Måste Sverige förbli ett lilleputtland?
Hur som helst, det är verkligheten för de amerikanska studenterna - det är bara jag som förundras över kontrasten, hur otroligt långt Sverige har kommit på flera plan.
Vilken potential det finns för svensk journalistik, hur vi tack vare vår tradition (av lagstiftning) skulle kunna inspirera andra.
Men sen ser man ett avsnitt av Debatt. (27-01-09 Ämne: Om konstnärskap och droger automatiskt hänger ihop typ...Något diffust , tror att Public Service mest flaggade för att de lyckats få dit en rockstjärna.)
Är detta resultatet av vad svenska medier ska prestera? En programledare vars roll är så känd att han ej förmår vara objektiv, och en av gästerna (den stackars pundade rockstjärnan) får bära ansvaret för musikvärlden och får ofrivilligt styra så väl som svara på frågorna, en palett av klichékaraktärer ditsatta likt klippdockor. Symboliserandes normen för Svensk Demokrati. Varsågoda på bästa sändningstid, hela spektrumet av PK:
En anorektisk, svartklädd konstnär med rött läppstift - på de svagas sida för att trycka på faktumet ångest och stressen med att vara estet. En käck chic-litt författare med villa och småbarn som inte alls förstår vikten av att använda berusningsmedel - "jag planerar in i kalendern när jag ska skriva" (och hur bra blir det då?), Birgitta Stenberg- enbart för att hon "uppfann" ordet knark och är en tant över 60 som inte blivit bitter , kortklippt och fått melodikryssyndrom, en ung scout-karaktär med rak rygg, glasögon och hästsvans - som bevis för att "det finns hopp." En rak motsats, konststudenten som alltså ännu inte hamnat i "fördärvet" men som sett en hel del knark redan nu. (Oooh!) En journalist med en nyanserad bild av verkligheten, en ex rockstjärna med långt (nu lite grått) hår som aldrig knarkat (å du helylle-land där kom den) och som bara haft nyktra konstnärsvänner, 4 pensionärer, inropade från typ Fiskekörka då det fanns tomma platser, som fick konstatera att " vi tycker att det är dåligt med knark!". (Snälla se spektaklet på SVT.se! )
Skratta kan man. Men sen blir jag skrämd. Här sitter vi och kritiserar Sarkosy (som fick ledande nyhetsankaret sparkad genom ett sms pga. en obekväm fråga) Putin, Berlusconi - och för all del även Disney (ABC). Men vad har vi att kontra med? Var är kvittot på vår fantastiska neutralitet? Var skulle TV-aviften gå om jag betalade den? Till att stärka gamla ingångna hierarkier i programledaretablissemanget och befästa invärtesbilden (för utifrån kommer den då inte) av Sveriges invånare som ett gäng pensionärer som kokar sylt? Ett gäng lantisar utan intressen som inte vill titta över kanten?
Nej, jag tänker inte identifiera mig med det - och hoppas för Guds skull att vi i nästa generation (låt de koka klart den där sylten först) kräver uppdaterad, intellektuell svensk journalistik som är snyggt och sakligt förpackad. Vi har ju förutsättningarna! Glöm den där TV-avgiften, vad är det vi (på kammaren förmätet) låtsas värna om? Det spelar ingen roll hur välgjorda dokumentärerna eller "Stjärnorna på slottet är" - för tillfället mår det svenska utbudet inte ett dugg bättre än hos Berlusconi.
Frankly Speaking
Fick en uppdaterad bild av dagens Paris i ett nötskal - eller egentligen två, den första klassiskt uppfriskande och den andra bara uppdaterad och helt frank.
En kvinna med båda fötterna på jorden kliver bestämt ut genom dörren till en bar för att ta sig en cigarett, och för att säga "Det där, det röda läppstiftet är inte snyggt på en ung kvinna som du. Det ser fult ut och klär dig inte!" Punkt.
(Ehm och du är... Anna Wintour?) Samtliga i sällskapet stirrar nu på mina fult välmålade röda läppar.
Vad svarar man på det? Ingenting - det behövs nämligen inte för strax kommer en 10 min utläggning om varför - och hur man (som hon) när man nått en mogen ålder förstår sådant bättre, och förresten då klär fantastiskt bra i rött. Jaha.
En sådan fransyska kan man inte mucka med - hon vet vad hon pratar om och man ifrågasätter inte vad det nu är hon har förstått - hon har levt, voila ca suffit.
Som en hund med svansen mellan benen smyger man sen in, tillbaka till sitt lilla glas rödvin och försöker återuppta sin plats på jorden.
Men! Det är samma kvinna, som när man ska gå, har slagit sig ner mitt emot bartendern och då man passerar skriker ut hur fantastisk man är (Intergritet? Nej det kan dra åt fanders) - och att det trots allt är helt rätt! För man ska visa vem man är. Hon talar sedan inte direkt till mig utan låter konversationen om mina röda läppar fortlöpa mellan henne, bartendern och de tre killarna som sitter runt omkring. De vinkar när jag går och jag får acceptera att lämna baren utan mina läppar för de är kvar i luften mellan dem. Hon programerar till och med den...charmanta.. bartendern, som jag knappt vågat titta på, till att yttra att "det klär mig väldigt bra", fast han nog inte vet någonting om mogen ålder för läppstift.
Så...merci ?
Den andra verklighetsbilden är något annat. Den där väskan som någon glömt kvar längst fram i metron. Den som får högtalarrösten att skrämmas, vakterna att springa och rälsen att spärras av. Ingen säger något men alla stirrar. Knuffar sig ut och lämnar perrongen. Jag vill inte men kan inte låta bli - blir som en hjort på savannen. Trodde fara skulle vara typ ryssen som smider planer på mils avstånd och inte en tygryggsäck med påsydda stickers och ett par mockasiner i. Paranoia?
Kanske, kanske inte och hur hanterar man den då?
Och sen kom vackra söndagen
Främlingen
Aldrig får man samma handfallna känsla hemma, den här dagen är vikt för utomlands. Behövs så lite i en stad som aldrig sover, för att pallen ska vicka omkull.
Lyckas inte ladda på mobilen - fast jag äntligen förstår vad tantjäveln säger. Lyckas inte köpa en R25 spotlight - fast jag vet precis hur den ser ut, lyckas inte skriva en ingress som jag skulle gjort det på svenska, lyckas inte få en dubbel espresso fast jag ber om en. Och så magsjuk i en lägenhet som ekar av ljud.
Inga av dessa ting är stora i sig men är enligt guideboken för utomlands menade att läggas på hög för att skildra verkligheten. Få en att bli a jour med sina val. Härda en från någonting vuxet längre fram. Få en att inse att jo, det är allt värt - för i ärlighetens namn vad ska man annars göra? Famla efter en hand som inte finns för att den är för långt borta?
Så man ska vara tacksam då?
Nej, Paris. Idag är du grym och jag tänker inte mörka att jag ej levt i solen som det var tänkt.
Men när, och jag undrar verkligen NÄR, promenerade vi exempelvis på Djurgården en lördag senast?
Perspektiv.
Lunch i Jardin du Luxembourg
Övning i självförsvar
Tjugondag Knut
Aldrig är väl Stockholm så vackert som just den dagen man ska åka härifrån? Om man ens kan kalla det dag föresten. 05:15 - staden ser så lugn ut i nyktert tillstånd. Färden över Kungsgatan, har man någonsin gjort den vid den här tiden utan en droppe alkohol i kroppen? Spännande.
Vid Skogskyrkogården har någon startat en "frukostvagn" med orange neonskylt, det lyser där inne. Men kunderna sviker i den svarta januarinatten. Gör det nåt? Om han kan grädda bagels och lyssna på popmusik.
Förbi Gullmarsplan, gamla gymnasieskolan, över bron och sen - "På morgonen Expressen, På kvällen Dagens Nyheter". I ryggen lyser en tub Stomatol. Nu finns en liten valnöt i halsgropen.
Som en guldkrona över mitt kaffetomma huvud lägger sig sedan stadshuset och reflekterar hela höjden i en avgrundslös fors av iskallt guldglitter. Det är ju typiskt tänker man. Hur jävla vackert allt är. Hjärtat hjular ändå en smula eftersom det trots allt inte är till Gaza jag ska. Men, fastän både kaffet, arkitekturen och barerna kickar rumpa där borta så kan jag inte låta bli att lite, bara lite vilja vända bilen för en stund.
Det Vasagatan erbjuder, en nykter morgon i januari är ändå unikt - nämligen ingenting.
Men sen landar man. Och ser det här från sitt nya sovrumsfönster. 
Tog en promenad på den nya gatan.
9 Rue Le Goff. Sju trappor utan hiss. Bagagevikt 26 + 7 kg. 
Entréplanet
Killen som bodde i huset mitt emot flyttade vidare efter bara nåt år.
Jaha. Så blev det - en tisdag i januari.
De där ledorden
Det ser mörkt ut. I februari planerar "Dom där" att detonera 25 utplacerade bomber i Paris och Sarkosy svamlar om skolfrågor istället för att dra tillbaka trupper. Finanskris, klimatkris, relationskris:
- Kära du välkommen 2009!
Men trots det pågick mellandagsrean. Såg stora kartonger bäras ut. Trots det återsändes
Notting Hill. Och softande människor stirrade. Trots det firade vi nyår. Och frös i nostalgi.
Vi tycks ju till synes oberörda. Så vad göra? Bara fortsätta cykla, hålla hjulet i rullning. Och gärna för mig!
Reflektion blir silver - osentimentalitet blir guld.
Ledhunden för överlevnad. Och framsteg.
Kör i vind!
