Söndagsmarknad på sommaren.
Paris plage.
Tänkte först gå till stranden.
Ännu en sådan dag in emellan som försvann mellan det man ska göra imorgon och den sena timmen man somnade igår. Tidvis ösregn dessutom. 21.50 orkar man inte vara hemma längre och man smyger tyst ner eftersom grannen under hotat med att ringa polisen nästa gång! bara någon timme tidigare. Är det ens fel att man måste gå upp alla sju trappor - även om kvällen blivit natt?
På tredje våningen ligger resterna av pretzels vi råkade hälla ut efter födelsedagskalaset i måndags. Någon har sopat ihop dem i en liten hög. Någon annan har tryckt ner ett gäng ihopknölade kleenex i postfacket. De får ligga kvar, bredvid reklam för sushi och champagneflaskor.
22.02 går man in på bion på hörnet som visat "Whatever works" varannan timme med start från klockan 10.00. Sista seansen nu. Det sitter ingen i luckan och filmen ska börja om 3 minuter. De dubbla trädörrarna öppnas och ut kommer en cigarrtyp till man. Han verkar ha varit den ende besökaren på visningen innan. Köper till slut en biljett till reducerat studentpris och kliver in. Då det gått 25 sekunder och Woody Allen redan fått in "manhattan" "judendom" och "komplex" kommer en ytterligare besökare, hon sätter sig på raden längst bak.
Sitter sen och ser en film av en man som ju sjunger på sista versen. En sång om något som man aldrig längre ser. Förmodligen vet han om det och skiter kanske därför fullständigt i att alla filmer är lika. Ganska smart då hans största publik nog är rätt trogen ändå - de gör ju det samma. Samtidigt blir man osäker - för den klassiska Woody cynismen är inte längre glasklar, den är ersatt av ett sentimentalt potpurri som avslutas med ett hyllningstal till kärleken. Vad är detta tänker man? Dödsskräck på ålderns höst? Precis som när Michael Jackson dog så blir man plötsligt lite sorgsen över att ännu en epok kan vara över.
Då man kliver ut är gatan helt tom - det märks att det är semester. Eller torsdag. Men regnet har slutat, det är 22 grader varmt och alla gröna träden är upplysta som tygsiluetter underifrån så finns ingen anledning att gå hem. Skrollar lite på i-poden och hittar ett "sommar" från 2007 med Filip och Fredrik. Stannar och tittar på floden och tänker att det är precis samma sak - de sitter där och håller låda och man tänker att det får gå eftersom de trots allt tillhör en äldre epok som gott kan få tro att deras USA hajp är häftig. Att det till och med är lite gulligt men att vi skulle rådissa en 24 åring som sa samma sak. Det är inte pk att prata om diners i Williamsburg längre. Speciellt inte i radio. Herregud.
Ängslig ekvation det där - att komma från en hävda sig generation där man är snyggast om man håller käften.
Till slut spricker man.
På tredje våningen ligger resterna av pretzels vi råkade hälla ut efter födelsedagskalaset i måndags. Någon har sopat ihop dem i en liten hög. Någon annan har tryckt ner ett gäng ihopknölade kleenex i postfacket. De får ligga kvar, bredvid reklam för sushi och champagneflaskor.
22.02 går man in på bion på hörnet som visat "Whatever works" varannan timme med start från klockan 10.00. Sista seansen nu. Det sitter ingen i luckan och filmen ska börja om 3 minuter. De dubbla trädörrarna öppnas och ut kommer en cigarrtyp till man. Han verkar ha varit den ende besökaren på visningen innan. Köper till slut en biljett till reducerat studentpris och kliver in. Då det gått 25 sekunder och Woody Allen redan fått in "manhattan" "judendom" och "komplex" kommer en ytterligare besökare, hon sätter sig på raden längst bak.
Sitter sen och ser en film av en man som ju sjunger på sista versen. En sång om något som man aldrig längre ser. Förmodligen vet han om det och skiter kanske därför fullständigt i att alla filmer är lika. Ganska smart då hans största publik nog är rätt trogen ändå - de gör ju det samma. Samtidigt blir man osäker - för den klassiska Woody cynismen är inte längre glasklar, den är ersatt av ett sentimentalt potpurri som avslutas med ett hyllningstal till kärleken. Vad är detta tänker man? Dödsskräck på ålderns höst? Precis som när Michael Jackson dog så blir man plötsligt lite sorgsen över att ännu en epok kan vara över.
Då man kliver ut är gatan helt tom - det märks att det är semester. Eller torsdag. Men regnet har slutat, det är 22 grader varmt och alla gröna träden är upplysta som tygsiluetter underifrån så finns ingen anledning att gå hem. Skrollar lite på i-poden och hittar ett "sommar" från 2007 med Filip och Fredrik. Stannar och tittar på floden och tänker att det är precis samma sak - de sitter där och håller låda och man tänker att det får gå eftersom de trots allt tillhör en äldre epok som gott kan få tro att deras USA hajp är häftig. Att det till och med är lite gulligt men att vi skulle rådissa en 24 åring som sa samma sak. Det är inte pk att prata om diners i Williamsburg längre. Speciellt inte i radio. Herregud.
Ängslig ekvation det där - att komma från en hävda sig generation där man är snyggast om man håller käften.
Till slut spricker man.
Tuesday.
