Mormors Crocs
Var ställde jag dem?
torsdag
9.30 Hohooo Bella är du vaken? Det finns kaffe, ska jag sätta på en kopp till? Hur många dricker du ?
Sträcka ut foten, välta ner Damernas värld-bunten från 96, kliva över daggräs in i köket.
Fil, egenplockade bär, 60-talsservisen. Hyvla svettig ost och flaxa bort fluga. Just nu är den nya dagen ny.
10.05 Hämtar du tidningen? Var är mamma? Vilken lustig frisyr du har, är du blond nu igen?
I Jämtland svarar de väl "Jo", men är i Värmland så håller käften.
10.37 Gå 800 meter med armen i vädret för att samtidigt kunna lyssna på P1 mellan granarna. Stanna. Böja sig. Orka sträcka in huvudet efter några hallon. Oj en larv.
12.00 Hoohoo! Här är vi. Jaså där är du! Är den inte söt den här väskan jag köpte mig igår, tycker du inte? Nu åker vi! Ska du inte med? Johoo då, nämen krångla inte. Jag krånglar inte. Jag är 23 år. Var är katten? Nej, vi måste låsa in henne först. Nej jag sätter mig fram. Stopp! Stopp stopp stopp så att du inte backar på trädgårdsmöbeln.
Ro.
Mor Ror.
Men Ro?
Icke.
15.09 Det finns potatis, vill du ha lite? Va är det där då... för sörja du äter? Gräs i maten? Ruccola? Vilket språk är det då, du som kan franska? Smack smack smack smack jo jag tar mig lite jag. Är så sugen.
Titta upp från boken, le och säga: Ja gör det du.
17.00 Solkysst halvslummer. Högerbenet kliar vänstervaden som har stubb.
Var är ni? Det är alldeles tomt. Jaså är morfar nere vid vattnet. Nej, nej nej nej nej nej nej nej hohooo!
Jag ställde dina skor, de där bjässarna, i farstun - de stod där ute under bordet men det kan ju bli regn.
Det är 31 grader, strålande och min strupe är alldeles förstramad av all Funlights aspartan.
19.07 Jag sätter mig lite här jag. Ååå, det är väl för härligt. Vad läser du nu då? Hoho, den där guldiga boken - jag trodde det var en ask konfekt. Det var det inte. Är hon inte söt? (Sussi, katten). Jaa då, hon är så kär i mig så. Jaa. Mammas lilla kissemiss. Jaa då. Nej, jag tror jag går in ett tag. Det är för hett. Ska jag ta in ditt glas? Vill du att jag fäller ner parasollet? Jo, jo, jo men vänta nu så ska du se att det blir bättre så. Skugga.
20.00 Jaså är du där och smyger? Vad gör du? Jag lagar lite middag bara . Vill du ha?
Håhå, nej du, middag vid den här tiden, jag är så mätt så. Så mätt. Mätt mätt mätt.
Jag ska bara ta mig en bulle. Smöret var är det? De där räkorna ska du inte ha va?
22.08 (Morfar) Vad är det ni ser? Är det en spelfilm det där? En TV- film? På TV alltså? Jaså en skiva. En DVD-skiva?
22.12 Hör ni någonting av vad de säger? Jag hör ingenting jag.
22.25 Jaså,men det här känner jag igen. Den här filmen såg jag på planet till Madurai förra året. Nu kommer han att lämna över vapnet och sedan slutar det med att flickan dör om jag minns rätt. Fantastiskt alltså. Vilken prestation.
Huvudet under vattenytan. Vagga mig vågor för faktiskt, det är så otroligt somrigt att jag njuter.
torsdag
9.30 Hohooo Bella är du vaken? Det finns kaffe, ska jag sätta på en kopp till? Hur många dricker du ?
Sträcka ut foten, välta ner Damernas värld-bunten från 96, kliva över daggräs in i köket.
Fil, egenplockade bär, 60-talsservisen. Hyvla svettig ost och flaxa bort fluga. Just nu är den nya dagen ny.
10.05 Hämtar du tidningen? Var är mamma? Vilken lustig frisyr du har, är du blond nu igen?
I Jämtland svarar de väl "Jo", men är i Värmland så håller käften.
10.37 Gå 800 meter med armen i vädret för att samtidigt kunna lyssna på P1 mellan granarna. Stanna. Böja sig. Orka sträcka in huvudet efter några hallon. Oj en larv.
12.00 Hoohoo! Här är vi. Jaså där är du! Är den inte söt den här väskan jag köpte mig igår, tycker du inte? Nu åker vi! Ska du inte med? Johoo då, nämen krångla inte. Jag krånglar inte. Jag är 23 år. Var är katten? Nej, vi måste låsa in henne först. Nej jag sätter mig fram. Stopp! Stopp stopp stopp så att du inte backar på trädgårdsmöbeln.
Ro.
Mor Ror.
Men Ro?
Icke.
15.09 Det finns potatis, vill du ha lite? Va är det där då... för sörja du äter? Gräs i maten? Ruccola? Vilket språk är det då, du som kan franska? Smack smack smack smack jo jag tar mig lite jag. Är så sugen.
Titta upp från boken, le och säga: Ja gör det du.
17.00 Solkysst halvslummer. Högerbenet kliar vänstervaden som har stubb.
Var är ni? Det är alldeles tomt. Jaså är morfar nere vid vattnet. Nej, nej nej nej nej nej nej nej hohooo!
Jag ställde dina skor, de där bjässarna, i farstun - de stod där ute under bordet men det kan ju bli regn.
Det är 31 grader, strålande och min strupe är alldeles förstramad av all Funlights aspartan.
19.07 Jag sätter mig lite här jag. Ååå, det är väl för härligt. Vad läser du nu då? Hoho, den där guldiga boken - jag trodde det var en ask konfekt. Det var det inte. Är hon inte söt? (Sussi, katten). Jaa då, hon är så kär i mig så. Jaa. Mammas lilla kissemiss. Jaa då. Nej, jag tror jag går in ett tag. Det är för hett. Ska jag ta in ditt glas? Vill du att jag fäller ner parasollet? Jo, jo, jo men vänta nu så ska du se att det blir bättre så. Skugga.
20.00 Jaså är du där och smyger? Vad gör du? Jag lagar lite middag bara . Vill du ha?
Håhå, nej du, middag vid den här tiden, jag är så mätt så. Så mätt. Mätt mätt mätt.
Jag ska bara ta mig en bulle. Smöret var är det? De där räkorna ska du inte ha va?
22.08 (Morfar) Vad är det ni ser? Är det en spelfilm det där? En TV- film? På TV alltså? Jaså en skiva. En DVD-skiva?
22.12 Hör ni någonting av vad de säger? Jag hör ingenting jag.
22.25 Jaså,men det här känner jag igen. Den här filmen såg jag på planet till Madurai förra året. Nu kommer han att lämna över vapnet och sedan slutar det med att flickan dör om jag minns rätt. Fantastiskt alltså. Vilken prestation.
Huvudet under vattenytan. Vagga mig vågor för faktiskt, det är så otroligt somrigt att jag njuter.
En Blasé tack, med sugrör.
Misstänker att det är en drös som går omkring med samma känsla för jag tycker mig uppleva en särskild stämning. Hoppas åtminstone att jag inte är ensam.
En detalj kanske, men en som snart inte går att gå omvägar för att undvika, sysselsätta sig för att ignorera, supa bort för att slippa förstå. "Hah, tänk att vi ses här ännu en kväll" småler man under lugg och hör hur falskt det låter.
Känslan av att det inte håller.
Det kommer att spricka, kan inte bara rinna på så här, snart måste den där explosionen komma. Den vi 80-talister kanske innerst inne alltid hoppats på. Räddningen, tragedin, lyckan, undergången, den som gör valet åt oss och kastar oss framstupa ner för trappan på Sergels torg. Den som chockat handlingsförlamade tvingar oss att helt plötsligt se något, få känna lite motstånd och mest av allt förstå att Yes, död fisk-approach var inte vår grej, jag visste det! Det var bara en täckmantel, haha vad lurade vi blev! Trodde vi kunde köpa 3 par nya jeans på rean, gå ut både igår och idag, jobba bakis, välja ekologiskt, utnyttja CSN, flyga överallt och därför tycka att det är överskattat, skratta fördömande åt välgörenhet och istället fokusera på matmuffins från Wayne's Coffee.
Som en bulle vars deg sväller och blir för stor i magen vill jag ömsa skinn, få plats med mer i en bägare som redan rinner över, hjälp mig Oprah jag får för mycket information för det huvud den är instoppad i.
Så vaknar jag till ännu en dag med hopp om fyverkeri, intar position bland mina soldater i ledet och... väntar.
Allt är som igår fast allt är annorlunda. Vad är det största beviset på att dagen är ny? Att Ketchupen fått GI-stämpel?
Häller på en extra klick och frågar mig hur det kan det vara så att världen inte räcker till.
Vi borde kanske tänka i nya banor, sluta lassa så mycket koskit på rastlösheten. Sluta skämmas för flykt.
De där Romerna, som folk i alla tider avskytt, det kanske är de som egentligen har fattat grejen. Att stanna till på en plats, stöka ner, sno åt sig det man vill för att sedan resa vidare, det är kanske just det som är hemligheten. Att slippa återvända till ett rum där färgen flagnat och livet fortsätter i något förgånget som egentligen inte längre existerar. Det säger sig väl självt att det verkar förvirrande att skapa en framtid bland papper och prylar från det förflutna.
Men för att vara Rom så måste man ju gilla nya intryck också, faktiskt vilja se hur lilla livet ligger till.
Måste vara därför folk envisas med att bära gamla nördbrillor, skärpan är ju suddig.
En detalj kanske, men en som snart inte går att gå omvägar för att undvika, sysselsätta sig för att ignorera, supa bort för att slippa förstå. "Hah, tänk att vi ses här ännu en kväll" småler man under lugg och hör hur falskt det låter.
Känslan av att det inte håller.
Det kommer att spricka, kan inte bara rinna på så här, snart måste den där explosionen komma. Den vi 80-talister kanske innerst inne alltid hoppats på. Räddningen, tragedin, lyckan, undergången, den som gör valet åt oss och kastar oss framstupa ner för trappan på Sergels torg. Den som chockat handlingsförlamade tvingar oss att helt plötsligt se något, få känna lite motstånd och mest av allt förstå att Yes, död fisk-approach var inte vår grej, jag visste det! Det var bara en täckmantel, haha vad lurade vi blev! Trodde vi kunde köpa 3 par nya jeans på rean, gå ut både igår och idag, jobba bakis, välja ekologiskt, utnyttja CSN, flyga överallt och därför tycka att det är överskattat, skratta fördömande åt välgörenhet och istället fokusera på matmuffins från Wayne's Coffee.
Som en bulle vars deg sväller och blir för stor i magen vill jag ömsa skinn, få plats med mer i en bägare som redan rinner över, hjälp mig Oprah jag får för mycket information för det huvud den är instoppad i.
Så vaknar jag till ännu en dag med hopp om fyverkeri, intar position bland mina soldater i ledet och... väntar.
Allt är som igår fast allt är annorlunda. Vad är det största beviset på att dagen är ny? Att Ketchupen fått GI-stämpel?
Häller på en extra klick och frågar mig hur det kan det vara så att världen inte räcker till.
Vi borde kanske tänka i nya banor, sluta lassa så mycket koskit på rastlösheten. Sluta skämmas för flykt.
De där Romerna, som folk i alla tider avskytt, det kanske är de som egentligen har fattat grejen. Att stanna till på en plats, stöka ner, sno åt sig det man vill för att sedan resa vidare, det är kanske just det som är hemligheten. Att slippa återvända till ett rum där färgen flagnat och livet fortsätter i något förgånget som egentligen inte längre existerar. Det säger sig väl självt att det verkar förvirrande att skapa en framtid bland papper och prylar från det förflutna.
Men för att vara Rom så måste man ju gilla nya intryck också, faktiskt vilja se hur lilla livet ligger till.
Måste vara därför folk envisas med att bära gamla nördbrillor, skärpan är ju suddig.
