STOCKHOLM samtidigt PARIS

Och så finns det de där dagarna som man inte alls betänkt. Då dagen avbryts precis i början, utom all kontroll för det mål man haft i sikte. Det är fantastiskt att cykla i den här stan, alltid - förutom när man ramlar. Men till och med då får dagen något slags skimmer, kanske från sitt eiffeltorn.

Är 5 min sen ut genom dörren - glömmer telefonen hemma.
Aktivera kortet, en cykel ur stället, bromsarna funkar bra. Okej, iväg.
Boulevard St Michel sluttar nedåt, klarar rödljusen, kör om två bussar och så vänster. Puh.
Fortsätter längs Seine. Visslar, huttrar i vinden. Måste komma ihåg det där. Fortfarande inte betalt för hela terminen. Vilken dag skulle man eventuellt åka hem? Svänger, upp mot trottoarkanten och så... brak?
Glasögonen är hela, men var är jag? Mina köttbullar i plastlåda rullar längs med floden. Fan.
Ett tyskt par, en gammal dam som matar duvor. Jodå man lever. Men foten gör förskräckligt ont. Det här har man inte tid med. När en kanadensiska med nollvision vad gäller frånvaro väntar.

Kan inte lämna cykeln, timtaxan tickar på. Har ingen telefon för att ringa taxi. 25 min till lektionen börjar, kan man hinna till skolan? Släpa sig dit och sen kolla foten? Nej... Sitter nu på sadeln och puttar mig framåt med hjälp av högerfoten i trevlig promenadtakt. 200 meter bort finns ett cykelställ. Framme! Det är fullt. Okej, korsa gatan utan att välta omkull, i samma trevliga sitt -putt-position. Musée D'Orsay! Där omkring måste finnas plats för cyklar. En man frågar hur långt jag tänkt åka sådär. Jag ler men håller gråten tillbaka. Efter 10 min, på en bakgata - en ledig plats. Hurra!  Och nu? Fotjäveln skriker. Sittandes på gatan, en onsdagsmorgon. Kommer någon förbi? 5 min kvar. I'm just not gonna make it. Och så! En man, i shorts och gymnastikskor. "Hallå...hallå herren...ehm, ni har en telefon man kan att ringa taxi? Jag ramlat har och skadar ....fotet...Vill att åka till sjukhus". 

Det är då det hemska, ilskna och smärtsamma blir en anekdot. Mannen är brandman - han arbetar på Musée D'Orsay.
Han ska fixa situationen. Okej... Jag stannar kvar och hoppas. Hurra! Han kommer tillbaka - med 3 andra killar. I sina proffsuniformer och en bår!  "Alltså, jag vet inte om ni behöv...." Upp på båren,spännas fast, genom folkhavet som köar för att få se Monet. "Ursäkta, ursäkta får vi komma förbi". Några japaner ler medlidande. In på muséet. Båren ställs ner - självklart måste de kindpussa entrévakten, de har ju inte setts idag. Ser alla vykort i shoppen flimra förbi. Å! Äntligen har man tid att se dom. In i ett rum. Får träffa muséesköterskan som - ja, behandlar mig som ett litet barn. "Ni har ramlat med cykeln...ja?".
Men känns bra. Å som mamma.

"Hur länge ska fröken stanna i Frankrike?" "Känner ni någon här?" "Har ni ett identitetskort?" "Äter ni medecin?"
Är det verkligen brandmännen som ska kolla sådant? Tre nya män kommer in och ställer nya frågor- i lika blå uniformer. Nu är de sju - och så sjukskötersketanten. För min lilla vrist.
Från en bår till en annan - ut i kylan igen. Ambulansen öppnas, ett papper rullas ut - det ska vara rent och fint när man åker. Ser de historiska byggnaderna svischa förbi utanför, pratar med killen som håller i min vänstersko och den där fula svarta strumpan som jag bar igår också. Han kommer från Nantes. Han undrar om jag festade igår eftersom jag ramlade imorse. Nej, svarar jag. Resten förstår jag inte riktigt. Och så, framme. Jag känner inte igen mig. Men vad gör det. Från båren till rullstolen, in i väntsalen. De önskar mig lycka till och hoppas att vi inte ses snart igen. De skrattar. Bye heros! tänker jag. Väntar med tanten som också hon bara har en sko, hon är nedbäddad och har rosa flufftofflan på sig. Min nakna fot är bara blå. En kille med nackstöd - han har ramlat med motorcykeln. En affärsman som ligger nedbäddad men ej känner sig snurrig längre och därför frågar om han får gå. En äldre herre som kräks i en tallrik.

4h senare visas jag ut. Behöver inte signera någonting. Då har det blivit eftermiddag. Har fått några recept med konstiga nedskrivna doseringar, 4-6 ggr per dag.
En artelle de cheville, (Jaså! en Stabiliserande ankelledsortos med uppblåsbara kuddar). Och så 15 besök hos kiropraktorn. Är det verkligen nödvändigt? Mais...oui mademoiselle!

Halvkryper ut mot en taxi. En kvinna på gatan stoppar mig och tar min arm. När vi stapplar fram berättar hon om gången hon fastnade med foten i cykelhjulet. Det gjorde ont. Lycka till! Farväl!

KÖR MIG HEM! S'il vous plaît.
Och sen... 7 trappor utan hiss. Det var där jag bodde ja... Biter i läppen och identifierar mig med en grek i Athen efter att ha sprungit världshistoriens första Marathon, i törnekrona barfora på småsten.

Men voila, en gratis heldagsaktivitet, knark för två veckor samt förstås ett obrutet minne: