STOCKHOLM samtidigt PARIS

Som en påtvingad eftermiddagspromenad för att få tiden att gå och hjärtat att slå långsammare, en junidag i 30-gradig hetta, väljer man att gå och handla vid Medborgarplatsen. Inte för att äpplena egentligen är billigare där, men för att själva sysslan av gång helt plötsligt ger ro och meningsfullhet i tillvaron. Solen bränner i nacken och man ångrar att man inte tog strumpor i skorna. Sommarprataren i lurarna talar om utvecklingsstörda som fått en andra chans i livet, och man skäms över den ofrivilliga tankeverksamhet som ägnas åt de 3 kilon som lagts på sedan man nådde sin modersmark. (För att man inte springer i metron).

Köper en Sprite som bara är ljummen och en påse sommargrönsaker med vattnig broccoli och morotsblandning och undrar varför det i hela friden är värt att släpa denna påse för 29.90 över hela Hornsgatan.

Men något ska man väl lägga in i kylen.

Tar en genväg över Maria kyrkogård och tittar in i kyrksalen där man en gång spelade piano. Det var alltid tomt och kyligt där inne och ryska pianolärarinnan var bestämd. Istället för noter var det pedagogiskt nog fastklistrade färger på tangenterna man memorerade, och vips så blev blå, blå, röd, gul, röd, gul, grön ett stycke Mozart.

Påsen som avsetts för frukt rymmer inte riktigt alla varor och kikärtskonserven vill helst ramla ut på kyrkbacken.

Då signaturmelodin till Sommar spelas i öronen, hela Sverige läser "Så länge stannar värmen" och tänker att det  inte blir bättre än nu fast det redan blir mörkare, ser man ett tiotal svartklädda människor omfamna och varsamt tala till varandra utanför kyrkporten. Klippdockor i en skör, uppfälld pappkuliss på Hammarbysupporter-mark. Bara ett stenkast från öl, Nettan och VM-puben. Där träder man rakt igenom, likt en Lucia, fast i  i svett och Nikeskor.

Men döden bär hatt och svart även i solsken.

Tänk på den där videofilmen som någon släkting så barmhärtigt filmade då du var i 16 årsåldern. Filmen som innehåller scener som den från sommarstugan det där året någon smart person bestämt sig för att ni minsann skulle åka dit allihopa för att fira jul, utan att vidare reflektera över att det förmodligen fanns en bra anledning till att man inte vanligtvis gjorde det.

Det är sjukt mycket snö och går inte att köra hela vägen fram till stugan och du har släpat på Domuskassar med mormors hemlagade Jansson  som färdats 40 mil. När filmen spelas in nere på bottenvåningen har du just vaknat, klockan är halv 2 och det är redan bäcksvart ute, du kliver ner för den knarrande trappan i urtrvättade flanellpyamasen som är det enda förutom Nokia 5110-mobilen och Smashing Pumkins-skivan som du tagit med dig. (Och så cigaretterna så klart som ligger i innerfickan på dunjackan i farstun). Du har inte duschat på två dagar eftersom det inte finns varmvatten och alldeles svullen i ansiktet är du som ett resultat av nya toastmaskinen, dataspelande, bulumiångest, tonårshormoner och värme från öppna spisen som stigit  som ett varmt hav upp till övervåningen i flera dagar nu.

Okej.

Du kliver ut i vardagsrummet där filmen alltså spelas in och där 3/4 av släkten sitter (och har suttit sedan ankomsten någon gång strax före julafton om man bortser från den kollektiva dagliga 2 km promenaden till brevlådan och tillbaka fast det inte ens kommer någon post). De spelar Monopol eller Nya Finans eller Min bondgård medan de suckar och njuter över hur bra vi har det om vartannat.

- Nämen se vem som kommer här. Någon som är vaken i ottan ser jag. Säg någonting. Vinka, vinka , jag spelar in. Jo, men säg nånting nu då.
Du blänger in i kameran och försöker gå förbi och verka oberörd men det går liksom inte då den där jäkla korgen med vedträn tar upp exakt hela gången mellan dig och kameramannen, varför du måste stanna och muttra ett par skräniga ord på dialekt innan han flyttar på sig.

Det gulgröna skenet från brasan ger dig en gulgrön hudfärg och du vill bara klämma ut hela din malplacerade existens i ansiktet på den som filmar för att du är bosatt i denna hemska kropp som släpar sig efter dig vart du än går.
Men det ser ju ingen annan.

- Är det dags att äta  frukost nu? Eller lunch snarare... Ät inte för mycket för om två timmar kommer Berit och Jan-Olov med inkokt lax och dillstuvning. Ta en bit av skinkan som finns kvar, din syster gjorde 2 smörgåsar imorse men hon åt bara upp en och en halv så jag la resten på en tallrik i kylen.

Och så vidare.

Det enda, och absolut enda som gör att du kan överleva i denna rödmålade stuga utan vita knutar är vetskapen om att ingen utomstående ser dig, eller din familj och någonsin ska få bevittna det som spelas in på bandet.


...Om du inte heter Daniel Westling.

(http://svtplay.se/v/2038024/kronprinsessan_och_kungariket)

My dad remembers when Stalin died. When he got the message he ran over the roof tops of Moscow. It was a cold morning in March and one can imagine the terrified excitement he, and his fellow classmates felt when they rushed so fast as if they were flying in the Russian sky. Far, down on Red Square, surrounded by thousands, they saw him.

One does not want to think about if the roofs were slippery. Of course they were.

Sometimes, a present coincident reminds you of things in history that makes one wonder how much information is possible to mix and pour in to a person before the body gets filled. 
Like when he is lying on the floor now, installing some banal wireless Internet facility that makes life so much easier, and reflexively mutters a Russian word without noticing. A reference, that perhaps was created in his backyard while waiting for the toilet that he shared with eight families, that now gets thrown out in the Swedish air. Words that time and new languages have made impossible to catch.

Here, in his daughters own, bought flat.

Or when he buys that dark bread that he eats standing, without butter and nothing to drink because he was raised without space to be demanding. Or when I see him sleep, always on his left side with both hands placed under the cheek, because that was how the boys were ordered to sleep at summer camp.

Him doing the Sunday afternoon grocery shopping, in an overfilled suburban supermarket, where nobody cares about nothing but who won Eurovision Song Contest but demonstratively sighs if there is a line, and were the blond full- time college student earns more money in one weekend than his mom did during a whole career.

Yet, she does not know about Stalin.

It might actually help to slip once in a while. Just to rearrange the mix a bit.