Skärgårdsfika
Sitter på nya altanen och blickar ut över ett upprört sommarhav, hör från köket hur pappa talar om antalet minuter man bör koka färskpotatis. Sekunden innan har man suttit runt ett bord och samtalat om ditten och datten och druckit kaffe ur muggar med skärgårdsmotiv. Ätit sommarkex med citronsmak. Man hälsar på hos honom nu, i ett nytt sommarhus där han visat en till ett ljust sovrum med bäddad säng och där man kan spola i kranen men helst inte använda toaletten. Borta är vår bondsommar som en gång var med Mariekex, värmlänningar, Hallonsoda och gröna smörblomsängar. Jo, lantgårdshuset finns kvar men där surrar endast flugorna i det tomma köket. Kanske att det står en flaska soya kvar från 97. Man vet precis hur kvällsolen bländar sikten i fåtöljen där katten låg bredvid.
Här är allt nytt fast vi i grunden inte är annorlunda, hör det välbekanta skrattet där i köket just intill. Men han har lagt sig till med en ny sorts diskrutin, för att hon lärt honom att det är så man kan göra och i kylen står en annan sorts fil. Smaka av cheesecaken, sen frysa in. Kyla rosévinet för att det ska kallna innan middagen och sen dra ett skämt som man inte trodde var hans stil. När blev det så mycket prat om rutiner?
Plötsligt bryter hon nuet med en fråga till mig som är ofarlig i sig, men som får luften mellan oss att frysa.
- Varför talar du inte ryska?
Minerad mark då den skrynklar den välstrukna presensduken och kör rätt in i en förgången tid som man vaksamt ska beröra. En fråga man gått med hela sitt liv då den burit en nyckel till kommunikation med en sluten värld man bara fick leva bredvid, och som stryker det där något ömsesidigt sorgsna i luften mellan oss medhårs.
Där livsval och trådar fortfarande hänger lösa just för att ingen kunnat knyta ihop dem. För att allting ju trots allt bara blir. För att historien har sin gång, identiteter läggs på hyllan, gärningar på is och tinar till stora hål i relationen.
Senare står vi på bryggan han och jag med näsorna vända mot havet.
I tystnaden spelar det trots allt ingen roll vem som kokar hans kaffe, eller vilket språk han tänker på. Så länge de fuktiga träplankorna, sommarnatten och kärleken för alltid får kännas de samma.
Här är allt nytt fast vi i grunden inte är annorlunda, hör det välbekanta skrattet där i köket just intill. Men han har lagt sig till med en ny sorts diskrutin, för att hon lärt honom att det är så man kan göra och i kylen står en annan sorts fil. Smaka av cheesecaken, sen frysa in. Kyla rosévinet för att det ska kallna innan middagen och sen dra ett skämt som man inte trodde var hans stil. När blev det så mycket prat om rutiner?
Plötsligt bryter hon nuet med en fråga till mig som är ofarlig i sig, men som får luften mellan oss att frysa.
- Varför talar du inte ryska?
Minerad mark då den skrynklar den välstrukna presensduken och kör rätt in i en förgången tid som man vaksamt ska beröra. En fråga man gått med hela sitt liv då den burit en nyckel till kommunikation med en sluten värld man bara fick leva bredvid, och som stryker det där något ömsesidigt sorgsna i luften mellan oss medhårs.
Där livsval och trådar fortfarande hänger lösa just för att ingen kunnat knyta ihop dem. För att allting ju trots allt bara blir. För att historien har sin gång, identiteter läggs på hyllan, gärningar på is och tinar till stora hål i relationen.
Senare står vi på bryggan han och jag med näsorna vända mot havet.
I tystnaden spelar det trots allt ingen roll vem som kokar hans kaffe, eller vilket språk han tänker på. Så länge de fuktiga träplankorna, sommarnatten och kärleken för alltid får kännas de samma.
Förgätmigej
Då vi kommer till Slussen med röda SL-bussen i gryningen och förstås ingen ännu klivit av, men där ett gäng med bongotrummor dansar ombord tillsammans med några trötta tygpås-pojkar i yngre medelåldern, blonderade brudar med lycra-linne och jeansshorts samt de två gymnasieväninnorna i kort page, lätt dubbelhaka och bommulsklänning som speglar sig i ena spegeln så att dörren ej går att få igen, så startar inte motorn.("Aah meh va ska jag svara då? Jag skriver att vi har kul")
Fastän alla snällt tagit ett extra kliv bakåt i bussen så måste samtliga resenärer nu vara vänliga att stiga av.
Till och med fordonet är överhettat.
"Shit asså, mannen det är inte sant" stönar de som inte hängde bredvid en i trappan på klubben och säger att de aldrig kommer komma hem. Man vet att de har rätt, känner instinktivt det samma och vill bara glömma mörkret och kylan som ska bita sig fast i kinderna där utanför och på snövattnet i sulan som redan läckt in.
Kommer sen på sig själv med att det har gått fem år och tusen årstider sen man satt här sist och att den där berusade nattbussfärden rätt ut i en bäcksvart nedkyld förort, sittandes bredvid sitt livs dåvarande allt som man pratade med för att inte somna, enbart är ett minne och att man inte behöver oroa sig för att spy. (Eller ha odefinerbar ångest över att det redan var söndag när man åt eftermiddagsfrukost i hans urtvättade morgonrock innanför de neddragna persiennerna medan veckans repriser av Idol spelades i bakgrunden).
Nej, nu tackar man busschauffören för resan och kliver bara rakt ut - som i en film, ja tar till och med av sig skorna då man går hela Hornsgatan, och det gör ens ingenting att det är långt för man är vuxen, rationell och nykter. Man fascineras av hur ljust det är fastän klockan är tre och tycker att det är trevligt att se vad andra människor har för sig samtidigt i staden. Man småler åt det nyfunna hånglande paret som man bumpar in i för att man har sin utforskande blick på en vackert planerad husfasad och ja... man känner sig till och med priviligerad.
Jisses. Fy fan.
Fastän alla snällt tagit ett extra kliv bakåt i bussen så måste samtliga resenärer nu vara vänliga att stiga av.
Till och med fordonet är överhettat.
"Shit asså, mannen det är inte sant" stönar de som inte hängde bredvid en i trappan på klubben och säger att de aldrig kommer komma hem. Man vet att de har rätt, känner instinktivt det samma och vill bara glömma mörkret och kylan som ska bita sig fast i kinderna där utanför och på snövattnet i sulan som redan läckt in.
Kommer sen på sig själv med att det har gått fem år och tusen årstider sen man satt här sist och att den där berusade nattbussfärden rätt ut i en bäcksvart nedkyld förort, sittandes bredvid sitt livs dåvarande allt som man pratade med för att inte somna, enbart är ett minne och att man inte behöver oroa sig för att spy. (Eller ha odefinerbar ångest över att det redan var söndag när man åt eftermiddagsfrukost i hans urtvättade morgonrock innanför de neddragna persiennerna medan veckans repriser av Idol spelades i bakgrunden).
Nej, nu tackar man busschauffören för resan och kliver bara rakt ut - som i en film, ja tar till och med av sig skorna då man går hela Hornsgatan, och det gör ens ingenting att det är långt för man är vuxen, rationell och nykter. Man fascineras av hur ljust det är fastän klockan är tre och tycker att det är trevligt att se vad andra människor har för sig samtidigt i staden. Man småler åt det nyfunna hånglande paret som man bumpar in i för att man har sin utforskande blick på en vackert planerad husfasad och ja... man känner sig till och med priviligerad.
Jisses. Fy fan.
Roots
