Wonderful Wrinkle
Margareta is a grandmother. She is 84. When she was new in the area, 52 years ago, she went shopping in the mall every other day. Since she has not stopped until this day, her closets are unclosable, which is why she happily gives both shoes, bags and dresses away.
Sometimes, to be honest, her granddaughters find some of it ugly: Way too wide, too weird or too much pattern. When that´s the case, she nods, hangs it back and says:
- Alright dear, you know where it is. I do not like throwing things away.
The granddaughter shakes her head, smiles and says:
- No, no I know, keep it. But I can tell you, I will never wear that thing before my dying day.
The granddaughter tastes another buscuit, reads a bunch of magazines, kisses the cat, then says goodbye and travels the world for a while. You know, meets new men, goes shopping in flea markets but drinks champagne, forgets to read, and cries every now and then. But most of the time she laughs. No, actually something in between.
When summer comes the grandmother is enthusiastic, because she has forgotten that she has ever shown that dress, and perhaps the granddaughter has as well. Perspectives changed as the trees lost leaves and suddenly, instant love is generated by a dark grey creation with tomato red shoes.
"I could get married in this! Look, it is exactly what I ve been searching for!"
The grandmother takes it down with a satisfied smile, knowing that the goldish hanger will be filled with something new.
When trying it on, the granddaughter sees those photos on the shelf and knows that her milennium version is so less fancy than the blond, naive but yet original one in 1965.
- I wore that one when I was new in this city dear, I did not eat for a month and struggled with the rent, but God I dansed quand même.
She still goes to the same mall every now and then. Most of the time she feels a bit dizzy and people pass her by so fast, she is afraid of falling. Something fundamental seems to have changed:
-It is all just the same rubbish everywhere these days.
A few weeks ago she went to buy butter and meat (and 2 pastries "for grandpa you know I never eat those kinds of things").Suddenly, a woman stopped her to take her picture for a contest where they looked for a new profile to advertise the mall´s anniversairy. It recently turned out that Margareta had won first prize.
Apart from the money that covers a pea of all dress expenses over the last 50 years, her photograph was made into a drawing. Soon the drawing will become posters that will decorate the mall. And, the grandmother will even be in seen in daily newspapers.
50 years of shopping, represented in a lady that isn't taller than 1.52.
I thought that was kind of moving in a way.
Sometimes, to be honest, her granddaughters find some of it ugly: Way too wide, too weird or too much pattern. When that´s the case, she nods, hangs it back and says:
- Alright dear, you know where it is. I do not like throwing things away.
The granddaughter shakes her head, smiles and says:
- No, no I know, keep it. But I can tell you, I will never wear that thing before my dying day.
The granddaughter tastes another buscuit, reads a bunch of magazines, kisses the cat, then says goodbye and travels the world for a while. You know, meets new men, goes shopping in flea markets but drinks champagne, forgets to read, and cries every now and then. But most of the time she laughs. No, actually something in between.
When summer comes the grandmother is enthusiastic, because she has forgotten that she has ever shown that dress, and perhaps the granddaughter has as well. Perspectives changed as the trees lost leaves and suddenly, instant love is generated by a dark grey creation with tomato red shoes.
"I could get married in this! Look, it is exactly what I ve been searching for!"
The grandmother takes it down with a satisfied smile, knowing that the goldish hanger will be filled with something new.
When trying it on, the granddaughter sees those photos on the shelf and knows that her milennium version is so less fancy than the blond, naive but yet original one in 1965.
- I wore that one when I was new in this city dear, I did not eat for a month and struggled with the rent, but God I dansed quand même.
She still goes to the same mall every now and then. Most of the time she feels a bit dizzy and people pass her by so fast, she is afraid of falling. Something fundamental seems to have changed:
-It is all just the same rubbish everywhere these days.
A few weeks ago she went to buy butter and meat (and 2 pastries "for grandpa you know I never eat those kinds of things").Suddenly, a woman stopped her to take her picture for a contest where they looked for a new profile to advertise the mall´s anniversairy. It recently turned out that Margareta had won first prize.
Apart from the money that covers a pea of all dress expenses over the last 50 years, her photograph was made into a drawing. Soon the drawing will become posters that will decorate the mall. And, the grandmother will even be in seen in daily newspapers.
50 years of shopping, represented in a lady that isn't taller than 1.52.
I thought that was kind of moving in a way.
Långsam landning
För 10 dagar sedan satt man i Stockholm i Gina Tricot-tröja, eftersom man lämnat allt av estetisk tyngd i en kartong i ett annat land. Lyssnade på radio på utländskt språk, åt inte fil till frukost och slängde ej de där tidningarna från flyget fast datumet gått ut. The International Herald Tribune. The New York Times. USA Today, Ja men lyssna: Hindustan Times! Fast man inte förstod ett ord men den kändes ju bra där på bordet. Skulle väl döpa ens ofödda döttrar till de där namnen. "Washington Post kom in och ät". Och så In Flight Magazine, med ett uppslag om nåt sandbeige residens på Capri som man minsann tänkte besöka.
Skulle bara sova några nätter först men sen ringa till shejken om safarin. Han sa ju att man skulle komma nu och vem bryr sig om man inte kan arabiska. Det löser sig.
Det fanns ingen plats för den där tröjan från Fruängen. Beställa en pizza, handla lök eller köpa drink på hipp Hornstull-bar, tröjan var obemärkt. Den var den och jag var jag.
Någon annanstans.
Men när så plötsligt man noterar att det står Dagens på notan man skriver under,
när ren tillfällighet blir till rutin, matrester blir bra att frysa in, skräckmåndag blir vilsam, motion naturligt morgonmantra, svarta skor blir till Converce, vit spaghetti blir till fullkorn, tvättider inplanerade, konservburk värd att gå omväg för att sortera samt, jo, Gina Tricot tröja på fika i nån förort bara känns fullkomligt fel.
Är det då man äntligen landat - eller helst borde skynda sig att dra?
Skulle bara sova några nätter först men sen ringa till shejken om safarin. Han sa ju att man skulle komma nu och vem bryr sig om man inte kan arabiska. Det löser sig.
Det fanns ingen plats för den där tröjan från Fruängen. Beställa en pizza, handla lök eller köpa drink på hipp Hornstull-bar, tröjan var obemärkt. Den var den och jag var jag.
Någon annanstans.
Men när så plötsligt man noterar att det står Dagens på notan man skriver under,
när ren tillfällighet blir till rutin, matrester blir bra att frysa in, skräckmåndag blir vilsam, motion naturligt morgonmantra, svarta skor blir till Converce, vit spaghetti blir till fullkorn, tvättider inplanerade, konservburk värd att gå omväg för att sortera samt, jo, Gina Tricot tröja på fika i nån förort bara känns fullkomligt fel.
Är det då man äntligen landat - eller helst borde skynda sig att dra?
Big Sister
The phone rings, somewhere from a far distance. How come there is so much space in the bed?
Oh, right, I'm here.
It is 8.30 a.m. and not a friend in shoes with open toes, a way too thin jacket, washed hair and no guy, calling, walking and talking while not finding a cab on her way home again.
It is my private job coach. High on porrage and diet milk.
- My what?
Obviously, this native society of mine offers means quicker than asked for.
Still digesting that well paid eclair from the meal served on the flight back from France, one is reminded that life is no vacation, (yet there are no jobs). Only existing, breathing and reading in a park for more than one week in a row is out of question. Who would ever want that?
Applying for a job in the public database means being noticed. It generates a voice saying:
"We´ll do everything to secure your future. Together. There is a cure to your hunger. Don't worry child, come talk to us. It's free..."
Great!
Just got to leave the trash before rushing, but someone has put lockers on all 5 trash cans in the street. This, to guarantee that nobody but those within the community can throw leftover pizzas from yesterday. You need to use your golden key to proove that you are a member.
Too good I am.
Free from garbage, balancing on the edge of the sidewalk, one starts to wonder:
Who needs Jesus anymore?
Oh, right, I'm here.
It is 8.30 a.m. and not a friend in shoes with open toes, a way too thin jacket, washed hair and no guy, calling, walking and talking while not finding a cab on her way home again.
It is my private job coach. High on porrage and diet milk.
- My what?
Obviously, this native society of mine offers means quicker than asked for.
Still digesting that well paid eclair from the meal served on the flight back from France, one is reminded that life is no vacation, (yet there are no jobs). Only existing, breathing and reading in a park for more than one week in a row is out of question. Who would ever want that?
Applying for a job in the public database means being noticed. It generates a voice saying:
"We´ll do everything to secure your future. Together. There is a cure to your hunger. Don't worry child, come talk to us. It's free..."
Great!
Just got to leave the trash before rushing, but someone has put lockers on all 5 trash cans in the street. This, to guarantee that nobody but those within the community can throw leftover pizzas from yesterday. You need to use your golden key to proove that you are a member.
Too good I am.
Free from garbage, balancing on the edge of the sidewalk, one starts to wonder:
Who needs Jesus anymore?
Piteåparis
Han sitter på huk och skruvar på en mutter längst ut på elementet. Hela veckan har det suttit lappar i hissen om att man måste städa bort allt bråte som kan störa framfarten samt vara anträffbar eftersom det när som helst kan komma att ringa på dörren. Nu, när det väl ringde är hallen förstås full av nyanlända kartonger.
- Förlåtärdetettproblem, skajagstäda, villdukommatillbakasenarejagglömdeatt helaföreningen skullegöra det här just idagsnälla sägingenting tillstyrelsen iblandkällsorterar jag inte helleroch slänger kaffesumpen i avloppetoch drickervinfastdet ärmåndag.
- Näj. Inga probläm, LER han och kliver in lugnt som långfil.
Han blickar ut över lekplatsen som är öde för att det regnar. Jag håller i ett glas med vatten som är lika rent som det som faller från skyn.
- Längtar du tillbaka då? frågar jag.
- Jo, säger han.
Han har en stuga ungefär så långt norrut man kan komma, en egen sjö, vänner och en skoter som hans femåriga dotter kan köra alldeles själv. Det han inte har är tid att åka dit eftersom han jobbar i Stockholm.
- Det fanns inget arbete där oppe. Så nu är man här.
Han säger att lägenheten är fin och jag nickar tack att jo, det är den.
Blickar drömskt ut ur köksfönstret, han, lätt disträ ut ur vardagsrumsfönstret och kanske är det så där norrländskt tyst.
- Lycka till här i stan då, säger han.
- Detsamma, säger jag, och krama din dotter.
- Förlåtärdetettproblem, skajagstäda, villdukommatillbakasenarejagglömdeatt helaföreningen skullegöra det här just idagsnälla sägingenting tillstyrelsen iblandkällsorterar jag inte helleroch slänger kaffesumpen i avloppetoch drickervinfastdet ärmåndag.
- Näj. Inga probläm, LER han och kliver in lugnt som långfil.
Han blickar ut över lekplatsen som är öde för att det regnar. Jag håller i ett glas med vatten som är lika rent som det som faller från skyn.
- Längtar du tillbaka då? frågar jag.
- Jo, säger han.
Han har en stuga ungefär så långt norrut man kan komma, en egen sjö, vänner och en skoter som hans femåriga dotter kan köra alldeles själv. Det han inte har är tid att åka dit eftersom han jobbar i Stockholm.
- Det fanns inget arbete där oppe. Så nu är man här.
Han säger att lägenheten är fin och jag nickar tack att jo, det är den.
Blickar drömskt ut ur köksfönstret, han, lätt disträ ut ur vardagsrumsfönstret och kanske är det så där norrländskt tyst.
- Lycka till här i stan då, säger han.
- Detsamma, säger jag, och krama din dotter.
Lilla Essingen förr och nu
Sist jag var där var hallen rosa. Nej, inte laxrosa, flamingorosa, pastell eller gammelrosa utan lite mer outside of the box. En aning mer odefinierad, åt polkagrisrosa och nästan för stark, men ändå fortfarande klädsamt harmoniskt till guldspegeln och lilla bordet att lägga nycklarna på.
Det andra som mötte en var sedan klädskåpet. Hennes bejbi som såg ut som ett sådant som kostar 2400 kr på Stadsmissionen Hornsgatan, men som hon hittat för 50 uppe i norr, vare sig folk trodde det eller inte.
Skåpet hade alltid minst en dörr öppen, inte för att kläderna skulle vädras utanför att de var en del av känslan i lägenheten - och alltså en del av henne. Vita klassiska pärlor som jumperknappar och negilgéer med små svarta sidenrosetter, spontant placerade på de smala tapetserade hyllplanen. På soffbordet låg en påbörjad stickning, i 40-talssoffan fick man bara plats två och i skivspelaren sjöng Birgitte Bardot. Badkarskanten var full av lyx och ingen, nej ingen, kom någonsin ut och dansade som planerat om kvällen började där. Men det gjorde inget tänkte man, för alla var singlar och dansade med vinglasen in och ut ur köket där man fyllde på.
Idag är hallen vit. Guldspegeln är fortfarande där men det ligger inga nycklar på lilla bordet för de har hon gett till honom. Skåpet är stängt och står, tomt mitt i rummet fram till dess att det ska säljas. Ja, eftersom de djupa, funktionella IKEA-hyllplanen i metall behöver dess plats. Skivspelaren är tyst men nya TV'n är på och ABC klockan 17.55 osar om att ett kungabröllop som angår hela folket inträffar om exakt en månad. Badkarskanten är uppblandad med Wash n Go och 2 in One, i fyrkantiga soffan får man plats fyra, och ingen, nej ingen, kommer någonsin ut och dansar som planerat om kvällen börjar där.
Men det gör inget tänker man, för hon är lika glad fortfarande, med sin nya bejbi.
Det andra som mötte en var sedan klädskåpet. Hennes bejbi som såg ut som ett sådant som kostar 2400 kr på Stadsmissionen Hornsgatan, men som hon hittat för 50 uppe i norr, vare sig folk trodde det eller inte.
Skåpet hade alltid minst en dörr öppen, inte för att kläderna skulle vädras utanför att de var en del av känslan i lägenheten - och alltså en del av henne. Vita klassiska pärlor som jumperknappar och negilgéer med små svarta sidenrosetter, spontant placerade på de smala tapetserade hyllplanen. På soffbordet låg en påbörjad stickning, i 40-talssoffan fick man bara plats två och i skivspelaren sjöng Birgitte Bardot. Badkarskanten var full av lyx och ingen, nej ingen, kom någonsin ut och dansade som planerat om kvällen började där. Men det gjorde inget tänkte man, för alla var singlar och dansade med vinglasen in och ut ur köket där man fyllde på.
Idag är hallen vit. Guldspegeln är fortfarande där men det ligger inga nycklar på lilla bordet för de har hon gett till honom. Skåpet är stängt och står, tomt mitt i rummet fram till dess att det ska säljas. Ja, eftersom de djupa, funktionella IKEA-hyllplanen i metall behöver dess plats. Skivspelaren är tyst men nya TV'n är på och ABC klockan 17.55 osar om att ett kungabröllop som angår hela folket inträffar om exakt en månad. Badkarskanten är uppblandad med Wash n Go och 2 in One, i fyrkantiga soffan får man plats fyra, och ingen, nej ingen, kommer någonsin ut och dansar som planerat om kvällen börjar där.
Men det gör inget tänker man, för hon är lika glad fortfarande, med sin nya bejbi.
"Let's Meet for a Drink...In Five Days."
Definatley something to get reused to (or refuse?)
From a place where Facebook in iphone seems just as normal as going out on a Sunday night after 01, and where one felt important if a friend actually looked you in the eyes for more than 25 seconds
- to an existance where the only people online suddenly live in foreign countries. (Have all people in Stockholm become runners?)
Facebook as an instant communications tool where message means meeting within 1 hour (but in reality rather 3, most of the times standing, waiting in rain) does not seem to be the thing in this city.
Time to adapt? Time to buy a new sim card! Obviously have some serious planning to do.
But in the end, that too can do a Sunday night.
Oh, and by the way, spontanious Facebook invitations can apparantley go wrong: Sweden's biggest daily today reports on the worrying aspects of "apéro-géant" in Paris, where one person got killed:
(http://www.dn.se/nyheter/varlden/facebookfester-oroar-i-frankrike-1.1098630)
From a place where Facebook in iphone seems just as normal as going out on a Sunday night after 01, and where one felt important if a friend actually looked you in the eyes for more than 25 seconds
- to an existance where the only people online suddenly live in foreign countries. (Have all people in Stockholm become runners?)
Facebook as an instant communications tool where message means meeting within 1 hour (but in reality rather 3, most of the times standing, waiting in rain) does not seem to be the thing in this city.
Time to adapt? Time to buy a new sim card! Obviously have some serious planning to do.
But in the end, that too can do a Sunday night.
Oh, and by the way, spontanious Facebook invitations can apparantley go wrong: Sweden's biggest daily today reports on the worrying aspects of "apéro-géant" in Paris, where one person got killed:
(http://www.dn.se/nyheter/varlden/facebookfester-oroar-i-frankrike-1.1098630)
Neighbours
Retour?
First time I met her I felt like a naive little girl. Had spent half of my evening dressing up for a random bar in Barbes that I had googled at the university since my neufbox did not work.
I asked her how she knew my friend, if they were colleagues. Her big brown eyes looked at me, then she frankly said:
"Non. On sort".
She laughed and finished the glass infront of her without even blinking. Her lipgloss left a mark on it and the cheese on that plate was green, blue and yellow. It was spring.
2007. The city was new even though the streets were full of old people.
Just now, as I was packing, she called. Never said goodbye this morning since she ran off to some after party where the man who invited her had his initials written on the red carpet in the entrance of the building.
I was trying to get rid of the empty bottles that had been stored in the kitchen for way too long, she talked about Champagne. She ran in the rain, in the arrondissement that she has been in forever, while I have been everywhere. She said goodbye best friend, bon voyage and see you soon again.
Before hanging up, she asked:
- Do you know where in my area there is a Monoprix that is open this late?
-Yes, I said and explained the way.
I asked her how she knew my friend, if they were colleagues. Her big brown eyes looked at me, then she frankly said:
"Non. On sort".
She laughed and finished the glass infront of her without even blinking. Her lipgloss left a mark on it and the cheese on that plate was green, blue and yellow. It was spring.
2007. The city was new even though the streets were full of old people.
Just now, as I was packing, she called. Never said goodbye this morning since she ran off to some after party where the man who invited her had his initials written on the red carpet in the entrance of the building.
I was trying to get rid of the empty bottles that had been stored in the kitchen for way too long, she talked about Champagne. She ran in the rain, in the arrondissement that she has been in forever, while I have been everywhere. She said goodbye best friend, bon voyage and see you soon again.
Before hanging up, she asked:
- Do you know where in my area there is a Monoprix that is open this late?
-Yes, I said and explained the way.
Tornet glittrar i alla fall än. ja det ser jag.
Jahaja. Ett tecken på att det är dags för en paus då man mottager ett sms med texten "Hej Isabelle, vi sågs hemma hos mig för två veckor sedan, det vore kul att ses igen om du är tillgänglig ikväll/ Ceasar", och man ej har ett blekaste minne från varken kvällen eller avsändaren? Två veckor sen. Ja. Då hade man kanske varmvatten.
Helt tappad bakom en vagn eller äntligen fritt gränslöst livsflöde? Det är förstås en definitionsfråga.
I vilket fall är det en lördag på våren igen!
(När man 3 timmar senare försöker få bort stoppet i avloppet med vitvinsvinäger ramlar poletten ner. Jahaja. Det är han. Med champagnekylskåp, färska fikon, lent toalettpapper och takterass med vue sur Seine. Han med den vackra flickvännen som har gröna ögon och fräknar i urringningen. Vilken stil. Och nej. Här lyssnas på Naturmorgon i P1 och här dricks O boy. Dessutom kan jag inte raka benen.)
Helt tappad bakom en vagn eller äntligen fritt gränslöst livsflöde? Det är förstås en definitionsfråga.
I vilket fall är det en lördag på våren igen!
(När man 3 timmar senare försöker få bort stoppet i avloppet med vitvinsvinäger ramlar poletten ner. Jahaja. Det är han. Med champagnekylskåp, färska fikon, lent toalettpapper och takterass med vue sur Seine. Han med den vackra flickvännen som har gröna ögon och fräknar i urringningen. Vilken stil. Och nej. Här lyssnas på Naturmorgon i P1 och här dricks O boy. Dessutom kan jag inte raka benen.)
