Ett vitt höstlöv
Notar, mäklarfirman, har öppnat kontor i det gamla ljusterapri-kafét här i Hornstull, brecis bedvid biografen.
Det är förmodligen en av de finaste lokalerna i området då den ligger på gaveln och har ljusinsläpp från två håll.
När det fortfarande var ljusterapi-kafé där såg man inte in eftersom vita, tjocka draperier var uppspända för att inte störa uv-strålningen där inne. Paradoxal tanke egentligen, att enda stället som aktivt jobbade för att sprida ljus över glåmiga stockholmare över vinterhalvåret, förmodligen också var enda stället som gjorde allt för att inte få in den minsta gnutta dagsljus.
Hur som helst, nu ser man in. Eller, man ser förresten nästan rätt igenom. Det är transparent. Två vita skrivbord står uppställda bredvid varandra med någon meters avstånd emellan, på vita väggen sitter fem gröna bokstäver uppklistrade: n o t a r.
Säkert har skrivborden fått varsin stol också men så är det inte mycket mer. I rummet bredvid stårett vitt bord, runt det står några fler stolar, ungefär fyra eftersom man på det viset kan sitta mitt emot varandra och skriva kontrakt: Mäklaren bredvid säljaren och så köparen och hennes kille/mamma/syster på den andra. När köpare signerar bostadsrättskontrakt är de i regel nämligen två. Det är inget man gör, ensam på lunchen då man samtidigt inhandlar en Delicatoboll och kommer tillbaka till kontoret med en påse äpplen.
Över det vita bordet hänger en stor vit lampa från Ikea deluxe.
Står utanför och tittar in en stund, som en neandertalare med håret på ända eftersom det är så man blir när man har enskild firma och ännu inte fattat det där med hur man hittar en tidsrutin - eller ens kommit underfund med om man vill det: Folk, som de i buren, verkar ju ändå inte veta bättre vad att göra med den.
Tänker att det måste kännas lite lustigt att sitta i det där transparenta dockskåpet hela dan och så öppet dokumentera hur ens timmar rinner förbi, hur en arbetsdag passerar. I praktiken skulle ju folk ute på gatan kunna utnyttja mäklarna i Zoo-syfte, eftersom det är billigare än att betala inträde på Skansen. Men, tänker jag när ena mäklaren där inne böjer sig ner och sänker sin nya stol, (är det nu man ska applådera?), kanske faktiskt ännu värre kan det vara att komma dit på besök och kliva in i buren för att skriva under bostadspapper:
Ska grannarna sitta på Vurma mitt emot och mumsa på sina sallader med chevre,valnöt, honung samt dressingen bredvid, samtidigt som de beskådar sin nya granne signera ett äktenskap med kvarteret innan hon försiktigt kliver ut med stora nya klotögon som ännu inte blivit hipster och gröna notar-pärmen under armen. Tätt efter kommer förstås han som sålde, spottandes på trottoaren för att det är hans gamla hood.
Idag är sommarens sista dag sa de på radio. Märks inte, fast visst känner man att vinden är sval? Hornstull sitter ute och brunchar som om augusti ska pågå i all oändlighet, och vem kan klandra oss för det. I vinter däremot, om jag är i stan, får det bli en tur till kvarteret och se om killarna i seglarshorts och randig t-shirt i ren ljustörst inte huserar hos de där ensamma mäklarna i buren.
Tänk! Notar. Stockholmskidsen kanske snart hittar en lösning på bostadsproblematiken.
Bäst man köper med några franska kex.
