Mellan två stolar
Precis som borta så kan man på hemmaplan märkligt nog känna sig som gäst.
Då man inte ska stanna länge tillåter man sig inte att landa, man är varken här eller där,
helt plötsligt bara mitt emellan.
Man ser det fula i sin stad men snappar också upp det fina, som för folk i vardagen bara flyter förbi.
Man hör alla ljud, uppfattar stämningar och känner av nyanser i språket.
Att förstå alla ord betyder att inte kunna fly.
Man är så trygg att man inom loppet av ett par timmar kan göra en klassresa som utifrån sett går obemärkt förbi.
Hon pratar till mig på tunnelbanan och fläskläppen blöder. Hon bet sönder den i en ångestattack. Hon har haft de sen 1996, då "soc stal mitt barn", då började hon dricka eftersom hon slutade skaka då. Nu är tunnelbanan hennes hem. Hon dricker sig frisk säger hon, inom ett halvår ska hon sluta.
Det går inte att rycka på axlarna, hon vet att jag hör. Hennes vänner vid Medborgarplatsen blir så glada över en tia, det räddar dem från döden - en tia blir en öl istället för t-sprit. Jag tuggar mitt äpple och ler, hon vet att jag bara spelar medmänniska, men ser att jag lyssnar. Hon säger att jag är söt. Kommunikationen har nått fram och jag får ont i magen.
En timme senare sitter jag i sametsfåtölj bredvid en man i kavaj som blir matad med kolor ur en plastpåse.
Hon som matar är hans fru och ungefär var tioende minut kommer det en ny dos. De skrattar bägge åt de gröna kostymerna där framme på scenen - det gör de allihopa föresten, hundratals vithåriga par med Läkerol i munnen. I pausen köper de räksmörgås och minglar i toalettkön.
Börje Ahlstedt fyller år idag, så vi står alla upp och sjunger för honom efter sista scenen.
Det är så fint. En riktig gemenskap, man kan alla regler och smälter in.
Att kunna välja och att tvingas vara med.
Vare sig man vill eller ej, det är hemma.
Super
