STOCKHOLM samtidigt PARIS

2 minuter och 40 sekunder. Det är precis så lång tid det ska ta från det att du kliver in genom Mc Donald's dubbla glasdörrar på brusiga rue de Rivoli, tills dess att du har fått din beställning. Allting bortom det är ett misslyckande. Om Bang och andra legender blev skickade på sina livs första pressuppdrag i politiskt infekterade zoner, eller för att höra sig för om något mord för lokalposten, vet man ej. Men det kan inte reflekteras över, då Mc Café och dess öppnande likväl måste bemötas med yttersta proffsighet och respekt (vem vet om man annars skulle fått gratis kaffe).

Så vad är då egentligen skillnaden mellan det som var innan och det som är nu? Förutom att de installerat självbetjäningsmaskiner som gör det enkelt för den hungrige att snabbt själv knappa in sin flottiga order. Är det kaffet? Jo förvisso, i Mc Café-delen kommer det i en kopp av porslin. Är det faktumet att man om man är fler än 7 i sällskapet har rätt att sitta ostört i ett eget "chambre separée" och leka möte? Jo, det går också. (Här pressar journalisterna den kanadensiske restaurangchefen Leon - "Oavsett hur lite man beställer?" Svaret blir ett obekvämt "mmja"...) Är det hissen (!) som gör det handikappanpassat (!) och som plötsligt för tankarna till ett land moderne? Det också.  Men, det yttersta beviset på att Mc Donald's på rue de Rivoli genomgått en förändring -  från restaurant de trash till café de la classe i etikettbokens ögon är  trots allt att man nu till espresson kan få sig en Macaron. .

Det blir knäpptyst. Folk är i chock. Folk slutar fota. Denna...lilla ätbara sak, som symboliserar tradition, stil och kvalitet.
På McDo! Vågar man smaka?

Men då ler Leon bara så där brett igen så att den svala eau de colognen lägger sig som en sofistikerad hinna över allt vad flottig frityr-konnotation tidigare var och säger:
- Ssthe Fast foood må vara tillverkad snabbt men det betyder inte att man för den sakens skull ska ha bråttom med att äta och glömma att njuta av kvaliteten.

Så sant tänker man när man går ut i regnet, men märker ännu kedjans ambivalens kring att riktigt våga ta steget och inkräkta på den minerade franska finsmakarmarken. 
- I min goodiebag har jag trots allt fått en blaffig Mc Cookie.

Ni vet hur det kan vara när man besöker nån gammal släkting ibland, som bor i nån våning där allt samtida helt försvinner. Där den gulnade servisen, fotoramarna och den halvunkna spetsduken likom dämpar gatans brus och att äta sockerka plötsligt blir den syssla som fullföljer dagen. Då, när man mitt i en tugga sitter och vrider sig på handflatorna och känner hur mobilen vibrerar i fickan ännu en gång, händer det ju inte sällan att personen man besöker drömmer sig bort en stund. 

Då minns hon sin ungdom, hur hon hade tur och fick komma och bli inneboende hos en fru nånstans, typ på Fleminggatan, och aldrig hade hon ju varit tidigare på Kungsholmen. Hur hon fick ett jobb genom fruns farbror där man var tvungen att ha knälång kjol och strumbyxor. Eftersom det var krigstid hade hon inga så varje morgon målade hon benen med koksaften från potatisen och man ler ansträngt och säger att det måste ha sett lustigt ut. Ja det minns hon inte, men då hon sprang över St Erikbron om vintrarna var det så kallt så hon trodde hennes sista storstadsdag var kommen, men det var det aldrig någon på jobbet som märkte, och aldrig säger hon har hon varit så lycklig. Varannan fredag gick hon på kondis och drack en halv kopp choklad och resten av historien kan vi.

Då man sitter där och lyssnar kan man ju inte riktigt förstå, hur Fleminggatan kunde skapa sådan känsla av overklighet. Man tänker att hon överdriver, att där har hon ju bott större delen av sitt liv och hon kan ju varenda vinkel i staden. Det var ju hon som lärde en alla broarna och vem det är som är avbildad på stadshus-flaggan.

Men så i eftermiddags, då första veckan plötsligt gått och den där svenska jordgubbstårtan i söndags känns ett helt liv borta, då man äntligen kliver ut från en hiss som stannat på varje våning. Där folk i kostym och svart kjol gått ut och in och man sagt bonjour och bonne journée så många gånger att man nästan trott på det själv. Då man varit den sista att lämna kontoret utan att inte ens ha blivit nära på avslöjad. Då man kommer ut på gatan, vänder på skon och fortfarande ser hålet i den där lagade sulan, då, då förstår man precis. Hur det kommer låta om 50 år.

Att låsa sig ute sommarmånadens första dag innebär inte enbart gnagande på baguette på en parkbänk, damm i hårbotten, stramande hy där solen värmt för mycket och samtal med förbipasserande nyfikna ynglingar som generat vill bjuda en blond flicka på glass i utbyte mot ett telefonnummer.
Det innebär också tillfälle till tjyvlyssning av de samtal som de picknicande ägnar sig åt.

Precis som hemma märks det på stadens pappersfyllda gator att EU-valet stundas, fast det vore förstås en överdrift att hävda att det är vad pingstlediga parisare verkligen talar om. (Då de talar överhuvud taget och inte enbart hånglar passionerat på de inhängnande plättar av gräs där de får sitta).
Snarare, slås man av paradoxen av hur ett land, som med svenska ögon sett, representerar "Europa" och "där alla beslut tas över våra skandinaviska huvuden", lever kvar i ett system som gör det så försvårat att rösta, att det tycks enklast att glömma att det är val.

Då min lägenhetskompis avslutat sin försommar-date, äntligen kommer förbi med den där nyckeln och vi vandrar sida vid sida på en historisk trottoar, frågar jag henne om hon bestämt sig för vem hon ska rösta på.
- Nej, när är valet? Får man till svar och då hon får veta att det är på söndag skakar hon bara på huvudet.
- Då kan jag inte.
Vill hon rösta måste hon nämligen köpa en biljett, ta tåget till staden där hon är född och skriven och spendera en dag i kön till stadshuset. Och vem vill det då parkplätten lockar?

Min lägenhetskompis är ingen anarkist och ingen oengagerad samhällsmedborgare heller. Hon är helt enkelt som fransmän är mest - trött på byråkrati men införstådd  och rätt nöjd med systemet.
Själv känns det plötsligt märkligt att ha fått röstsedlar skickade till sig på en främmande adress, i ett land där man inte är skriven, varifrån jag kan poströsta utan att ens ha ett röstkort eller visa upp ett pass.

Varför, frågar man sig samtidigt, är det då så bakvänt?  Hur kan valet vara så moderniserat, high tech och obyråkratiskt i ett av Europas mest EU-skeptiska länder medan det där de har alla legitima förutsättningar att skita i det ändå får högt valdeltagande?

Rösta där du befinner dig på söndag, (eller för den delen -  igår eller för en vecka sen, per post eller ej.)
Medborgarvänliga Sverige kan helt enkelt gå långt om folk engagerar sig.