Värme.
Det går inte att komma ifrån att kontrasterna får det att röras om innanför bröstkorgen. Det är väl något typiskt sentimentalt med årstider som växlar i och för sig, med kvällsvind som plötsligt blivit kall och skymning i parken samtidigt som de rosa rosenbuskarna fortfarande sträcker sig höga mot skyn. Hur man i ögonvrån ser en kvinna med nyckelknippan i guld, som trots dånande elektro i lurarna, lyckas kommunicera fram att grindarna stängs fast klockan bara slagit åtta. Man får tydligen springa hem och sysselsätta sig inomhus nu.
Men kontrasterna följer med in. In under en heldag på universitetet där vita medel-och överklass expats leker mediaförening och röstar fram medarbetare till glossiga publikationer.
Där 19-åringar från Visconsin presenterar 20 minutersförslag på sina Macbooks, pratar felfritt i ett och förväntar sig att man som svenne sen ska kunna ta beslutet om det "duger" för att bli.......senior copy-editor.. eller inte. Man går hem och förbarmar nån typ skådespelartalang som fått en att hamna där och undrar hur det ska sluta då man har en budget på 45.000 kronor att trycka texter med och sen bära med sig i cv-portföljen som en start på en framtid som enligt universitetskatalogen kan utforma sig hur som helst. Samtidigt som man inte har råd att köpa ett litet stycke kött i affären.
Kontrasterna följer med då man sen lämnar residentiella 7e och åker till Belleville för att komma ner på jorden igen. Eller något i den stilen. Någon romantisk tanke ligger säkert bakom och det är de ännu gröna träden som upprört blåser mot metrofönstret som man ger hela ansvaret för det.
Spenderar kvällen i sällskap med en fransyska som hade två barn men nu bara har ett kvar eftersom det andra, pojken, blev kidnappad i Colombia två år tidigare. Nästan lika länge spenderade hon med att leta efter honom. Sen orkade hon inte längre och åkte hem till Belleville. Nu bor hon med ens förra kollega, står i baren och man ser att hon faktiskt skrattar. Hennes ansikte är slitet, kroppen mager som en narkomans och fingrarna rynkiga av tusentals cigaretter. Man ser sin blonda Ralph Lauren kalufs utifrån och undrar hur det är möjligt, precis som i universitetes mediarum, att man har rätt att dela någonting där.
Gapet mellan oss är egentligen lika påtagligt som mellan höst och sommar och hon vet inte ens om att man känner till hennes hemlighet. Men när hennes ärrade hand tar ens unga släta och drar upp en på golvet framför de afrikanska sångarna så ler hela baren, och precis som då den kyliga vinden plötsligt kom från ingenstans och brottade ner sommarhettan så rör det sig så där magiskt uppfriskande innanför bröstkorgen igen.
