Kaviar. Igen.
Det finns en känsla som jag inte kan komma ifrån.
Den innebär ett pirr som alltid infinner sig under några minuter då jag vaknar på morgonen. Och ju tidigare ögonen slås upp desto bättre, ja, alltså inte rent orkesmässigt, men för måttet av pirr. För visst är det väl på något sätt lite extra stämningsfullt om man skulle vara en av de som vaknar lite före alla andra.
Ser in i huset på andra sidan och upptäcker att de anställda på kontoret som alltid lämnar lyset på i alla rum 24/7, ännu inte är där, och att det bara skimrar några enstaka pärlor av billjus där uppe på kullen.
Tänk, att vara precis i början av en dag som aldrig tidigare existerat.
Trots detta, märker jag rätt snabbt,väljer man inte nån kulinairsk nyhet till frukost, utan jag som de flesta andra ungefär eller precis samma sak som igår. (Två knäckemackor om det finns många kvar, en om det är långt till nästa leverans, och jo jag ären av de där idioterna som gillar blandingen banan och kaviar.) Och, om klockan var åtta och det var januarigryning över Belleville alldeles nyss, så är den strax tio och jag har fortfarande inte hunnit ut till parken, den här morgonen heller.
Jag inbillar mig att den här känslan, som är som en liten tesked julafton, inte var lika stark de dagar då jag gick upp för att gå till ett jobb. Förra våren exempelvis, den första dagen i månaden, då kön var lång till biljettautomaten för att fylla på metrokortet, och man förbarmade hela mänskligheten för att ingen av oss haft ork nog att göra det kvällen före.
Då man var 24 år och satt med gråten i halsen på ett kontor och tänkte att fan nu blir det inte mycker mer än det här. Jo just det, det finns ju en Cocacola-automat i korridoren.
(Fint, man har just kvalificerat sig offentligt till en omgång "Ung och Bortskämd", och det utan curlingföräldrar.)
Hur en så enkel sak som att välja shuffle på ipoden under tunnelbaneresan, eller välja trapporna vid sidan av alla rulltrappsfolk dock kunde ge små stötar av det där.
Pirret.
För visst är det lite spännande ändå. Att ingen av oss ännu vet hur det ska gå!?
Att vi fortfarande kan hitta på nåt.
Men, ju mer man tänker på fenomenet desto mer ångestladdat blir det – att man trots allt inte oftare väljer att ta dagen till gnistrande extremer. Att för mycket makt gör en matt.
Förmodligen är det därför tur att pirret lägger sig automatiskt när man beblandats i några timmar med verkligheten. Får ligga på hyllan en stund för att återigen plockas fram följande dag. För hur skulle världen egentligen se ut imorgon om alla stannade hemma och lekte i sin egen lilla bubbla?
