Paradox på Prime Time
- Åh, här inne var det bra luft, säger han ironiskt. Hur många av er vill bli journalister?
Vi är några som sträcker handen högt i skyn. I samhällets tjänst, tänker jag och känner mig viktig.
Det är 15 min kvar till sändning av TV4s Kvällsöppet och vi är strax studiopublik.
Kvällens ämne är svårdefinierat. Det handlar om sorg, eller var det medieexponering av människor som sörjer?
Beror på hur kanalen vill framstå - som förstående medmänniska eller aktiv medbrottsling. I direktsändning.
Redaktören är en smula otydlig men har gjort klart för oss att "det måste vara mer av kvällstidningsjournalistik nu när sändningstiden är så sen, måste ha gäster som lockar". Ibland får de tjata men då kan de också få 300.000 tittare.
"Det gäller att få folk att tro att de deltar för sin egen skull" säger Ekdal och slänger bananskalet.
10 minuter senare viftar jag inte med den där blivande journalisthanden längre.
Jag sitter bredvid Carina, Englas mamma, som är omsvept av en röd sjal. Studiovärdinnan pudrar hennes panna. Jag slås av hur stora hennes ögon ser ut i de där glasögonen, men vågar inte riktigt titta.
Bredvid henne sitter Arbogabarnens mamma, hon har nyklippt frisyr och randiga kostymbyxor. Som om hon vore på affärsmöte. Örhängena får hon plocka bort för de bländar ljuset i kameran.
- Man är ju inte så himla medievan trots allt, ler hon ursäktande.
De berättar hur det känns när vänner sviker och hur journalisterna, paradoxalt nog var de enda som fanns kvar.
- De vet hur man ställer frågor, säger Carina.
I reklampausen ropar hon till sin dotter som står i kulissen
- Du får gå om du vill, men prata inte med journalisten från Expressen.
Hon berättar för Ekdal hur han brukar gömma sig under hennes bil. Vem har släppt in honom i huset?
Kamerorna rullar igen. Inte ett ord om hemska journalister. Arbogamamman säger att eftersom hennes jobb tidigare var att vara mammaledig, är hennes jobb nu att föra barnens minne vidare. Därför gick hon med på ett reportage i Kalla Fakta .
- För att jag litar på er, säger hon.
Full pott. Studiovärdinnan ler. Ekdal ser nöjd ut. Uppvärmningen har fungerat.
Det är ett skådespel.
Vilka är "de" då egentligen, journalisterna som bakar berget av sliskig tårta?
Inte den komersiella kanalen som jagar tittare? Den ensamme individen under bilen? Och av vilka består publiken som spelar förstående allmänhet? De blivande journalisterna själva.
Att studera journalistik
Hur många bakar fram myskänsla just idag till följd av detta uppslag?
Sådant man funderar på när bröden jäser.
Att det går att omvända detta pysslande till studietid och redovisa på Södertörns högskola som en "teknikuppgift i Power point om mediernas makt över vardagslivet" är en annan femma.
Idag passar bra att inte ha nån åsikt om det.
Håller istället upp tidningen mot himlen och konstaterar att det, som jag tidigare skrev, nog inte är köldhunden som är boven.
Det är gråsuggan. Hon vars vingar omger oss fram till mars. Den himelska sfären och tidningens daskpapper som folk trampar sönder på perrongen har nu samma färg. Vilka utsikter.
"Ofta faller mina byxor sönder och då tejpar jag"
- Vinnaren Sveriges bäst klädda.
Har en kamphund hängandes i byxbenet. Vassa tänder som känns som stål mot huden och vägrar ge sig. Men för fan, småspringer ju nu, släpp taget! Spelar ingen roll. Nordanvinden är kommen och biter sig fast efter att ha format en halsduk om nacken.
Ett steg, två steg, byrackan hänger kvar. Precis då man trodde man klarat sig så minns jag hur det var.
Välkommen tillbaka, du svenska norm. Är du en blandras?
Tror inte det, kylan är framavlad i raka led. Ett två tre rejsar den in på skinnet och bygger bo. Borde stå på Solvalla och heja i tjockjacka.
Eller i skinnjacka. Street style fast lite proper klubbkid typ.
Det är orden om Kleerup då han blivit utnämnd till Sveriges bäst klädda. Köldhunden verkar bita hål i hans byxor med.
Men, ett vinnande koncept i kylan är det uppenbarligen - att låta sig dressas av sponsorer från topp till tå.
För att sen casha in pris som individuell stilbildare.
Som tidningen säger: Det är ju viktigt att medvetet utmärka sig.
