Went to buy Milk
Jag kan väl inte rå för att jag har mina kuvertväskor liggandes på rad?
Travail Forme Amour
Blinkar det i ens horoskop på tv-skärmen ovanför huvudet då man står i kön på Monoprix. Vad bra, tänker man. Sen kommer en pixlig karta över Frankrike som visar att det imorgon ska bli 3 grader le matin och 16 grader l'après midi.
Ute har det börjat skymma och man undrar om ens 2 liters cola och ens gröna Granny Smiths inte kunde ha gått att finna någon annanstans.(Förmodligen inte om man vill betala par carte.) En lördagskväll på Monoprix på Rue Faubourg St Antoine innebär Willys i Nacka 2 dagar före julafton - intryckt på ungefär 1/30 av lokalytan.
Varför, undrar man då man står där och ser att 'Stenbockarna' har det svårt med dagsformen, vill folk storhandla nu? Men precis som kassörskan som vägrar börja "blippa" nästa kunds varor innan den innan packat klart sina, så tycks ingen förutom en själv, den 1-2-3 programerade svenskan (som ändå är relativt cool), bli frustrerad över detta.
Till slut stör man sig ändå mer på sig själv för att man är stressad, än på den överfyllda kundvagnen framför en som ska ha hemkörning till typ andra sidan gatan och därför måste fylla i någon slags journal.
Nej, egentligen är det kanske inte Monoprix man stör sig på utan just identifieringen med alla dom där 'svenska nationens klyschiga drag'. Som man nu dessutom blivit ensamt ansvarig för att bära på sina slitna studentaxlar, och stå till svars för som anledningen till en eventuellt omöjlig relation. (Och jag som inte ens städar hemma! Det är inte rättvist, jag äger ju inte ens en pärm! Vi har aldrig ätit kanelgifflar eller satt upp julstjärnan i tid i min familj, jag lovar! - Måste jag verkligen identifieras som en av "dom?".)
Men det verkar inte spela någon roll om man haft smaklös hushållsost eller inte. Kanske är det bara så att det där 'draget' sitter så djupt och liksom ofrånkomligt har indränkt all ens spontana stake i mellanmjölk. (Om mjölken inte varit spetsad förstås.)
Det där draget som, citat: "är obegripligt regisserat, fyrkantigt och, (till följd av att vi hälsar på våra landsmän genom en handskakning) - som att umgås i ett rum med dockor från aristokratin?" Jo. det var så han sa. (Hah, halva Sosse-Sverige skulle väl vända upp och ner på glasverandan om de visste att fransmän associerar våra välorganiserade Svenssonliv med den arroganta överklassen!)
Men så är det. I en krasch av kulturkrockar. Och äntligen står man längst fram i kön.
Då man sen korsar gatan vid 'röd gubbe' tycker man faktiskt att fyra av fem Amour-stjärnor var lite att ta i.
Play me something orange on your piano.
Skyddad av ett myggnät mot omvärlden
Då man en gång fått upp ögonen på det här hemlös-temat är det lätt att fastna. Kanske för att, precis som de som satt upp ordningregler för diskhanteringen där nere vid tälten under bron, så ofta känns fullkomligt absurt. I Indien, eller i något annat U-land känns det av någon anledning aldrig skrattretande då man kliver över någon på väg mot tågstationen. Kanske är det för att föreställningen av landet bekräftas eller för att man är på avlägsen mark. Hur som helst skulle man aldrig titta på en medresenär och liksom le helt förbryllat då en man på ett ben tryckte en i sidan för att få ett mynt till chapatin.
Här kom man imorse på sig själv med att göra just det. Skratta i samma veva som man betraktade en situation som enbart var tragisk. Anledningen var en man med bara fötter som låg uppkrupen bakom plastsitsarna på perrongen och sov. Eller var han död? Det var just det som var frågan. Det är en hårfin linje, men ack så viktig och knivskarp, lika rak som ena sida på metrobiljetten. Frågan hängde i luften, den luft som nu kunde inandas av de som ej bar munskydd för svininfluensan vill säga.
Över sig hade han nämligen en tunn vit duk som liksom var ihoprullad runt honom som en liksäck. Klockan 11.35har morgonruschen lugnat sig. Han, eller åtminstone hans konturer, syntes således rätt bra.
Med jämna mellanrum då man satt där på den röda plastbänken bredvid honom och förbarmade att man glömt gaffeln till den ogjorda lunchlådan, så lyfte förbipasserande lätt nervöst på duken. Till svars fick de kanske en liten darrning då vänsterfoten blev kall.
Men om han hade varit död så hade ju någon ingripit. Då hade väl hans situation liksom blivit relevant. Förmodligen hade man inte bara fällt ner tygduken igen och generat trippat vidare utan faktiskt skrollat fram numret till SOS Médecins på Blackberryn. Klockan är 17.29 nu. Det har gått över sex timmar. Om han är borta imorgon - ska man vara glad eller ledsen då?
Här kom man imorse på sig själv med att göra just det. Skratta i samma veva som man betraktade en situation som enbart var tragisk. Anledningen var en man med bara fötter som låg uppkrupen bakom plastsitsarna på perrongen och sov. Eller var han död? Det var just det som var frågan. Det är en hårfin linje, men ack så viktig och knivskarp, lika rak som ena sida på metrobiljetten. Frågan hängde i luften, den luft som nu kunde inandas av de som ej bar munskydd för svininfluensan vill säga.
Över sig hade han nämligen en tunn vit duk som liksom var ihoprullad runt honom som en liksäck. Klockan 11.35har morgonruschen lugnat sig. Han, eller åtminstone hans konturer, syntes således rätt bra.
Med jämna mellanrum då man satt där på den röda plastbänken bredvid honom och förbarmade att man glömt gaffeln till den ogjorda lunchlådan, så lyfte förbipasserande lätt nervöst på duken. Till svars fick de kanske en liten darrning då vänsterfoten blev kall.
Men om han hade varit död så hade ju någon ingripit. Då hade väl hans situation liksom blivit relevant. Förmodligen hade man inte bara fällt ner tygduken igen och generat trippat vidare utan faktiskt skrollat fram numret till SOS Médecins på Blackberryn. Klockan är 17.29 nu. Det har gått över sex timmar. Om han är borta imorgon - ska man vara glad eller ledsen då?
