Air France - Je t'aime!
Det har kommit en ny Wasa Sandwich
Hur stillheten ligger som ett lugn runt det grus man just rört upp, att för alltid bevara. Precis som förra gången man såg utsikten så tycks tiden stå still. En människa på avstånd. I öronen tjuter tystnaden och gör en sömnigt matt. Man går några varv i daggräset och huttrar igenkännande om hälarna.
Drottninggatan. Hur kan den känslan vara du?
Att boka en sista minuten till Stockholm är att kastas ner i ett samhälle där allt är en blek kopia av något man minns, men dit man inte bara tillfälligt får företräde.
Där man känner igen minsta barkbit i den där dungen som man inte ens ser, bättre än rummet där borta där man numera sover. Där även en kolsvart perrong inger trygghet, medan gatan där man just nu är skriven får en att gå vilse.
Där man träffar folk man älskar men ej får planera något med. För att den röda kalendern ligger välfylld kvar där borta på kudden. Där man kan somna med vetskapen om att den nästan uppätna mozzarellan i kylen kommer att passera utgångsdatumet innan man hinner tillbaka. Där man i baren där man spenderat halva sitt liv kan sitta med gamla bästisar och samtidigt få sms från en främling om en okänd terass som man snart ska besöka.
Var befinner man sig egentligen när man är gäst i sitt hemland och hemma i sitt gästland? Och vad skulle hända om man skaffade sig ännu en kyl, på en annan sida av klotet, med ost som snart ska mögla?
Sunes pappa med accent
Emellan de utslagna träden på Champs Elysées, på busshållplatsen vid Bastille och på torget vid Notre Dame möts man nämligen av Peter Haber i egen hög person. Hans namn är överallt och kikar fram på de mest otippade ställen där assosiationen till hans "vallande av skidor" i julkalendern 1992 liksom drar ner den livsfarliga coolheten och snarare blir en "Ett päron till farsa i Europa" -effekt. Om Sunes pappa har fått Parisaccent eller inte återstår att se.
Anledningen är förstås att Millenium just haft premiär. "Kultromanen blir en frostad thriller" skriver franska Metro på förstasidan och ger filmen en femma."De existerar!" utropar man och jublar över att Michael "i sitt land kallad George Clooney" Nyqvist nu går att se iklädd sexig dunjacka i storformat. För det är just den bilden av Sverige, som kyligt, kargt och självmordsbenäget man uppenbarligen gillar att segmentera.
Som svensk kvinna skapar filmpremiären förstås nya möjligheter då man nu således fått hela två personligheter att välja mellan. Vill man inte bli ratad för att vara en självständig, kylig Lisbeth Salander bitch för att man betalar notan själv och inte genast vill gifta sig med mannen på andra sidan bordet, slungas man automatiskt in i den andra, mer traditionella identiteten. Den som kallas Victoria.
Hennes insats i tv-programmet "La roue de la fortune" (Lyckohjulet), där hon ålar sig fram och tillbaka över studion, skrattar , pekar och snurrar på en rund platta samtidigt som hon utbrister diverse fraser en francais behöver väl knappast förklaras tydligare, men bevisar så klart en rad fakta om hur en svenska är.
"Lisbeth Salander är ingen stereotyp" skriver Metro i artikeln. Nej, den rollen tilldelades vi andra att spela.
Slutet.
- Bella, I'm right in your neighbourhood . Do you have time to meet?
Danskan sitter med ryggen mot fontänen och huvudentrén till Sorbonne. Utanför porten står pikébilar och 3-4 poliser vandrar småpratandes upp och ner i eftermiddagssolen. När jag kommer fram ser hon rätt uppgiven ut. Strejken på Sorbonne har pågått sedan 9 februari och hon har inte haft en lektion sedan dess. Hon är erasmusstudent och i Paris för att skriva sin c-uppsats, en syssla som tursamt nog innebär ganska mycket självstudier. Men alla de som betalt för daglig undervisning, och alla de franska studenterna - de får vänta.
Det är förbjudet att ens gå in i skolbyggnaden eftersom polisen är rädd för en ny kårockupation. Susanne har just haft ett möte med en lärare - på trottoaren. Att komma i kontakt med någon för rådgivning vad gäller skolarbetet är svårt eftersom lärarna inte är obligerade att lämna ut sina kontaktuppgifter. De skakar trotsigt på huvudet och säger:
- No, mon e-mail est privé! Så. de får vänta.
Trots att strejken är en följd av ett regeringsförslag så har Sarkosy beslutat att inte agera.
De får vänta. Hur länge är det ingen som vet och Susanne, som hunnit med både en och två vändor till Köpenhamn under våren, tycker inte att beslutet att läsa sin Master hemma i Danmark var särskilt svårt.
Under de gröna bladen på caféerna på Place de la Sorbonne sitter just nu inget annat än turister.
Då man så skriver litteraturtentan i klassrummet några kilometer bort, och försöker undvika de vanliga fallgroparna vagueness och plot summary, känns det... ja pirrigt, att snart också kunna göra det.
Et soudain l'été est arrivé
"Vi har många sökanden just nu"
Har man en checkbok, en obetald faktura och ett arbete måste man ha börjat tänja på den där Parisiska bubblan av utanförskap som Hemingway, Slas och de andra i The Lost Generation med avsikt höll sig kvar inom. Deras leverne är dock förståeligt - för det är behagligt att stanna där, som en klippdocka i en sådan där barnbok där Boulevard St Germain vecklar ut sig som en teaterkuliss av hårt papper då man cyklar hem i gryningen. Ackompanjerat av fågelkvitter innan man somnar in och vaknar till eftermiddagens orkesterspel i Jardin du Luxembourg.
Nu då nykterheten i form av ansvar visat sitt ansikte slås man mest av hur paradoxalt det är. Att man förra sommaren kunde söka ett 50 tal jobb (for vilka man hade lämplig profil) via svenska platsbanken, bli kallad till en intervju vilken sedan resulterade i noll procents anställning.
I sitt eget land. Där man inte är Mohamed.
Här, fick man ett förslag på trevlig butik, gick dit i levande fysik (inga "skicka in ditt brev" här inte), yttrade tre inövade ord - fick en intervju på ett huvudkontor samma eftermiddag. Lämnade in ett CV och ett "copy paste" motivationsbrev med meriter av helt olämplig profil. Gick av metron vid Operan. Svepte ett glas vitt for en hundring for att överhuvudtaget kunna representera sin egen individ. Blev insläppt i kalt vitt rum med chica människor och skinnsoffor som man halvlåg konstigt i. Sa till receptionisten att man hade "en date" istället for en arbetsintervju. Fick träffa ansvarig person 1. Pratade dålig franska. Fick komma tillbaka tre dagar senare. Hade ej råd med 100 krs vin vid operan. Träffade anvarig person 2. Pratade ännu sämre franska.
Så. En torsdagkväll då cynismen inför verkligheten låg som en tjock dimma över journalistikstudenterna fick man ett positivt besked på mobiltelefonen. De 40 utskrivna kopiorna av ens CV åkte ner i en papperskorg. Första arbetet man sökt i ett främmande land. Där man är Mohamed.
Har du inget arbete i sommar så kom förbi. För, förmodligen kan ingen hemma beskylla dig för att du inte försökte.
Haken? 35 timmarsvecka, gratis 8.50 Euro lunchkuponger per dag samt två lagstiftade semesterdagar per månad. Inte konstigt att människorna demonstrerar.
Sur les barricades
1a maj i Mexico city och gatorna gapar tomma på människor. Butikernas ståljalusier är neddragna. Finns det inte en undergångs-film som utspelar sig i London och börjar precis så? Konvergensen är alltså ett faktum - vem vill idag skilja på fiktion och verklighet? Då Hollywoodkändisar adopterar "riktiga" barn och världspressen skapat sig egen skräckfilm känns det kanske som om sköna maj börjat precis bak och fram.
I Paris däremot var folket ute. De skrek, de skålade, de skrattade. Som vanligt.
