Förgätmigej
Då vi kommer till Slussen med röda SL-bussen i gryningen och förstås ingen ännu klivit av, men där ett gäng med bongotrummor dansar ombord tillsammans med några trötta tygpås-pojkar i yngre medelåldern, blonderade brudar med lycra-linne och jeansshorts samt de två gymnasieväninnorna i kort page, lätt dubbelhaka och bommulsklänning som speglar sig i ena spegeln så att dörren ej går att få igen, så startar inte motorn.("Aah meh va ska jag svara då? Jag skriver att vi har kul")
Fastän alla snällt tagit ett extra kliv bakåt i bussen så måste samtliga resenärer nu vara vänliga att stiga av.
Till och med fordonet är överhettat.
"Shit asså, mannen det är inte sant" stönar de som inte hängde bredvid en i trappan på klubben och säger att de aldrig kommer komma hem. Man vet att de har rätt, känner instinktivt det samma och vill bara glömma mörkret och kylan som ska bita sig fast i kinderna där utanför och på snövattnet i sulan som redan läckt in.
Kommer sen på sig själv med att det har gått fem år och tusen årstider sen man satt här sist och att den där berusade nattbussfärden rätt ut i en bäcksvart nedkyld förort, sittandes bredvid sitt livs dåvarande allt som man pratade med för att inte somna, enbart är ett minne och att man inte behöver oroa sig för att spy. (Eller ha odefinerbar ångest över att det redan var söndag när man åt eftermiddagsfrukost i hans urtvättade morgonrock innanför de neddragna persiennerna medan veckans repriser av Idol spelades i bakgrunden).
Nej, nu tackar man busschauffören för resan och kliver bara rakt ut - som i en film, ja tar till och med av sig skorna då man går hela Hornsgatan, och det gör ens ingenting att det är långt för man är vuxen, rationell och nykter. Man fascineras av hur ljust det är fastän klockan är tre och tycker att det är trevligt att se vad andra människor har för sig samtidigt i staden. Man småler åt det nyfunna hånglande paret som man bumpar in i för att man har sin utforskande blick på en vackert planerad husfasad och ja... man känner sig till och med priviligerad.
Jisses. Fy fan.
Fastän alla snällt tagit ett extra kliv bakåt i bussen så måste samtliga resenärer nu vara vänliga att stiga av.
Till och med fordonet är överhettat.
"Shit asså, mannen det är inte sant" stönar de som inte hängde bredvid en i trappan på klubben och säger att de aldrig kommer komma hem. Man vet att de har rätt, känner instinktivt det samma och vill bara glömma mörkret och kylan som ska bita sig fast i kinderna där utanför och på snövattnet i sulan som redan läckt in.
Kommer sen på sig själv med att det har gått fem år och tusen årstider sen man satt här sist och att den där berusade nattbussfärden rätt ut i en bäcksvart nedkyld förort, sittandes bredvid sitt livs dåvarande allt som man pratade med för att inte somna, enbart är ett minne och att man inte behöver oroa sig för att spy. (Eller ha odefinerbar ångest över att det redan var söndag när man åt eftermiddagsfrukost i hans urtvättade morgonrock innanför de neddragna persiennerna medan veckans repriser av Idol spelades i bakgrunden).
Nej, nu tackar man busschauffören för resan och kliver bara rakt ut - som i en film, ja tar till och med av sig skorna då man går hela Hornsgatan, och det gör ens ingenting att det är långt för man är vuxen, rationell och nykter. Man fascineras av hur ljust det är fastän klockan är tre och tycker att det är trevligt att se vad andra människor har för sig samtidigt i staden. Man småler åt det nyfunna hånglande paret som man bumpar in i för att man har sin utforskande blick på en vackert planerad husfasad och ja... man känner sig till och med priviligerad.
Jisses. Fy fan.
Comments
Trackback
