Två steg framåt - Ett tillbaks?
En fredag, då kavajen kan vara öppen och metropassagerarna torkar sig för fuktig panna, glider man in på MONOP' och struntar i att svära åt överpriserna. En flaska vin och två påsar jordnötter av lila staniol och färdkosten är packad.
Är inbjuden på diskussionskväll hos en urinvånare. Spelreglerna är enkla, ett gäng mer eller mindre nära vänner ses och samtalar kring ett förutbestämt ämne, som värden och moderatorn ser till att vi följer. I sann Sartre-anda möts vi i hans lägenhet där alla radar upp Haribo-treasures, Kinderägg och rödvin av alla dess slag. Ämnet för kvällen, som annonserats på Facebook någon vecka i förväg, är "Si je portes ton sac - tu me suces?" (Om jag bär din väska - suger du av mej?) Det handlar det om sex, förväntningar på det motsatta könet och roller i sovrummet.
Vulgärt eller modernt är ord som snurrar i mitt huvud då jag lyssnar till diskussionen. Det som dock är mest slående är att männen ständigt hakar upp sig på basala frågor som "Men, håller ni upp dörren för kvinnan då ni går på café?" "Skulle du som kille kunna tänka dig att hon betalade notan?". De vill alla vara hippa kosmopoliter som presenterar sig genom att säga att de bodde i England i 3 veckor- men när det kommer till frågan om manlighet så finns det en tradition som får svensken att gäspa: "Ja, ja notan eller inte - men hur var det med den där avsugningen?".
Sex däremot, är ju så närvarande i varenda andetag och liksom inmatat med modersmjölken - och kanske är det just därför det faktiskt lämnas utanför diskussionen.
En tjej man ej ens hälsat på tittar på en och berättar att hon skriver på en bok om onani. Hon är trött på att allt bara fokuserar på manlig njutning. "Jag har själv mycket lång erfarenhet som jag vill dela med mig av - jag började så tidigt, då jag var 8."
När Kinderäggen är slut börjar dom dansa istället, nån måtta får det vara. Sen går dom på gayklubb.
Moderna storstadsynglingar eller ej. Traditionerna sitter djupt och det svider fortfarande i det manliga hjärtat om man betalar sin kaffe själv. Träffade en kille som knappt kunde tacka ja till att ses igen på lördagen - eftersom det var jag som föreslog baren och det var mina vänner som var där. Det blev för svårt för gentlemanna-egot. Och så stod han där som ett fån i hörnet också, inkapabel att agera - eftersom det inte var han som förde.
Sen tar man en taxi hem runt 03.30 och funderar på hur det kan vara så genant att ta emot en öl - men vardagsmat, som för chauffören, att fråga "Du vill inte gå och ta ett glas med mig nu? Jag lämnar bilen här, det blir du och jag hela natten." Ingen ironi, inget sliskigt leende, inget berusat kvart i tre-ragg - bara en uppriktig fråga från en ensam själ i mörkret. Ett snirkligt Michel nedskrivet på en liten lapp. "Suces-me".
Är inbjuden på diskussionskväll hos en urinvånare. Spelreglerna är enkla, ett gäng mer eller mindre nära vänner ses och samtalar kring ett förutbestämt ämne, som värden och moderatorn ser till att vi följer. I sann Sartre-anda möts vi i hans lägenhet där alla radar upp Haribo-treasures, Kinderägg och rödvin av alla dess slag. Ämnet för kvällen, som annonserats på Facebook någon vecka i förväg, är "Si je portes ton sac - tu me suces?" (Om jag bär din väska - suger du av mej?) Det handlar det om sex, förväntningar på det motsatta könet och roller i sovrummet.
Vulgärt eller modernt är ord som snurrar i mitt huvud då jag lyssnar till diskussionen. Det som dock är mest slående är att männen ständigt hakar upp sig på basala frågor som "Men, håller ni upp dörren för kvinnan då ni går på café?" "Skulle du som kille kunna tänka dig att hon betalade notan?". De vill alla vara hippa kosmopoliter som presenterar sig genom att säga att de bodde i England i 3 veckor- men när det kommer till frågan om manlighet så finns det en tradition som får svensken att gäspa: "Ja, ja notan eller inte - men hur var det med den där avsugningen?".
Sex däremot, är ju så närvarande i varenda andetag och liksom inmatat med modersmjölken - och kanske är det just därför det faktiskt lämnas utanför diskussionen.
En tjej man ej ens hälsat på tittar på en och berättar att hon skriver på en bok om onani. Hon är trött på att allt bara fokuserar på manlig njutning. "Jag har själv mycket lång erfarenhet som jag vill dela med mig av - jag började så tidigt, då jag var 8."
När Kinderäggen är slut börjar dom dansa istället, nån måtta får det vara. Sen går dom på gayklubb.
Moderna storstadsynglingar eller ej. Traditionerna sitter djupt och det svider fortfarande i det manliga hjärtat om man betalar sin kaffe själv. Träffade en kille som knappt kunde tacka ja till att ses igen på lördagen - eftersom det var jag som föreslog baren och det var mina vänner som var där. Det blev för svårt för gentlemanna-egot. Och så stod han där som ett fån i hörnet också, inkapabel att agera - eftersom det inte var han som förde.
Sen tar man en taxi hem runt 03.30 och funderar på hur det kan vara så genant att ta emot en öl - men vardagsmat, som för chauffören, att fråga "Du vill inte gå och ta ett glas med mig nu? Jag lämnar bilen här, det blir du och jag hela natten." Ingen ironi, inget sliskigt leende, inget berusat kvart i tre-ragg - bara en uppriktig fråga från en ensam själ i mörkret. Ett snirkligt Michel nedskrivet på en liten lapp. "Suces-me".
Och sen kom regnet
Och så ses man för årets första gång, vid Pont Neuf. Man fnissar då man cyklar med dammig hudhinna, i kvällssolen på vägen dit, då hela situationen känns så otidsenlig. Att det kunde bli hett igen och att ingen drog ur hörluren på en då man på en svettig storstadsgata envisas med att lyssna på "Ute blåser sommarvind". Underläppen darrar till en fejkdoft av Lupin och man undrar just då hur man någonsin kan lämna det som kallas hem.
Men på Pont Neuf är järsgårdarna som bortblåsta. Man möter människor med andra konnotationer. Vänner som snart ska lämna den här stan. Miamibor och Irländare som entusiastiskt skräckinjagat berättar om vad de ska göra sen. Ett projekt i Afrika för att sedan hälsa på någon i Pakistan. Den andra ska jobba i Tokyo - innan han förbereder en master i New York.
Varför känner vi oss som de äldre svenska släktingarna som betraktar deras ungdom utifrån? Vad är det som gör att vi saknar identifikation? Varför låter deras drömmar som ungdomsslang som måste rättas till?
Vi kallar deras spretiga ambitioner för naivitet och avvaktar hellre.
Paradoxalt nog inser vi samtidigt att det är just deras drömmar som blir verklighet.
Plötsligt rivs kvällen upp, det blir vågor på Seine. Blåsten får plastmuggarna att kastas omkull och alla springer.
Stora blöta droppar dränker hans nyrullade cigarett. Han tar skydd under ett parasoll. Tar en sipp av det medtagna rödvinet som de där Texas-turisterna lämnade kvar på kajen. Vi går hela Boulevard St Michel och blir helt dyngsura. Mina dammiga vårskor föds som på nytt. Han kastar flaskan i en grön soptunna, och Texasborna med den. Skit samma tänker han, om jag är en vandrande kliché, jag upplever åtminstone livet.
Men på Pont Neuf är järsgårdarna som bortblåsta. Man möter människor med andra konnotationer. Vänner som snart ska lämna den här stan. Miamibor och Irländare som entusiastiskt skräckinjagat berättar om vad de ska göra sen. Ett projekt i Afrika för att sedan hälsa på någon i Pakistan. Den andra ska jobba i Tokyo - innan han förbereder en master i New York.
Varför känner vi oss som de äldre svenska släktingarna som betraktar deras ungdom utifrån? Vad är det som gör att vi saknar identifikation? Varför låter deras drömmar som ungdomsslang som måste rättas till?
Vi kallar deras spretiga ambitioner för naivitet och avvaktar hellre.
Paradoxalt nog inser vi samtidigt att det är just deras drömmar som blir verklighet.
Plötsligt rivs kvällen upp, det blir vågor på Seine. Blåsten får plastmuggarna att kastas omkull och alla springer.
Stora blöta droppar dränker hans nyrullade cigarett. Han tar skydd under ett parasoll. Tar en sipp av det medtagna rödvinet som de där Texas-turisterna lämnade kvar på kajen. Vi går hela Boulevard St Michel och blir helt dyngsura. Mina dammiga vårskor föds som på nytt. Han kastar flaskan i en grön soptunna, och Texasborna med den. Skit samma tänker han, om jag är en vandrande kliché, jag upplever åtminstone livet.
Better than Botox
