STOCKHOLM samtidigt PARIS

Så nu är det knutna armar över bröstet på sommarkavajen då man vandrar hemåt på rue de rivoli om natten. På dagen bländas utsikten från broarna i höstsolen men fast det är 22 grader varmt så finns en friskhet i luften som man inte kände förr. Precis på samma sätt som då man gjorde den där skolresan till Birka första veckan av femman och vattnet i mälaren  liksom såg ut att vara kallare än veckan innan bara för att man inte längre var riktigt fri, så inbillar man sig att uteliggaren, som varje morgon ligger utanför sitt tält och spelar game boy, också känner att ett nytt blad är uppslaget.

Längs med hela väggen, på kajen under bron näst intill Gare de Lyon bor det folk. Tälten står uppradade mot stenväggen i sina olika färger och utanför står både stolar, bord och spis. Någon har satt upp poesi med häftmassa och över diskbänken står en "din mamma jobbar inte här." Det är som ett docksåp i realformat och en paradoxal känsla av avund slår en när man går förbi då det verkar så hemtrevligt. Men det är nu det. I soliga september.
Då rue de rivoli äntligen leder in i Le Marais och man passerar den där stelnade nedsläckta karusellen går en snubbe förbi och tar sig friheten att nypa en i rumpan.
Har just fått berättat för mig att det i dagens Le Monde står en artikel om familjer i Marais som "tvingas" hyra ut sina lägenheter till rika turister en vecka i månaden, och på så vis tjänar in till hela månadshyran. Under tiden så tar de sin man och sitt barn och flyttar hem till mamsen och papsen som kanske bor i en betydligt mindre våning residentiella 17e ett tag.

I någon sån där solidarisk anda så har Le Mondes läsare regareat kritiskt mot artikeln i tidningen och hur den skildrar dessa människor som ett utslaget folk,  boende  i 7 miljoners lägenheter i Le Marais och som trots detta faktum nästan riskerar att hamna på gatan några dagar i månaden för att ha råd med de där veckorna i Dubai. C'est insupportable!
Då, kring jul när de reser mot öknen med Paul Smith tandborsten i resväskan så är vinden enligt erfarenhet ännu kyligare här i stan. I dockskåpen under broarna har de då nog plockat fram det där duntäcket från Habitat som de förstås investerat i.

Det går inte att komma ifrån att kontrasterna får det att röras om innanför bröstkorgen. Det är väl något typiskt sentimentalt med årstider som växlar i och för sig, med kvällsvind som plötsligt blivit kall och skymning i parken samtidigt som de rosa rosenbuskarna fortfarande sträcker sig höga mot skyn. Hur man i ögonvrån ser en kvinna med nyckelknippan i guld, som trots dånande elektro i lurarna, lyckas kommunicera fram att grindarna stängs fast klockan bara slagit åtta. Man får tydligen springa hem och sysselsätta sig inomhus nu.
Men kontrasterna följer med in. In under en heldag på universitetet där vita medel-och överklass expats leker mediaförening och röstar fram medarbetare till glossiga publikationer.
Där 19-åringar från Visconsin presenterar 20 minutersförslag på sina Macbooks, pratar felfritt i ett och förväntar sig att man som  svenne sen ska kunna ta beslutet om det "duger" för att bli.......senior copy-editor.. eller inte. Man går hem och förbarmar nån typ skådespelartalang som fått en att hamna där och undrar hur det ska sluta då man har en budget på 45.000 kronor att trycka texter med och sen bära med sig i cv-portföljen som en start på en framtid som enligt universitetskatalogen kan utforma sig hur som helst. Samtidigt som man inte har råd att köpa ett litet stycke kött i affären.

Kontrasterna följer med då man sen lämnar residentiella 7e och åker till Belleville för att komma ner på jorden igen. Eller något i den stilen. Någon romantisk tanke ligger säkert bakom och det är de ännu gröna  träden som upprört blåser mot metrofönstret som man ger hela ansvaret för det.
Spenderar kvällen i sällskap med en fransyska som hade två barn men nu bara har ett kvar eftersom det andra, pojken, blev kidnappad i Colombia två år tidigare. Nästan lika länge spenderade hon med att leta efter honom. Sen orkade hon inte längre och åkte hem till Belleville. Nu bor hon med ens förra kollega, står i baren och man ser att hon faktiskt skrattar. Hennes ansikte är slitet, kroppen mager som en narkomans och fingrarna rynkiga av tusentals cigaretter. Man ser sin blonda Ralph Lauren kalufs utifrån och undrar hur det är möjligt, precis som i universitetes mediarum, att man har rätt att dela någonting där.

Gapet mellan oss är egentligen lika påtagligt som mellan höst och sommar och hon vet inte ens om att man känner till hennes hemlighet.  Men när hennes ärrade hand tar ens unga släta och drar upp en på golvet framför de afrikanska sångarna så ler hela baren, och precis som då den kyliga vinden plötsligt kom från ingenstans och brottade ner sommarhettan så rör det sig så där magiskt uppfriskande innanför bröstkorgen igen.

 

 

La rentrée. Ett begrepp man bara maste kanna till dessa dagar om man ska ha nagot att komma med da det ska smapratas mellan cigarettfimparna. (Ar det nagot jag insett sa ar det att fredagsfika-pauser vareviga dag helt klart ersatts av bolmande pa arbetsplatser i detta land). La rentrée ar inte enbart den faktiska "skolstarten" eller "aterkomsten fran semestern" utan har sa mycket underbyggd angest instoppad emellan bokstaverna att begreppet liksom tenderar att pysa ut over hela stan. Speciellt pa metrons linje ett mellan Bastille och La Defense dar man de senaste dagarna spenderat nagra tidiga mornar med lurarna instoppade i oronen.

Kanske ar det for att det ar pa ett annat sprak men aldrig har jag lagt marke till att tapetklistrade ica-pasar i storformat pryder Kungsgatan och uppmanar att "ladda upp efter semestern" eller hur morgontidningen radgor barnen att infor forsta skoldagen ata minst 3 "fruits et legumes" for att ej bli hungriga mellan de 7, ja exakt 7, timmarna det gar mellan lunch och middag. Hur vaderhallan i St Tropez-branna konstaterar att "ja nu ar det slut pa det roliga", for att inte tala om alla pannveck pa lunchande kostymnissar i parken som liksom signalerar till varann i nagon slags radar att "jo jag vet...det ar hart. La rentrée". De sitter dar och forsoker skara sin tarte aux pommes lite chict med plastgaffeln i duggregn samtidigt som sommarvinden blivit kylig. Och byxorna blir smuliga.

I ett sadant tillfalle kanns det ganska trevligt att avsluta en praktik. Det blir la rentrée till nagot helt annat. En halv hand stracktes ut till ett yrkesliv fullt av allt detta; med kollegor som kom och gick pa semester, 23 ariga datakillar med masterutbildningar och forstora skor, luncher med rikskuponger och rodvin, enpersonlighet minimerad till ca 10%, hela arbetsdagar utan Internet utan att nagon orkade bry sig, pajad luftkonditionering i eftermiddagssol och sena sena timmar utan varken paus eller lon.

Men nar man "avskedas" ackompanjerad av "une surprise" i form av farska croissanter och espresso och far kindpussa 45 urinvanare pa en gang sa far hosten garna komma. Nu far vi bara hoppas att dom klarar resten av atervandandet sjalva - utan sin praktikant. Liksom La France - for nog ar det sa aven har att det (som vanligt) ar invandrarna som vill jobba.