STOCKHOLM samtidigt PARIS

På planet hem från Rom hamnar jag bredvid ett par från Enköping. Ett Eccopar, en höger och en vänstersandal som är välingångna och trycker varandras händer när motorerna lyfter oss från marken.
Hon läser Damernas detektivbyrå, han ger sig på In Flight Magazine.

När flygpersonalen delar ut menykortet, (som visar hot and cold beverages such as tea, coffee, Coca -cola, Pepsi, Seven up, beer, wine, water, a selection of fresh sandwiches with ham and cheese, tuna, chicken -curry, salami and brie, muffins, snacks, chocolates and fresh pizzas - förstärkt i en 120 decibels walkie talkie), lutar hon sig över sin man och säger att de nog borde handla något.
Något lätt, markerar hon sedan, för det är ju bara en 3h flight och han ska ju snart köra.
Mineralvatten kommer de (hon) överens om och när hon räknat sina och makens euro två gånger för att sedan konstatera att det är billigare att betala med kronor så finns det inget sparkling water. Nehej. Jooos. Jooos Do you have? Då tar vi det.

Hon använder sitt ännu opostade vykort föreställande Vatikanen som bokmärke, placerar juicen och de två glasen i stolsfickan framför sig, drar handen genom sitt kortklippta hår och frågar sin make vad han läser. Det är en artikel om nattklubbar som ligger uppslagen i hans knä.

I mina vader pågår ett myrkrig. Svenska tant! Varför? Var kommer din oro ifrån?
Med tanke på kyrkans makt, arv och inblandning i det mesta, så borde väl exempelvis italienskorna än mer tänka på måtfullhet, dygd, ha mindervärdeskomplex och känna synd. Men jag kan inte annat än att förundras över vilka ljusår de befinner sig ifrån varandra.
Den kortklippta sandalen som frågar sin man om han vill ha mer att dricka så att de kan slänga flaskan sen - och den jämnåriga tuperade brunetten i eyeliner och stilett som distinkt sippar sin Pelegrino. Det är oväsentligt vem som är mest världsvan eller vilka traditioner som hör nationaliteten till, det som märks är tyngden i sätet. Självrespekten och var de har sitt fokus.

Italienskan stoppar kabinvagnen med en lugn bestämd manöver, överlämnar en 20 euro sedel och får sin Lancôme.
När Eccosandalen i inbillad samverkan med sin man bläddrat igenom katalogen, bestämt sig för att handla för att sedan tala om att hon hejdat sig,är maskaran redan slut. Och då blir hon ändå besviken.

Springer förbi några kottar på stigen.
Gula, röda och gröna ryggsäckar som sitter på berget som en klump.
Blöta och baktunga av gallonbyxor och matsäcksvikt.
Får ett sug i magen av att bara ge upp allt ihop. Ett kall att åka till Panduro och köpa pyssel för hela studiebidraget. Samla in alla löven som ligger där i olika färger och lägga mig som en jätte i mitten av klumpen. Andas natur.

Kommer hem och berättar för syster vad jag såg. 
Vi drömmer lite om leverpastejsmackor i prassligt papper och O´boy som runnit ut.
Så säger hon att hon aldrig tyckte om de där utflykterna. Hon var så besviken för att Mulle var tjej.
En dagmamma i peruk med röd fjäder. Klart som fan man blir cynisk.

Och folk undrar varför vi inte litar på nån.

Tydligt en Han.

Tänk vad lustigt det är med kroppens funktioner, hur den kan reglera och kontrollera sinnet.
Slå på och av en kran av pulserande känslor som får knäna att plötsligt vika sig, överarmarna att bli geléiga och huvudet att tappa alla idéer om hunger och törst. Vilka skor det var jag tänkte köpa.
Nån slags djurisk överlevnadsinstinkt som kommer som en blixt från klar himmel.

Men det ser ju faktiskt inte omvärlden (eller objektet). De har ingen aning om vilken situation som får just mitt hjärta att bulta så att det går hål i jackan.
Har man därför rätt att spela iskall eller sabbar det resultatet?
Måste det helst lysa igenom hur entusiastiskt livrädd man är?
Borde kanske köpa nån slags bok i idrottspsykologi, där kan man hitta svaret.

Det är tur att folk har så olika livskall för annars hade hela staden vandrat omkring med en och samma kissnödiga look. (Just i Sthlm gör de i och för sig oftast det ändå, men tvivlar på att det är pga. förväntansfullt sprudel.)

Tänk om all personal på Skansen var ormfrälsta och sprang in i terariet varje dag. Vad händer med björnarna?
Handlade jag ost av just dig vars fötter sprattlade där under kassan för att du snart spart ihop till resan, delade jag säte med kvinnan som njöt för att i-poden bara innehöll talböcker och tog jag emot ett samtal av en telefonförsäljare som övat in sin monolog på band för att rösten ej skulle spricka?

Och jag som bara lade på luren och fortsatte steka lök märkte: ingenting. 
För det var ditt darr - inför vilket jag är cool.

Ord däremot. Formuleringar och frågor som ska broderas ut över pappret.
De ger mig prestationsångest. Blir som en tant på öfvre Östermalm som kontrollräknar silverskedarna:
Tycker att det är så kul när de är nyputsade så att jag riskerar att aldrig våga använda dem.

Men jag ska ringa upp. Ställa frågorna. Skriva ner. Och lämna in.
För det är trots allt fantastiskt att helt oväntat  få en sån där pil som sticker till. Ett pip i metalldetektorn.
Kan vara så det känns när en bebis sparkar.