Burkan som sältade smultronäng
Har blivit löjligt förtjust i att utmana mina smaklökar. Blandar hej vilt sött och salt.
Sultanrussin i tsatsiki. Honung på kryddig kesomacka och skivade äppelbitar till fetaost.
Inget märkvärdigt i sig förrän jag förstår att det nog är större än olika ingredienser. Det är vuxenskap.
Barn har som bekant svårt att förstå saker och ting som inte är svart -vita (Hur kan tomten vara pappa när pappa inte är här?). Likväl gillar inte tonåringar när saker och ting blir för mjäkiga. (Lagom är ointressant - En piercing är du dum eller? Ett skärsår blir tusen.)
Detta är sådant jag funderar på när jag beslutar mig för att promenera ut med "Sommar i P1" i en natur jag kan utantill och därför övar balans genom att tidvis blunda.
Gå idag och spring imorgon, borta är du svart -vita liv. De minuter jag trots allt tittar inser jag att även omgivningen präglas av samma idé. Förorts-Sverige har kommit långt på vuxenskalan.
På bron vid näckrosorna kommer den första kryddan i barndomsidyllen. Två skäggiga män lutar sig över räcket och delar en cigarett.
De ser precis som jag hur blommorna guppar på ytan, jag tror de njuter. Fast de inte ser Emil och Alfred i vassen.
I en kurva kommer en familj med varsin käpp som de förmodligen täljt själva på tomten hos sin svenska bekant. Männen bär kostym och lackskorna sicksackar mellan stenarna på den smuliga stigen. De skogsvandrar. Fast de inte stannar vid myrstacken och tittar.
Radioprataren spelar skolavslutningspsalmer som ger mig gåshud. Men det är inte jag som drar tim och tej från ängen utan kvinnan i burka som bär en plastpåse där det sticker upp en baguette. Hon är på utflykt. Fast hon inte har picknickorg.
Det utstickande förstärker det genuina. Det som egentligen inte passar in gör ursprungssmaken än ljuvligare och en gör en förutsägbar söndagspromenad till intrycksextas.
Ska fortsätta utforska det här, de extrema kontrasterna som resulterar i harmoni,
fasansfullt fantastiskt: Ett vuxenliv i gråskala.
Se Sex and The City - filmen ikväll och jobba för Amnesty imorgon.
Sultanrussin i tsatsiki. Honung på kryddig kesomacka och skivade äppelbitar till fetaost.
Inget märkvärdigt i sig förrän jag förstår att det nog är större än olika ingredienser. Det är vuxenskap.
Barn har som bekant svårt att förstå saker och ting som inte är svart -vita (Hur kan tomten vara pappa när pappa inte är här?). Likväl gillar inte tonåringar när saker och ting blir för mjäkiga. (Lagom är ointressant - En piercing är du dum eller? Ett skärsår blir tusen.)
Detta är sådant jag funderar på när jag beslutar mig för att promenera ut med "Sommar i P1" i en natur jag kan utantill och därför övar balans genom att tidvis blunda.
Gå idag och spring imorgon, borta är du svart -vita liv. De minuter jag trots allt tittar inser jag att även omgivningen präglas av samma idé. Förorts-Sverige har kommit långt på vuxenskalan.
På bron vid näckrosorna kommer den första kryddan i barndomsidyllen. Två skäggiga män lutar sig över räcket och delar en cigarett.
De ser precis som jag hur blommorna guppar på ytan, jag tror de njuter. Fast de inte ser Emil och Alfred i vassen.
I en kurva kommer en familj med varsin käpp som de förmodligen täljt själva på tomten hos sin svenska bekant. Männen bär kostym och lackskorna sicksackar mellan stenarna på den smuliga stigen. De skogsvandrar. Fast de inte stannar vid myrstacken och tittar.
Radioprataren spelar skolavslutningspsalmer som ger mig gåshud. Men det är inte jag som drar tim och tej från ängen utan kvinnan i burka som bär en plastpåse där det sticker upp en baguette. Hon är på utflykt. Fast hon inte har picknickorg.
Det utstickande förstärker det genuina. Det som egentligen inte passar in gör ursprungssmaken än ljuvligare och en gör en förutsägbar söndagspromenad till intrycksextas.
Ska fortsätta utforska det här, de extrema kontrasterna som resulterar i harmoni,
fasansfullt fantastiskt: Ett vuxenliv i gråskala.
Se Sex and The City - filmen ikväll och jobba för Amnesty imorgon.
"What we do in this tournament echos in eternity"
För att undvika att drabbas av ett "Post syndrom" (något som hittats på av typ Försäkringskassan för att bortförklara den apati som följer en lycklig eller intensiv period, skulle även kunna kallas arbetslöshet, tristess eller kort och gott vardag), beslutar jag mig för att insupa allt som kommer över mig.
Öppensinnat, allt för att inte redan andra veckan behöva inse att det mesta är som vanligt.
Detta har bla. inneburit att nästan inhandla familjen Dafgårds nya matsortiment (men givetvis hindrat mig själv i sista stund; Herregud 39.90 för 2 vita potatisbiffar, man ska inte gå på nyhetens behag!), hängt på nån ny bar på Götgatan som så klart ser ut som och ligger granne med butiken Monki, samt gått på arbetsintervju hos en blond 30-åring med Attlingbågar, randiga tunikan och leggings. (Är det då okej att inte orka anstränga sig?)
Det visar sig att det är ganska svårt att få variation på insupandet (inte enbart för att det bara blir Dagens), utan för att det mesta anknyter till en och samma sak: EM.
Johan i Arboga har mailat in och undrar om domaren inte dömer fel - är tacklingar av det här slaget verkligen oavsiktliga? Låt oss fundera på det under reklamen där 4 runt furubordet alla äter EM-rallarhalvor med blågula flaggor på. På SIBA kan de sedan köpa en GPS apparat och samtidigt göra ett "EM klipp", eller gå in på Dressman i Arninge centrum och få 3 Zlatan för 2. Nej föresten. Zzzzzlatan. My man.
Kort och gott: Att inte välja en nationalistisk EM-soppa på det ena eller andra viset är plötsligt lika energikrävande som att vara vegan.
Ja, oftast känns tricken oerhört billiga och de där Estrellaringarna kommer säkert ligga som ett lock på var mans buk ett tag. Men till slut kan jag inte stänga av utan blir alldeles till mig av tanken på den svenska folkfesten. Aningen oväntat verkar det som om vi hittat ett gemensamt, ofrånkomligt och ja, till och med vulgärt nationaldagsfirande som ska hålla i sig! I hela tre veckor!
Ok, vifta du inte med flaggan när det är tänkt men jag frågar mig:
Om inte detta är patriotism then what is?
Öppensinnat, allt för att inte redan andra veckan behöva inse att det mesta är som vanligt.
Detta har bla. inneburit att nästan inhandla familjen Dafgårds nya matsortiment (men givetvis hindrat mig själv i sista stund; Herregud 39.90 för 2 vita potatisbiffar, man ska inte gå på nyhetens behag!), hängt på nån ny bar på Götgatan som så klart ser ut som och ligger granne med butiken Monki, samt gått på arbetsintervju hos en blond 30-åring med Attlingbågar, randiga tunikan och leggings. (Är det då okej att inte orka anstränga sig?)
Det visar sig att det är ganska svårt att få variation på insupandet (inte enbart för att det bara blir Dagens), utan för att det mesta anknyter till en och samma sak: EM.
Johan i Arboga har mailat in och undrar om domaren inte dömer fel - är tacklingar av det här slaget verkligen oavsiktliga? Låt oss fundera på det under reklamen där 4 runt furubordet alla äter EM-rallarhalvor med blågula flaggor på. På SIBA kan de sedan köpa en GPS apparat och samtidigt göra ett "EM klipp", eller gå in på Dressman i Arninge centrum och få 3 Zlatan för 2. Nej föresten. Zzzzzlatan. My man.
Kort och gott: Att inte välja en nationalistisk EM-soppa på det ena eller andra viset är plötsligt lika energikrävande som att vara vegan.
Ja, oftast känns tricken oerhört billiga och de där Estrellaringarna kommer säkert ligga som ett lock på var mans buk ett tag. Men till slut kan jag inte stänga av utan blir alldeles till mig av tanken på den svenska folkfesten. Aningen oväntat verkar det som om vi hittat ett gemensamt, ofrånkomligt och ja, till och med vulgärt nationaldagsfirande som ska hålla i sig! I hela tre veckor!
Ok, vifta du inte med flaggan när det är tänkt men jag frågar mig:
Om inte detta är patriotism then what is?
