Hemgång.
Så nu är det knutna armar över bröstet på sommarkavajen då man vandrar hemåt på rue de rivoli om natten. På dagen bländas utsikten från broarna i höstsolen men fast det är 22 grader varmt så finns en friskhet i luften som man inte kände förr. Precis på samma sätt som då man gjorde den där skolresan till Birka första veckan av femman och vattnet i mälaren liksom såg ut att vara kallare än veckan innan bara för att man inte längre var riktigt fri, så inbillar man sig att uteliggaren, som varje morgon ligger utanför sitt tält och spelar game boy, också känner att ett nytt blad är uppslaget.
Längs med hela väggen, på kajen under bron näst intill Gare de Lyon bor det folk. Tälten står uppradade mot stenväggen i sina olika färger och utanför står både stolar, bord och spis. Någon har satt upp poesi med häftmassa och över diskbänken står en "din mamma jobbar inte här." Det är som ett docksåp i realformat och en paradoxal känsla av avund slår en när man går förbi då det verkar så hemtrevligt. Men det är nu det. I soliga september.
Då rue de rivoli äntligen leder in i Le Marais och man passerar den där stelnade nedsläckta karusellen går en snubbe förbi och tar sig friheten att nypa en i rumpan.
Har just fått berättat för mig att det i dagens Le Monde står en artikel om familjer i Marais som "tvingas" hyra ut sina lägenheter till rika turister en vecka i månaden, och på så vis tjänar in till hela månadshyran. Under tiden så tar de sin man och sitt barn och flyttar hem till mamsen och papsen som kanske bor i en betydligt mindre våning residentiella 17e ett tag.
I någon sån där solidarisk anda så har Le Mondes läsare regareat kritiskt mot artikeln i tidningen och hur den skildrar dessa människor som ett utslaget folk, boende i 7 miljoners lägenheter i Le Marais och som trots detta faktum nästan riskerar att hamna på gatan några dagar i månaden för att ha råd med de där veckorna i Dubai. C'est insupportable!
Då, kring jul när de reser mot öknen med Paul Smith tandborsten i resväskan så är vinden enligt erfarenhet ännu kyligare här i stan. I dockskåpen under broarna har de då nog plockat fram det där duntäcket från Habitat som de förstås investerat i.
Längs med hela väggen, på kajen under bron näst intill Gare de Lyon bor det folk. Tälten står uppradade mot stenväggen i sina olika färger och utanför står både stolar, bord och spis. Någon har satt upp poesi med häftmassa och över diskbänken står en "din mamma jobbar inte här." Det är som ett docksåp i realformat och en paradoxal känsla av avund slår en när man går förbi då det verkar så hemtrevligt. Men det är nu det. I soliga september.
Då rue de rivoli äntligen leder in i Le Marais och man passerar den där stelnade nedsläckta karusellen går en snubbe förbi och tar sig friheten att nypa en i rumpan.
Har just fått berättat för mig att det i dagens Le Monde står en artikel om familjer i Marais som "tvingas" hyra ut sina lägenheter till rika turister en vecka i månaden, och på så vis tjänar in till hela månadshyran. Under tiden så tar de sin man och sitt barn och flyttar hem till mamsen och papsen som kanske bor i en betydligt mindre våning residentiella 17e ett tag.
I någon sån där solidarisk anda så har Le Mondes läsare regareat kritiskt mot artikeln i tidningen och hur den skildrar dessa människor som ett utslaget folk, boende i 7 miljoners lägenheter i Le Marais och som trots detta faktum nästan riskerar att hamna på gatan några dagar i månaden för att ha råd med de där veckorna i Dubai. C'est insupportable!
Då, kring jul när de reser mot öknen med Paul Smith tandborsten i resväskan så är vinden enligt erfarenhet ännu kyligare här i stan. I dockskåpen under broarna har de då nog plockat fram det där duntäcket från Habitat som de förstås investerat i.
Comments
Trackback
