Döden som sylt i filen
Det är Haricots verts. Tar du två så blir du glad. Sen.
Gå inte 6999 steg om dan. Gå 7000. Bocka av i den röda boken du fick på jobbet så somnar du lycklig.
Gå för gångens skull och inte för nya intryck. Det bidrar till god statistk och friskt liv.
Uppfyll kvoten bara så kommer det. Sen.
Idag såg jag en japansk reporter på bild sekunderna före sin död. Med en kulspruta mot huvudet.
Vad tänkte han som tog bilden?
Vad tänkte den japanske reportern? Dessa sista andetag som sen av en slump hamnade i våra brevinkast.
Vad tänkte han som publicerade bilden bredvid reklam för Verum hälsofil?
På sina nyinköpta haricots verts?
Varning! Dessa direktiva drömmar om morgondagen som vi plockar likt snittar från en silverbricka är i själva verket flugsvamp som serveras för att kväva vår fantasi!
Alltså ett allvarligt brott för domstolen i Haag.
Sluta gå, ta brysselkål och hyr sprudlande "Science of sleep".
En insats som gör dig jätteglad! Nu
Tisdagarna med Morrie
Har ni läst den boken?
Inte jag heller. Men tänkte eventuellt skriva en egen. Tisdagarna med Leif.
Leif Zern.
Teaterkritikern och f.d. kulturchefen för Expressen. Ikväll drack jag vin med honom.
En av de som sitter ohotad på DNs första parkett sedan 1968(!)
Med största sannolikhet är 75 % av de teaterrecensioner vi läst under våra liv, och omedvetet givit oss en uppfattning om en föreställning är bra eller dålig, grundade på subjektiva åsikter av denne man.
Konstigt egentligen.
Men lugn, han verkar sympatisk.
(Varför det nu skulle rättfärdiga att korvstoppa en hel befolkning utan vidare analys).
Dock faktiskt än stiligare som svartvit kaligrafi i tidningen än i föreläsningssalens dunkla ljus. Hur man lyckas tala med en poäng i 1h och 45 minuter i det något difusa ämnet "Ansiktet", ur historiskt, filofiskt och typ you name it-perspektiv (ja, han name dropade Bergman) känns kanske en aning ...märkligt.
Men säger kanske en del om varför han faktiskt sitter där, på första parkett. Och dinglar med benen.
"Ansiktet" kan vara en symbol för det vi söker som människor.
I teatersamanhang: Vi öppnar portarna till teatern, är inne i foajen och känner oss genast lite lugnare. Kommer in i salongen och tillfredsställelsen är än påtagligare, ju närmre desto bättre, vi vill gärna sitta på främsta raden så att vi kan se, vad det är exakt går inte att sätta finger på. Men visst blir det lite obehagligt om om skådespelaren kommer ut på scen i en mask!?
Går vi dit för att bekräfta vår plats på jorden genom att se oss själva genom nån annans blick?
Det här med sökandet går tydligen att applicera på lite vad som helst.
Som i sådana där kinesiska små askar. I den stora finns en mindre, i nästa finns en ännu mindre, sen en till.
Det är en lugnande känsla, det där att komma närmre och närmre någon slags sanning.
Men vad är det vi vill åt? Och varför blir det så frustrerande om jakten abrupt tar slut?
Nog tur att jag gick upp 06.30 imorse och därför gick hem tidigt.
Gratis bag in box vin och 4 timmar senare hade lätt kunnat leda till nåt pinsamt.
"Teaterstudent överföll känd kritiker"
- Tisdagarna med Leif betydde allt för mig!
När vi ändå är inne på det...synd att uppsättningen av "FANS" floppade.
Säger vem förresten?
.
Det var just det.
Surfittorna på H&M (2)
"Planera in gör ingenting-tid i kalendern!" När som helst i veckan faktiskt, unna dig det! På arbetstid. Gör det! Du...undersköterska.
Jag älskar hur vi kan gå längs Sveavägen och spana på en ny lampa på "Upper East"(namnet!). Se att de har 30 % rea på förra säsongens möbler, och faktiskt kunna köpa något. Nicka nöjt åt väninnan nästa gång hon antyder Mio, att Nej...inte riktigt...det är nästan New York.
Jag älskar också hur ingen svarar när ledaren på SATS ställer en fråga rakt ut i salen. Vad som helst egentligen: "Är ni trötta?". Vem? Hur ska jag kunna veta?
Det enda, och faktiskt enda jag inte tycker om är "surfittorna på H&M."
Var där och substitutade lite i måndags (igen, eftersom jag inte alltid orkar bubbla omkring till klocka 3 på natten.) Tog med mig plagget fram till kassan. Påpekade att det var en massa ludd på det (då det hängt bredvid en grå, självklart grå, I mean det är säsongens färg, kofta). Expediten tog fram en sån där roller. Trodde hon skulle ge mig den på köpet, men nej. Trodde sen att hon skulle rolla plagget åt mig. Men nej.
Hon gav mig en roller, föste plagget åt sidan på disken och sa " så, nästa".
Okej att vi alla gått i samma skola, fått fiskpanetter med filsås uppslängt på tallriken av samma bittra mattant (som ej fattat grejen med att "planera in egen tid"). Men nånstans finns väl en gräns?
På H&M vill man ha hierarki. Jag kund, du försäljare. ROLLA!
Vad är förresten grejen med denna Ramadanhysteri? Här har vi en tusenårig religiös tradition som infaller i år likt alla andra år. Så vitt jag vet bodde det muslimer i vårt land 2006 också.
I DN imorse var det ett helt reportage om matkedjor som "bunkrar upp". Morgonsoffan hade ett inslag om "Fatima som tycker att det är spännande att fasta" och Tele 2 har en kampanj på tunnelbanan, föreställande en moské, med rubriken " Amigos, Ring extra billigt under Ramadan". Amigos?
Judiskt nyår idag, bara en parentes.
Dog inte dom förresten, då i...a Tyskland?
Nä... färdiga Mezerätter med extra humus e grejen, det vet man ju.
Dessutom passar det ju så bra nu när "Ett öga rött" haft premiär.
Enhetligt liksom. Man vet vad man får.
Men tro fan inte att lampan är från Mio!
Ösregn
(15 sekunder senare då han kysste min hand verkade ålder inte alls väsentligt. Dessa Kungsholms män/ kvinnor 30 + som handlar laxkotletter i enportionsförpackningar och tror att just denna fredag äntligen skall bli den som tillslut ger dem ro. Är vi också där snart? Med enda skillnaden att det är ris vi konsumerar då laxen tagit slut...?)
För att sluta på Torget - över en drink med en ny vän och sympatisk riksdagsledarmot för centerpartiet som lämnat mobilen hemma då han fått så många mordhot på senaste tiden. Pga sin läggnng.
SS. Septemberstockholm, i en och samma påse.
Quelle semaine. En kund dog i en bilolycka.
Och ute har det börjat regna.
Snälla låt mig leva!
Tipp tapp tipp tapp, midnatt råder tyst det är i husen.
Jeansen ser ut att vara av årgång 72 och Mc-jackan stinker säkert bensin.
Ju närmre jag kommer desto uppmärksammare blir jag på burken han håller i handen. Den är genomskinlig med nåt brunt inuti. Och vad är det där neongula? Eld! Nä hur troligt är det ...i tetrapack...
Nu går jag bara några steg bakom, ser nästan hela innehållet i burken och väntar på att han ska vända sig om och vråla med hela sitt skägga ansikte att jag ska passa mig jävligt noga.
Då ser jag, att i burken ligger det prickig korv. Det neongula är apelsinjuice.
Och visst luktar han väl ändå tvål?
Blir så lättad att ger honom en slängkyss i höstluften.
Lilla pluppen! Prickig korv! ...Inte ens svart kaffe och snus!
I Rålis, där jag fått upp stegen igen, träffar jag den som jag egentligen bör frukta.
En tonåring, tillsammans med två andra, breder ut sig över hela vägen. Hon har platinahår, grå filabrallor och svart kajal. Kollar kaxigt på sina girls och hångarvar övertygat:
"hheeehhh,,,näää asså ja ee verkljen inte bäroende".
Där har vi den som vid eventuell konfrontation verkligen skulle ge en på mopsen.
Nikotinabstinens + tonåring + morgonstund och du kan stoppa upp ditt fucking guld i mun!
Kids, they are our only hope. Ibland kan till och med en onsdagsgryning vara intressant samtidshistoria.
Kuvertet is on my desk. Mission completed - only a stamp away.
