Skattkistan
Och så möter man upp en ny kompis, som skickat ett sms på måndagskvällen.
- Vill du ta ett glas runt halv tio? Jag pluggar till dess.
Ja, varför inte.
En sån där kompis som man egentligen inte borde känna, som man denna måndag träffar enbart tack vare att han läste Dostrojevskijs Idioten. Det var i high school hemma i Chicago, han föll så där naivt amerikanskt för den fantastiska historien, han rodnar över att vara en del av klyschan men säger att jag får skratta om jag vill. Han googlade på titeln och fann att han som översatt verket från ryska var lärare på vårt universitet. Han bestämde sig därför för att stänga pojkrummet och ge sig iväg - och här står vi alltså nu, och pratar om Bromma, där han senare dejtade någon.
Han visar en till sin favoritbar som förstås ligger 25 meter från min egen port och som man aldrig har sett förut. Där inne springer en hund omkring och stämningen är mysig. Efter det andra glaset är timmen sen och det är en dag imorgon också.
Då frågar han om man vill gå till moskén och dricka te - de stänger tolv så vi hinner precis om vi småspringer. Gatorna är nästan tomma och kvällen ljummen, han röker rullade cigaretter och refererar till amerikanska saker som jag inte alltid känner till. Jag nickar och svamlar något märkligt tillbaka. Men det gör inget, då blir det bara lite tyst.
Vi är framme tio i och de ska just stänga. Bakverken av smördeg är nedsläckta till imorn. De fyra männen välkomnar oss ändå ut på terassen som är helt öde. De kommer med te som är alldeles för sött och tackar oss tusen gånger. Där sitter man vid marmorbord under olivträden och ser på stjärnorna en stund. Det är som i en arabisk sagovärld - utan syrsor.
Man orkar inte dricka upp allt te för man kommer ju tillbaka, han frågar om man vill se Hemingways hus,
det är ändå på vägen hem.
Vi står några sekunder och tittar på fönstret på fjärde våningen som nu är nedsläckt, vi förbarmar turistshopen under.
Sen springer man hem till måndagen igen.
