Solna.
Efter ett avsked av ännu en urinvånare som överlyckligt ska lämna denna stad för någonting annat, på en bar som man gillar lite extra, frågar man sig om det är för att vattnet eller människorna känns lite som Stockholm. Försöker krama nostalgisk F12-anda eller någonting annat somrigt ur ett gäng t-shirt snubbar med tygpåse på axeln och kortklippt lugg. Det misslyckas rätt fort då surfiga australiensaren med lockigt hår som man känner litegrann, dyker upp som en joker i hatten och säger att det är lugnt. "jag sa till dom där snygga fransmännen som kollade in dig att du är med mig, så dom kommer inte störa. Dom försökte ta min stol förut" Well thank you...foreigner...eftersom det är vad vi tycks ha gemensamt.
Tre timmar senare sitter vi ändå i brist på annat där. Hans 5 år i Paris till trots, och dricker Corona på turistgatan. 23 grader i luften och han kan kan inte hålla tyst. Vi talar om de nationella klichéerna med hans franska ex och man skrattar inombords då han liksom själv lyser sunlotion. Det är väl inget fel med det men plötsligt skulle man bara kunna döda för en tesked av den där franska arrogansen.
När klockan blir 4 är ölen slut och man blänger föraktfullt på "Borta med vinden" affischen på väggen. Hur kunde man hamna här?
Då man går ut säger den lille skallige ägaren "Bon soir" och frågar om man är engelska. Nej, svensk, suckar man disträ och väntar på att den välskrivna rullen på nytt ska rullas ut.
Å, säger han då. Jag bodde i Solna.
Hans ögon är stora, lugna och bruna. Han kom dit under vintern. Han var kär.
I 5 månader stod han ut. Nu har hans älskling barn och ny man och han är här.
Han blickar in över den orangea terrakottaväggen.
"Café opera", frågar han sen nostalgiskt, finns det kvar?
Ja svarar man och tänker att man hittat sitt nya stamställe.
