Skärgårdsfika
Sitter på nya altanen och blickar ut över ett upprört sommarhav, hör från köket hur pappa talar om antalet minuter man bör koka färskpotatis. Sekunden innan har man suttit runt ett bord och samtalat om ditten och datten och druckit kaffe ur muggar med skärgårdsmotiv. Ätit sommarkex med citronsmak. Man hälsar på hos honom nu, i ett nytt sommarhus där han visat en till ett ljust sovrum med bäddad säng och där man kan spola i kranen men helst inte använda toaletten. Borta är vår bondsommar som en gång var med Mariekex, värmlänningar, Hallonsoda och gröna smörblomsängar. Jo, lantgårdshuset finns kvar men där surrar endast flugorna i det tomma köket. Kanske att det står en flaska soya kvar från 97. Man vet precis hur kvällsolen bländar sikten i fåtöljen där katten låg bredvid.
Här är allt nytt fast vi i grunden inte är annorlunda, hör det välbekanta skrattet där i köket just intill. Men han har lagt sig till med en ny sorts diskrutin, för att hon lärt honom att det är så man kan göra och i kylen står en annan sorts fil. Smaka av cheesecaken, sen frysa in. Kyla rosévinet för att det ska kallna innan middagen och sen dra ett skämt som man inte trodde var hans stil. När blev det så mycket prat om rutiner?
Plötsligt bryter hon nuet med en fråga till mig som är ofarlig i sig, men som får luften mellan oss att frysa.
- Varför talar du inte ryska?
Minerad mark då den skrynklar den välstrukna presensduken och kör rätt in i en förgången tid som man vaksamt ska beröra. En fråga man gått med hela sitt liv då den burit en nyckel till kommunikation med en sluten värld man bara fick leva bredvid, och som stryker det där något ömsesidigt sorgsna i luften mellan oss medhårs.
Där livsval och trådar fortfarande hänger lösa just för att ingen kunnat knyta ihop dem. För att allting ju trots allt bara blir. För att historien har sin gång, identiteter läggs på hyllan, gärningar på is och tinar till stora hål i relationen.
Senare står vi på bryggan han och jag med näsorna vända mot havet.
I tystnaden spelar det trots allt ingen roll vem som kokar hans kaffe, eller vilket språk han tänker på. Så länge de fuktiga träplankorna, sommarnatten och kärleken för alltid får kännas de samma.
Här är allt nytt fast vi i grunden inte är annorlunda, hör det välbekanta skrattet där i köket just intill. Men han har lagt sig till med en ny sorts diskrutin, för att hon lärt honom att det är så man kan göra och i kylen står en annan sorts fil. Smaka av cheesecaken, sen frysa in. Kyla rosévinet för att det ska kallna innan middagen och sen dra ett skämt som man inte trodde var hans stil. När blev det så mycket prat om rutiner?
Plötsligt bryter hon nuet med en fråga till mig som är ofarlig i sig, men som får luften mellan oss att frysa.
- Varför talar du inte ryska?
Minerad mark då den skrynklar den välstrukna presensduken och kör rätt in i en förgången tid som man vaksamt ska beröra. En fråga man gått med hela sitt liv då den burit en nyckel till kommunikation med en sluten värld man bara fick leva bredvid, och som stryker det där något ömsesidigt sorgsna i luften mellan oss medhårs.
Där livsval och trådar fortfarande hänger lösa just för att ingen kunnat knyta ihop dem. För att allting ju trots allt bara blir. För att historien har sin gång, identiteter läggs på hyllan, gärningar på is och tinar till stora hål i relationen.
Senare står vi på bryggan han och jag med näsorna vända mot havet.
I tystnaden spelar det trots allt ingen roll vem som kokar hans kaffe, eller vilket språk han tänker på. Så länge de fuktiga träplankorna, sommarnatten och kärleken för alltid får kännas de samma.
Comments
Trackback
