Mellan två stolar
Precis som borta så kan man på hemmaplan märkligt nog känna sig som gäst.
Då man inte ska stanna länge tillåter man sig inte att landa, man är varken här eller där,
helt plötsligt bara mitt emellan.
Man ser det fula i sin stad men snappar också upp det fina, som för folk i vardagen bara flyter förbi.
Man hör alla ljud, uppfattar stämningar och känner av nyanser i språket.
Att förstå alla ord betyder att inte kunna fly.
Man är så trygg att man inom loppet av ett par timmar kan göra en klassresa som utifrån sett går obemärkt förbi.
Hon pratar till mig på tunnelbanan och fläskläppen blöder. Hon bet sönder den i en ångestattack. Hon har haft de sen 1996, då "soc stal mitt barn", då började hon dricka eftersom hon slutade skaka då. Nu är tunnelbanan hennes hem. Hon dricker sig frisk säger hon, inom ett halvår ska hon sluta.
Det går inte att rycka på axlarna, hon vet att jag hör. Hennes vänner vid Medborgarplatsen blir så glada över en tia, det räddar dem från döden - en tia blir en öl istället för t-sprit. Jag tuggar mitt äpple och ler, hon vet att jag bara spelar medmänniska, men ser att jag lyssnar. Hon säger att jag är söt. Kommunikationen har nått fram och jag får ont i magen.
En timme senare sitter jag i sametsfåtölj bredvid en man i kavaj som blir matad med kolor ur en plastpåse.
Hon som matar är hans fru och ungefär var tioende minut kommer det en ny dos. De skrattar bägge åt de gröna kostymerna där framme på scenen - det gör de allihopa föresten, hundratals vithåriga par med Läkerol i munnen. I pausen köper de räksmörgås och minglar i toalettkön.
Börje Ahlstedt fyller år idag, så vi står alla upp och sjunger för honom efter sista scenen.
Det är så fint. En riktig gemenskap, man kan alla regler och smälter in.
Att kunna välja och att tvingas vara med.
Vare sig man vill eller ej, det är hemma.
Vårkänslor under skolpromenaden
Skattkistan
Och så möter man upp en ny kompis, som skickat ett sms på måndagskvällen.
- Vill du ta ett glas runt halv tio? Jag pluggar till dess.
Ja, varför inte.
En sån där kompis som man egentligen inte borde känna, som man denna måndag träffar enbart tack vare att han läste Dostrojevskijs Idioten. Det var i high school hemma i Chicago, han föll så där naivt amerikanskt för den fantastiska historien, han rodnar över att vara en del av klyschan men säger att jag får skratta om jag vill. Han googlade på titeln och fann att han som översatt verket från ryska var lärare på vårt universitet. Han bestämde sig därför för att stänga pojkrummet och ge sig iväg - och här står vi alltså nu, och pratar om Bromma, där han senare dejtade någon.
Han visar en till sin favoritbar som förstås ligger 25 meter från min egen port och som man aldrig har sett förut. Där inne springer en hund omkring och stämningen är mysig. Efter det andra glaset är timmen sen och det är en dag imorgon också.
Då frågar han om man vill gå till moskén och dricka te - de stänger tolv så vi hinner precis om vi småspringer. Gatorna är nästan tomma och kvällen ljummen, han röker rullade cigaretter och refererar till amerikanska saker som jag inte alltid känner till. Jag nickar och svamlar något märkligt tillbaka. Men det gör inget, då blir det bara lite tyst.
Vi är framme tio i och de ska just stänga. Bakverken av smördeg är nedsläckta till imorn. De fyra männen välkomnar oss ändå ut på terassen som är helt öde. De kommer med te som är alldeles för sött och tackar oss tusen gånger. Där sitter man vid marmorbord under olivträden och ser på stjärnorna en stund. Det är som i en arabisk sagovärld - utan syrsor.
Man orkar inte dricka upp allt te för man kommer ju tillbaka, han frågar om man vill se Hemingways hus,
det är ändå på vägen hem.
Vi står några sekunder och tittar på fönstret på fjärde våningen som nu är nedsläckt, vi förbarmar turistshopen under.
Sen springer man hem till måndagen igen.
Samtidigt i latinkvarteren
("Det skrivs så mycket idag så varför skulle någon ta sig tid att läsa din? Det gäller att kunna motivera!")
1. Ögna igenom ett antal böcker kring ämnet du valt. Välj sedan ut de 30 bästa.
2. Köp ett gäng Fichs Bristoles / Index Cards.
Skriv ner på ett kort per bok: Författare, titel, förlag och utgivningsår.
Förklara också på tre-fyra rader ur vilken vinkel källan berör just ditt ämne i fråga.
Inte : Boken beskriver människors beteenden i trånga utrymmen ("det står ju på bokens baksida!")
Utan: Boken klargör hur Hemingway kan ha känt sig i Paris tunnelbana och kan därför förklara den dystra stämningen i hans roman.
3. Klipp ut och klistra fast informationen på kortet. (Om du har fin handstil kan du skriva för hand)
4. Lägg ner de 30 korten i ett kuvert som du skriver ditt namn på. Här är din Critical Bibliography
5. Välj ut 5 - 7 av de bästa korten - det är dessa källor du faktiskt ska använda,
här är din Working Bibliography. Läs dessa böcker grundligt innan du börjar skriva.
(Nu kan det hända att du omformulerat ditt ämne, kanske har du hittat information som du ej kände till, men det gör inget, tvärt om - "Det är nu uppsatsen börjar bli unik och läsvärd överhuvudtaget" .)
6. Slut kuvertet med de övriga korten och lägg det i byrålådan.
Du har nu skapat ditt första referensbibliotek! Nästa gång du ska skriva något kan du enkelt bläddra igenom korten och kanske använda ett för ett annat ämne.
Lycka till!
PS. Det är att föredra att börja i tid.
Joe le Taxi
Då när man får en chans att se staden, knäpptyst upptryckt tillbakalutad i baksätet i den kolsvarta natten.
Över broarna, de upplysta, ett skådespel spelat så delikat, med stående ovationer i varenda bänkrad. Kullerstenar som studsar mot de slitna gummidäcken, det där runda ljudet då gasen släpps på i en backe, och så en lång, snabb törn åt vänster, som går från pianots ljusaste ton, längs med tangenterna som ett rinnande vatten. Ja, det är klyschor men det är också vad som gör turen så bra.
Sväng du bara - och dra ut mitt innesta känsloliv. Du tittar ju knappt fastän du inte hittar, men jag stirrar storögt och håller tillbaka varje förolämpande gäspning. Hur kommer det sig att man får vara här? På en gata av skönhet som råkar vara tom, är den min? När är man en bit av staden?
Sekunden innan har man stått i baren, och "samtalat" med nån medan ens kompis hånglar. Man har fått ett dubbelt så stort glas av champagne och hallondrinken och nu har man en sötluktande klibbig hinna över hela magen.
Han säger att han är tacksam för att man är den man är - som inte känner igen honom. Det är så tröttsamt med alla fotografer. Va kul, han utnyttjar mig för att få känna sig vanlig. Lite på botten så där. Det är tydligen viktigt för bourgeoisien. Lite lustigt på ett ställe där alla andra vill va nån. Han bär scarfs, ser ut som 45, är rödlätt och kär i sig själv, så varför inte titta förbi på en apertif. Var ligger slottet?
Man rör sig in i rummet, förbi Micha Burton som inte behöver stå i den vanliga toalettkön. Ser nån snubbe som verkar sympatisk. Lite normal. Oui, âllo- where are you from? Sweden? .....Sorry men...Me too....
Oh, so you work for Acne? No kidding. The Swedish radar was talking - men han förblir Sollentunastum.
Halv sju räcker det. Då är man som snyggast med sin släpande fot. Ute på gatan är det alldeles tyst, söndagsbaguetterna har precis kommit. Lutar sig framåt och ramlar som tur är in i en bil.
Hörru taxikillen, lyckligt lottad är du, som har kullerstenar i verktygslådan.
Om man ska åka ambulans - varför inte i Paris?
Är 5 min sen ut genom dörren - glömmer telefonen hemma.
Aktivera kortet, en cykel ur stället, bromsarna funkar bra. Okej, iväg.
Boulevard St Michel sluttar nedåt, klarar rödljusen, kör om två bussar och så vänster. Puh.
Fortsätter längs Seine. Visslar, huttrar i vinden. Måste komma ihåg det där. Fortfarande inte betalt för hela terminen. Vilken dag skulle man eventuellt åka hem? Svänger, upp mot trottoarkanten och så... brak?
Glasögonen är hela, men var är jag? Mina köttbullar i plastlåda rullar längs med floden. Fan.
Ett tyskt par, en gammal dam som matar duvor. Jodå man lever. Men foten gör förskräckligt ont. Det här har man inte tid med. När en kanadensiska med nollvision vad gäller frånvaro väntar.
Kan inte lämna cykeln, timtaxan tickar på. Har ingen telefon för att ringa taxi. 25 min till lektionen börjar, kan man hinna till skolan? Släpa sig dit och sen kolla foten? Nej... Sitter nu på sadeln och puttar mig framåt med hjälp av högerfoten i trevlig promenadtakt. 200 meter bort finns ett cykelställ. Framme! Det är fullt. Okej, korsa gatan utan att välta omkull, i samma trevliga sitt -putt-position. Musée D'Orsay! Där omkring måste finnas plats för cyklar. En man frågar hur långt jag tänkt åka sådär. Jag ler men håller gråten tillbaka. Efter 10 min, på en bakgata - en ledig plats. Hurra! Och nu? Fotjäveln skriker. Sittandes på gatan, en onsdagsmorgon. Kommer någon förbi? 5 min kvar. I'm just not gonna make it. Och så! En man, i shorts och gymnastikskor. "Hallå...hallå herren...ehm, ni har en telefon man kan att ringa taxi? Jag ramlat har och skadar ....fotet...Vill att åka till sjukhus".
Det är då det hemska, ilskna och smärtsamma blir en anekdot. Mannen är brandman - han arbetar på Musée D'Orsay.
Han ska fixa situationen. Okej... Jag stannar kvar och hoppas. Hurra! Han kommer tillbaka - med 3 andra killar. I sina proffsuniformer och en bår! "Alltså, jag vet inte om ni behöv...." Upp på båren,spännas fast, genom folkhavet som köar för att få se Monet. "Ursäkta, ursäkta får vi komma förbi". Några japaner ler medlidande. In på muséet. Båren ställs ner - självklart måste de kindpussa entrévakten, de har ju inte setts idag. Ser alla vykort i shoppen flimra förbi. Å! Äntligen har man tid att se dom. In i ett rum. Får träffa muséesköterskan som - ja, behandlar mig som ett litet barn. "Ni har ramlat med cykeln...ja?".
Men känns bra. Å som mamma.
"Hur länge ska fröken stanna i Frankrike?" "Känner ni någon här?" "Har ni ett identitetskort?" "Äter ni medecin?"
Är det verkligen brandmännen som ska kolla sådant? Tre nya män kommer in och ställer nya frågor- i lika blå uniformer. Nu är de sju - och så sjukskötersketanten. För min lilla vrist.
Från en bår till en annan - ut i kylan igen. Ambulansen öppnas, ett papper rullas ut - det ska vara rent och fint när man åker. Ser de historiska byggnaderna svischa förbi utanför, pratar med killen som håller i min vänstersko och den där fula svarta strumpan som jag bar igår också. Han kommer från Nantes. Han undrar om jag festade igår eftersom jag ramlade imorse. Nej, svarar jag. Resten förstår jag inte riktigt. Och så, framme. Jag känner inte igen mig. Men vad gör det. Från båren till rullstolen, in i väntsalen. De önskar mig lycka till och hoppas att vi inte ses snart igen. De skrattar. Bye heros! tänker jag. Väntar med tanten som också hon bara har en sko, hon är nedbäddad och har rosa flufftofflan på sig. Min nakna fot är bara blå. En kille med nackstöd - han har ramlat med motorcykeln. En affärsman som ligger nedbäddad men ej känner sig snurrig längre och därför frågar om han får gå. En äldre herre som kräks i en tallrik.
4h senare visas jag ut. Behöver inte signera någonting. Då har det blivit eftermiddag. Har fått några recept med konstiga nedskrivna doseringar, 4-6 ggr per dag.
En artelle de cheville, (Jaså! en Stabiliserande ankelledsortos med uppblåsbara kuddar). Och så 15 besök hos kiropraktorn. Är det verkligen nödvändigt? Mais...oui mademoiselle!
Halvkryper ut mot en taxi. En kvinna på gatan stoppar mig och tar min arm. När vi stapplar fram berättar hon om gången hon fastnade med foten i cykelhjulet. Det gjorde ont. Lycka till! Farväl!
KÖR MIG HEM! S'il vous plaît.
Och sen... 7 trappor utan hiss. Det var där jag bodde ja... Biter i läppen och identifierar mig med en grek i Athen efter att ha sprungit världshistoriens första Marathon, i törnekrona barfora på småsten.
Men voila, en gratis heldagsaktivitet, knark för två veckor samt förstås ett obrutet minne:
En morgon när vi vaknade var hela staden vit...
...Men om man skurar ordentligt så kan man nog få bort det.
