Lilla Essingen förr och nu
Sist jag var där var hallen rosa. Nej, inte laxrosa, flamingorosa, pastell eller gammelrosa utan lite mer outside of the box. En aning mer odefinierad, åt polkagrisrosa och nästan för stark, men ändå fortfarande klädsamt harmoniskt till guldspegeln och lilla bordet att lägga nycklarna på.
Det andra som mötte en var sedan klädskåpet. Hennes bejbi som såg ut som ett sådant som kostar 2400 kr på Stadsmissionen Hornsgatan, men som hon hittat för 50 uppe i norr, vare sig folk trodde det eller inte.
Skåpet hade alltid minst en dörr öppen, inte för att kläderna skulle vädras utanför att de var en del av känslan i lägenheten - och alltså en del av henne. Vita klassiska pärlor som jumperknappar och negilgéer med små svarta sidenrosetter, spontant placerade på de smala tapetserade hyllplanen. På soffbordet låg en påbörjad stickning, i 40-talssoffan fick man bara plats två och i skivspelaren sjöng Birgitte Bardot. Badkarskanten var full av lyx och ingen, nej ingen, kom någonsin ut och dansade som planerat om kvällen började där. Men det gjorde inget tänkte man, för alla var singlar och dansade med vinglasen in och ut ur köket där man fyllde på.
Idag är hallen vit. Guldspegeln är fortfarande där men det ligger inga nycklar på lilla bordet för de har hon gett till honom. Skåpet är stängt och står, tomt mitt i rummet fram till dess att det ska säljas. Ja, eftersom de djupa, funktionella IKEA-hyllplanen i metall behöver dess plats. Skivspelaren är tyst men nya TV'n är på och ABC klockan 17.55 osar om att ett kungabröllop som angår hela folket inträffar om exakt en månad. Badkarskanten är uppblandad med Wash n Go och 2 in One, i fyrkantiga soffan får man plats fyra, och ingen, nej ingen, kommer någonsin ut och dansar som planerat om kvällen börjar där.
Men det gör inget tänker man, för hon är lika glad fortfarande, med sin nya bejbi.
Det andra som mötte en var sedan klädskåpet. Hennes bejbi som såg ut som ett sådant som kostar 2400 kr på Stadsmissionen Hornsgatan, men som hon hittat för 50 uppe i norr, vare sig folk trodde det eller inte.
Skåpet hade alltid minst en dörr öppen, inte för att kläderna skulle vädras utanför att de var en del av känslan i lägenheten - och alltså en del av henne. Vita klassiska pärlor som jumperknappar och negilgéer med små svarta sidenrosetter, spontant placerade på de smala tapetserade hyllplanen. På soffbordet låg en påbörjad stickning, i 40-talssoffan fick man bara plats två och i skivspelaren sjöng Birgitte Bardot. Badkarskanten var full av lyx och ingen, nej ingen, kom någonsin ut och dansade som planerat om kvällen började där. Men det gjorde inget tänkte man, för alla var singlar och dansade med vinglasen in och ut ur köket där man fyllde på.
Idag är hallen vit. Guldspegeln är fortfarande där men det ligger inga nycklar på lilla bordet för de har hon gett till honom. Skåpet är stängt och står, tomt mitt i rummet fram till dess att det ska säljas. Ja, eftersom de djupa, funktionella IKEA-hyllplanen i metall behöver dess plats. Skivspelaren är tyst men nya TV'n är på och ABC klockan 17.55 osar om att ett kungabröllop som angår hela folket inträffar om exakt en månad. Badkarskanten är uppblandad med Wash n Go och 2 in One, i fyrkantiga soffan får man plats fyra, och ingen, nej ingen, kommer någonsin ut och dansar som planerat om kvällen börjar där.
Men det gör inget tänker man, för hon är lika glad fortfarande, med sin nya bejbi.
Comments
Trackback
