Döden bär svart även i solsken
Som en påtvingad eftermiddagspromenad för att få tiden att gå och hjärtat att slå långsammare, en junidag i 30-gradig hetta, väljer man att gå och handla vid Medborgarplatsen. Inte för att äpplena egentligen är billigare där, men för att själva sysslan av gång helt plötsligt ger ro och meningsfullhet i tillvaron. Solen bränner i nacken och man ångrar att man inte tog strumpor i skorna. Sommarprataren i lurarna talar om utvecklingsstörda som fått en andra chans i livet, och man skäms över den ofrivilliga tankeverksamhet som ägnas åt de 3 kilon som lagts på sedan man nådde sin modersmark. (För att man inte springer i metron).
Köper en Sprite som bara är ljummen och en påse sommargrönsaker med vattnig broccoli och morotsblandning och undrar varför det i hela friden är värt att släpa denna påse för 29.90 över hela Hornsgatan.
Men något ska man väl lägga in i kylen.
Tar en genväg över Maria kyrkogård och tittar in i kyrksalen där man en gång spelade piano. Det var alltid tomt och kyligt där inne och ryska pianolärarinnan var bestämd. Istället för noter var det pedagogiskt nog fastklistrade färger på tangenterna man memorerade, och vips så blev blå, blå, röd, gul, röd, gul, grön ett stycke Mozart.
Påsen som avsetts för frukt rymmer inte riktigt alla varor och kikärtskonserven vill helst ramla ut på kyrkbacken.
Då signaturmelodin till Sommar spelas i öronen, hela Sverige läser "Så länge stannar värmen" och tänker att det inte blir bättre än nu fast det redan blir mörkare, ser man ett tiotal svartklädda människor omfamna och varsamt tala till varandra utanför kyrkporten. Klippdockor i en skör, uppfälld pappkuliss på Hammarbysupporter-mark. Bara ett stenkast från öl, Nettan och VM-puben. Där träder man rakt igenom, likt en Lucia, fast i i svett och Nikeskor.
Men döden bär hatt och svart även i solsken.
