STOCKHOLM samtidigt PARIS

Efter att ha överlevt det sibiriska fånglägret och enligt planeringen påbörjat en resa med Kafka till Amerika, infaller så, lagom till helgen, ett moraliskt förfall.

Det beror egentligen på att M får erfara ytterligare ett sätt att uppmärksammas av män (om hon mot förmodan skulle vara trött på att tvingas svara "jag är svensk" och därefter mötas av ett hoppfullt leende, alternativt en mordisk uppnäsa-blick från tjejen bredvid. Hjälp, vilken nationalitet bemöts av neutrala reaktioner? Får väl uppfinna ett okänt land.)

Hon tänder en cigg på det ju numera rökfria dansgolvet och ser röksugna hanar skockas runt henne som myror. Till och med vakten stryker förbi, ler och frågar om han får ta sig ett bloss. Detta bidrar till fnitter, klassisk frihetseufori och post möjlig pluggsöndag-tid med gratis 20 Euro drycker klockan 06.30, varför man ju då omöjligt kan gå hem. Nåväl, fruktdrink med eller utan alkohol till frukost, är väl inte så noga.
Förfallet  och timmen tycks ej falla Elin Kling i smaken då hon Sthlm streetstyle-posigt glider ut i sin blonda donnakalufs och bidrar till att segmentera bilden av svenskheten. Tack kära Elin, du skulle bara veta vad ditt studiebesök lämnar efter sig, för oss systrar att skyffla. Lite duktig är hon kanske som går hem dock, men hon har ju har ett riktigt jobb att sköta.

Så glider man ut i parken med herr Kafka, kallsvettig över att natten blev dag. Nu tänker man, ska ingenting distrahera.
Suck. "Serge" är tillbaka, han sitter på en bänk och läser en gulnad tidning medan kvinnor i leopardmönstrad huvudbonad och fantastiska vårkappor struttar fram och tillbaka. Tyvärr får man inte göra honom sällskap då den röda tejpen är noga uppspänd strax utanför kamerabild. Men titta får man och tänker att det här om något måste kunna tillgodoräknas som accepterat förhinder på samvetskontot. Det är ju för fasen Culture.

Hittar så en plats längs ena långväggen av museet, där parisarna sitter som sparvar och kacklar. Enstaka gruskorn rörs emellanåt upp då dammiga gymnastikskor springer förbi. Igår ägde man några av dem, idag förbarmar man de stackars människorna. Och så då, den första sidan. Båten i Kafkas roman har sedan länge kastat loss.
- Mademoiselle är inte intresserad av ekonomi?
Suck. Le Monde har en bilaga som inte intresserar min solgranne.
- Nej, jag måste läsa den här... Känner hur torra champagneläppar svamlar.
Då man visar omslaget på boken är studietiden slut. Är det ens eget fel att mannen är journalist med över 40 års erfarenhet och att han kastar ur sig både det ena och andra om Kafka, Opera och allt där emellan?
- Ni är den mest fantastiska kvinna i hela parken mademoiselle, och när jag såg att det fanns en stol ledig bredvid er i solskenet så tänkte jag att "det måste vara en gåva från Gud".

Det är ingen gåva från Gud tänker man, men nästa sida i en kletig glitterbok om som aldrig tar slut.
Om du hade varit 40 år yngre käre Benjamin, så hade vi setts klockan 20 på onsdag. Nu blir visitkortet ett fint bokmärke, fortfarande liggandes på sidan 2 i boken om Amerika.

Efter att ha varit i ett sibiriskt fångläger med Dostrojevskij i 164 sidor är det inte konstigt om man behöver romantiseras en stund. Det är till och med okej att leva ut hela registret.

Det blir en middag på restaurang där ägarna satt i system att du:a en för att få fiskfångsten att smaka lite extra hemstekt. Det fungerar bra och vi köper den dyrare vinflaskan.
Då vi återvänder från höjden och svänger in på gatan där vi bor är natten sen och himlen kolsvart. Som på beställning lite extra glasyr, innan återvändan till tuberkulos och inspärrning, så märker jag att ingenting är vad det brukar vara.
Gatan är nämligen full av bilar från typ 1962. Runda, pastellblå, glänsande, mörklackade med uppspända tak. Punktbelysta från höga kranar där på den svarta gatan är de stående på rad kanske det vackraste jag någonsin sett. Det är filminspelning och strax ska väl "Serge Gainsbourg" själv smyga förbi med cigarettstumpen i mungipan. 2010 släpps filmen och gatan är med.

På lördag blir det kanske ännu mörkare med konstig massrörelse i kolsvart, men bara i någon timme. 
Sen vill världen återgå till det normala igen. Vi andas väl ut och gläds åt att vi drog ur brödrosten en stund.
Hade jag inte haft sådan sprakande utsikt så hade tornet gärna ha kunnat vara släckt längre än så. I mörker händer tydligen de mest fantastiska ting.

Då lyset går i trapphuset brukar jag hålla mig i räcket och låtsas att jag är blind. När man når fjärde våningen vill man inte se sin LIDL-påse ändå, det är tvärt om tur att det då är mörkt. Där bodde nämligen Picasso.

Tillbaka i staden konstaterar man att det nog är precis det som är skillnaden, Paris avsaknad av svart och vitt. Det går inte att ligga i gräddfilen och bekvämt existera inom olika zoner där man kan reglerna eftersom gränserna för vad som ryms var hela tiden löses upp.

Här talar inte uteliggaren med en på tunnelbanan innan man kliver av och går in på fina teatern, däremot kliver man över en som ligger med utslaget lockigt hår på asfalten, övertäckt med en gul våt filt. Är han ett lik eller varför ligger han annars där förstelnad i den sprudlande trädgården?
Ett öga ser nyutslagna krokusar i regnbågsfärger, guldkupolen och de nyputsade bilarna bredvid hans fot, det andra hans desperata blick och regnvattnet som trängt sig in under kragen. Allt är med andra ord precis som det ska. Hjärnan och hjärtat går på högvarv och saknar kabeln för att det ska gå ihop.

Stannar sedan till vid dessa bilder och funderar på hur länge till vi ska behöva dras med det här? 
Herregud, turister från hela världen kan ju råka tro att vi svenskar är deprimerade.