaine (tel: 01 47 42 02 99), the small Italian bio restaurant Crudus (tel: 01 42 60 90 29) or Colette, the cool multibrand store on rue Saint Honoré where you always see cool people when you eat downstairs.Sometimes we go to the south American tapas restaurant FERDI (tel: 01 42 60 82 52)or Japanese Kinugawa (tel: 01 42 60 65 07). For important lunches I got to hotel COSTES.

(full interview to be published later)

   
 

Alright, back.

After 24 hours, 6 glasses of wine, 5 arronidissements, 3 new contacts, 2 insults and a headache that just left my head (since the poluted air finally found a good balance in it), Paris is starting to feel like normal.

Looking at those split edges that in Stockholm looked Scandinavian, natural and shiny, I realize that a hair dresser needs to be seen, may it be on Boulevard de Belleville or not: Anything that used to look natural, pure and clueless last week, here rapidly gets drown over by a dirty guy on a scooter and remains a nordic dream.
Or as French ELLE recently wrote: "Chic, pratic nordic", hah, if they only knew...

Mais, ca va. It is 25 degrees and after having spent half of the day looking for a wifi café/library that is open, free and where the connection actually works - I realize that working from home is ideal .
At least for now, when you have a balcony and a lively street that offers baclava, dancing men and 2 kilos of almonds for 2.50. (As well as imported panties for 50 centimes)

It will be okay. This time as well.

A New Chapter:

This blog may change a bit in the near future. Considering the fact that not only one but three Paris guides are under contruction, one as a private book project and the two others ordered by  aSwedish paper, the content on this blog will and should follow the work in progress.

I'll get back to that later, but what I am looking for is interaction!

I just recieved an email from this blond woman, partly based in Paris, always showing her best side in "La roulette Fortune" and recently in L'Arnacoeur. She will be in the, little less serious, chapter on French Love.
http://fr.wikipedia.org/wiki/Victoria_Silvstedt

Have a question that you'd like me to ask her and include in the book? Post a comment below.

Thanks! Time to unpack.

Notar, mäklarfirman, har öppnat kontor i det gamla ljusterapri-kafét här i Hornstull, brecis bedvid biografen.
Det är förmodligen en av de finaste lokalerna i området då den ligger på gaveln och har ljusinsläpp från två håll.
När det fortfarande var ljusterapi-kafé där såg man inte in eftersom vita, tjocka draperier var uppspända för att inte störa uv-strålningen där inne. Paradoxal tanke egentligen, att enda stället som aktivt jobbade för att sprida ljus över glåmiga stockholmare över vinterhalvåret, förmodligen också var enda stället som gjorde allt för att inte få in den minsta gnutta dagsljus.
Hur som helst, nu ser man in. Eller, man ser förresten nästan rätt igenom. Det är transparent. Två vita skrivbord står uppställda bredvid varandra med någon meters avstånd emellan, på vita väggen sitter fem gröna bokstäver uppklistrade: n o t a r.
Säkert har skrivborden fått varsin stol också men så är det inte mycket mer. I rummet bredvid stårett vitt bord, runt det står några fler stolar, ungefär fyra eftersom man på det viset kan sitta mitt emot varandra och skriva kontrakt: Mäklaren bredvid säljaren och så köparen och hennes kille/mamma/syster på den andra. När  köpare signerar bostadsrättskontrakt är de i regel nämligen två. Det är inget man gör, ensam på lunchen då man samtidigt inhandlar en Delicatoboll och kommer tillbaka till kontoret med en påse äpplen. 

Över det vita bordet hänger en stor vit lampa från Ikea deluxe.

Står utanför och tittar in en stund, som en neandertalare med håret på ända eftersom det är så man blir när man har enskild firma och ännu inte fattat det där med hur man hittar en tidsrutin - eller ens kommit underfund med om man vill det: Folk, som de i buren, verkar ju ändå inte veta bättre vad att göra med den. 

Tänker att det måste kännas lite lustigt att sitta i det där transparenta dockskåpet hela dan och så öppet dokumentera hur ens timmar rinner förbi, hur en arbetsdag passerar.  I praktiken skulle ju folk ute på gatan kunna utnyttja mäklarna i  Zoo-syfte, eftersom det är billigare än att betala inträde på Skansen. Men, tänker jag när ena mäklaren där inne böjer sig ner och sänker sin nya stol, (är det nu man ska applådera?), kanske faktiskt ännu värre kan det vara att komma dit på besök och kliva in i buren för att skriva under bostadspapper:
Ska grannarna sitta på Vurma mitt emot och mumsa på sina sallader med chevre,valnöt, honung samt dressingen bredvid, samtidigt som de beskådar sin nya granne signera ett äktenskap med kvarteret innan hon försiktigt kliver ut med stora nya klotögon som ännu inte blivit hipster och gröna notar-pärmen under armen. Tätt efter kommer förstås han som sålde, spottandes på trottoaren för att det är hans gamla hood.

Idag är sommarens sista dag sa de på radio. Märks inte, fast visst känner man att vinden är sval? Hornstull sitter ute och brunchar som om augusti ska pågå i all oändlighet, och vem kan klandra oss för det. I vinter däremot, om jag är i stan, får det bli en tur till kvarteret och se om killarna i seglarshorts och randig t-shirt  i ren ljustörst inte huserar hos de där ensamma mäklarna i buren.
Tänk! Notar. Stockholmskidsen kanske snart hittar en lösning på bostadsproblematiken.

Bäst man köper med några franska kex.

Som en påtvingad eftermiddagspromenad för att få tiden att gå och hjärtat att slå långsammare, en junidag i 30-gradig hetta, väljer man att gå och handla vid Medborgarplatsen. Inte för att äpplena egentligen är billigare där, men för att själva sysslan av gång helt plötsligt ger ro och meningsfullhet i tillvaron. Solen bränner i nacken och man ångrar att man inte tog strumpor i skorna. Sommarprataren i lurarna talar om utvecklingsstörda som fått en andra chans i livet, och man skäms över den ofrivilliga tankeverksamhet som ägnas åt de 3 kilon som lagts på sedan man nådde sin modersmark. (För att man inte springer i metron).

Köper en Sprite som bara är ljummen och en påse sommargrönsaker med vattnig broccoli och morotsblandning och undrar varför det i hela friden är värt att släpa denna påse för 29.90 över hela Hornsgatan.

Men något ska man väl lägga in i kylen.

Tar en genväg över Maria kyrkogård och tittar in i kyrksalen där man en gång spelade piano. Det var alltid tomt och kyligt där inne och ryska pianolärarinnan var bestämd. Istället för noter var det pedagogiskt nog fastklistrade färger på tangenterna man memorerade, och vips så blev blå, blå, röd, gul, röd, gul, grön ett stycke Mozart.

Påsen som avsetts för frukt rymmer inte riktigt alla varor och kikärtskonserven vill helst ramla ut på kyrkbacken.

Då signaturmelodin till Sommar spelas i öronen, hela Sverige läser "Så länge stannar värmen" och tänker att det  inte blir bättre än nu fast det redan blir mörkare, ser man ett tiotal svartklädda människor omfamna och varsamt tala till varandra utanför kyrkporten. Klippdockor i en skör, uppfälld pappkuliss på Hammarbysupporter-mark. Bara ett stenkast från öl, Nettan och VM-puben. Där träder man rakt igenom, likt en Lucia, fast i  i svett och Nikeskor.

Men döden bär hatt och svart även i solsken.

Tänk på den där videofilmen som någon släkting så barmhärtigt filmade då du var i 16 årsåldern. Filmen som innehåller scener som den från sommarstugan det där året någon smart person bestämt sig för att ni minsann skulle åka dit allihopa för att fira jul, utan att vidare reflektera över att det förmodligen fanns en bra anledning till att man inte vanligtvis gjorde det.

Det är sjukt mycket snö och går inte att köra hela vägen fram till stugan och du har släpat på Domuskassar med mormors hemlagade Jansson  som färdats 40 mil. När filmen spelas in nere på bottenvåningen har du just vaknat, klockan är halv 2 och det är redan bäcksvart ute, du kliver ner för den knarrande trappan i urtrvättade flanellpyamasen som är det enda förutom Nokia 5110-mobilen och Smashing Pumkins-skivan som du tagit med dig. (Och så cigaretterna så klart som ligger i innerfickan på dunjackan i farstun). Du har inte duschat på två dagar eftersom det inte finns varmvatten och alldeles svullen i ansiktet är du som ett resultat av nya toastmaskinen, dataspelande, bulumiångest, tonårshormoner och värme från öppna spisen som stigit  som ett varmt hav upp till övervåningen i flera dagar nu.

Okej.

Du kliver ut i vardagsrummet där filmen alltså spelas in och där 3/4 av släkten sitter (och har suttit sedan ankomsten någon gång strax före julafton om man bortser från den kollektiva dagliga 2 km promenaden till brevlådan och tillbaka fast det inte ens kommer någon post). De spelar Monopol eller Nya Finans eller Min bondgård medan de suckar och njuter över hur bra vi har det om vartannat.

- Nämen se vem som kommer här. Någon som är vaken i ottan ser jag. Säg någonting. Vinka, vinka , jag spelar in. Jo, men säg nånting nu då.
Du blänger in i kameran och försöker gå förbi och verka oberörd men det går liksom inte då den där jäkla korgen med vedträn tar upp exakt hela gången mellan dig och kameramannen, varför du måste stanna och muttra ett par skräniga ord på dialekt innan han flyttar på sig.

Det gulgröna skenet från brasan ger dig en gulgrön hudfärg och du vill bara klämma ut hela din malplacerade existens i ansiktet på den som filmar för att du är bosatt i denna hemska kropp som släpar sig efter dig vart du än går.
Men det ser ju ingen annan.

- Är det dags att äta  frukost nu? Eller lunch snarare... Ät inte för mycket för om två timmar kommer Berit och Jan-Olov med inkokt lax och dillstuvning. Ta en bit av skinkan som finns kvar, din syster gjorde 2 smörgåsar imorse men hon åt bara upp en och en halv så jag la resten på en tallrik i kylen.

Och så vidare.

Det enda, och absolut enda som gör att du kan överleva i denna rödmålade stuga utan vita knutar är vetskapen om att ingen utomstående ser dig, eller din familj och någonsin ska få bevittna det som spelas in på bandet.


...Om du inte heter Daniel Westling.

(http://svtplay.se/v/2038024/kronprinsessan_och_kungariket)

My dad remembers when Stalin died. When he got the message he ran over the roof tops of Moscow. It was a cold morning in March and one can imagine the terrified excitement he, and his fellow classmates felt when they rushed so fast as if they were flying in the Russian sky. Far, down on Red Square, surrounded by thousands, they saw him.

One does not want to think about if the roofs were slippery. Of course they were.

Sometimes, a present coincident reminds you of things in history that makes one wonder how much information is possible to mix and pour in to a person before the body gets filled. 
Like when he is lying on the floor now, installing some banal wireless Internet facility that makes life so much easier, and reflexively mutters a Russian word without noticing. A reference, that perhaps was created in his backyard while waiting for the toilet that he shared with eight families, that now gets thrown out in the Swedish air. Words that time and new languages have made impossible to catch.

Here, in his daughters own, bought flat.

Or when he buys that dark bread that he eats standing, without butter and nothing to drink because he was raised without space to be demanding. Or when I see him sleep, always on his left side with both hands placed under the cheek, because that was how the boys were ordered to sleep at summer camp.

Him doing the Sunday afternoon grocery shopping, in an overfilled suburban supermarket, where nobody cares about nothing but who won Eurovision Song Contest but demonstratively sighs if there is a line, and were the blond full- time college student earns more money in one weekend than his mom did during a whole career.

Yet, she does not know about Stalin.

It might actually help to slip once in a while. Just to rearrange the mix a bit.