Från 6-8 brödskivor om dagen till Proteinpasta
Ser reprisen av Världens modernaste land. Det pratas en del om folkhälsoinstitutet. Det visas ett klipp från 60-talet med en man i kostym, grånade tinningar och svarta glasögon som skivar limpa och predikar om kolhydratkultur. Inslaget får 2000-talsinvånarna att småfnissa över denna devis: 6-8 skivor bröd. Det är ju faktiskt jättemycket, utöver havregrynsgröt, kokt ägg med Kalles, Kyckling a la Jakob, vetelängd till kaffet och köttlimpa med potatis, lingonsylt samt fruktkompott. Och så en flaska lättöl till kvällen.
Dessutom skulle det visa sig, berättar Fredrik Lindström i programmet, att de där 6-8 brödskivorna inte alls var vetenskapligt undersökta, utan råkade bli allmän lag över en natt därför att svenskarna är så snabba på att hoppa på nya tåg när de kommer körandes ovanifrån.
Nytt. Det måste vara någonting med det där, för vad är det annars som gör att vårt samhälle helst byter ut, blickar framåt och förkastar allt gammalt, vare sig det handlar om människor eller sofftyg?
Står senare denna kväll i juni framför en välputsad stålhylla med dinkel, granola, fullkorn, low carb och quinoa. I kön framför mig visar invånarna väluppfostrat upp allt brödskivs-substitut. För så är det ju nu. 2010 har mannen i kostym med de grånade tinningarna bytts ut mot en blonderad dam named Skipper, som via samma kollektiva mediamegafon iställett predikar proteinpasta högst en gång om dagen.
No turning back.
Med perfekt vy över alla hyllorna, de personalfria kassorna och de skolade robotshopparna framkallas ett minne som gör mig alldeles tom:
Fan, vad har vi gjort?
För egentligen handlar det inte om brödskivor eller ej. Nej, modernisering handlar ju om att skära ner. På allt som har mänsklig, spontan eller irrationell inverkan på saker och ting, alltså på sånt som i förlängningen skapar medmänsklig beröring.
Bort.
Minnet är från en skitig port hos någon fin där jag fick spendera några nätter. En port där ljuset alltid lös in utifrån gatan, och förmodligen gör det än. Där det ligger elfakturor på det spruckna kakelgolvet som ingen av hyresgästerna vill kännas vid och där det, ute på marknaden, myllrar av människor som köper köttslamsor och flätar håret hos en nordafrikan innan de går hem och dricker te med vitt socker i.
Nu är man där i en fjärdedels sekund. Står på insidan av porten med den röriga söndagsgatan utanför. Går mot ljuset och ska strax komma ut. Precis innan dörren ska ryckas upp tar man handen ur fickan och vrider blicken åt vänster. Där sitter en liten knapp över vilken någon har skrivit Porte på en lapp med snirklig handstil som förstås nästan blekts bort.
Trycker på knappen och tänker omedvetet på människan bakom det som står.
En milisekund men ändå - kontakt.
Dessutom skulle det visa sig, berättar Fredrik Lindström i programmet, att de där 6-8 brödskivorna inte alls var vetenskapligt undersökta, utan råkade bli allmän lag över en natt därför att svenskarna är så snabba på att hoppa på nya tåg när de kommer körandes ovanifrån.
Nytt. Det måste vara någonting med det där, för vad är det annars som gör att vårt samhälle helst byter ut, blickar framåt och förkastar allt gammalt, vare sig det handlar om människor eller sofftyg?
Står senare denna kväll i juni framför en välputsad stålhylla med dinkel, granola, fullkorn, low carb och quinoa. I kön framför mig visar invånarna väluppfostrat upp allt brödskivs-substitut. För så är det ju nu. 2010 har mannen i kostym med de grånade tinningarna bytts ut mot en blonderad dam named Skipper, som via samma kollektiva mediamegafon iställett predikar proteinpasta högst en gång om dagen.
No turning back.
Med perfekt vy över alla hyllorna, de personalfria kassorna och de skolade robotshopparna framkallas ett minne som gör mig alldeles tom:
Fan, vad har vi gjort?
För egentligen handlar det inte om brödskivor eller ej. Nej, modernisering handlar ju om att skära ner. På allt som har mänsklig, spontan eller irrationell inverkan på saker och ting, alltså på sånt som i förlängningen skapar medmänsklig beröring.
Bort.
Minnet är från en skitig port hos någon fin där jag fick spendera några nätter. En port där ljuset alltid lös in utifrån gatan, och förmodligen gör det än. Där det ligger elfakturor på det spruckna kakelgolvet som ingen av hyresgästerna vill kännas vid och där det, ute på marknaden, myllrar av människor som köper köttslamsor och flätar håret hos en nordafrikan innan de går hem och dricker te med vitt socker i.
Nu är man där i en fjärdedels sekund. Står på insidan av porten med den röriga söndagsgatan utanför. Går mot ljuset och ska strax komma ut. Precis innan dörren ska ryckas upp tar man handen ur fickan och vrider blicken åt vänster. Där sitter en liten knapp över vilken någon har skrivit Porte på en lapp med snirklig handstil som förstås nästan blekts bort.
Trycker på knappen och tänker omedvetet på människan bakom det som står.
En milisekund men ändå - kontakt.
Comments
Trackback
