Ett gult löv i metrotrappan
La rentrée. Ett begrepp man bara maste kanna till dessa dagar om man ska ha nagot att komma med da det ska smapratas mellan cigarettfimparna. (Ar det nagot jag insett sa ar det att fredagsfika-pauser vareviga dag helt klart ersatts av bolmande pa arbetsplatser i detta land). La rentrée ar inte enbart den faktiska "skolstarten" eller "aterkomsten fran semestern" utan har sa mycket underbyggd angest instoppad emellan bokstaverna att begreppet liksom tenderar att pysa ut over hela stan. Speciellt pa metrons linje ett mellan Bastille och La Defense dar man de senaste dagarna spenderat nagra tidiga mornar med lurarna instoppade i oronen.
Kanske ar det for att det ar pa ett annat sprak men aldrig har jag lagt marke till att tapetklistrade ica-pasar i storformat pryder Kungsgatan och uppmanar att "ladda upp efter semestern" eller hur morgontidningen radgor barnen att infor forsta skoldagen ata minst 3 "fruits et legumes" for att ej bli hungriga mellan de 7, ja exakt 7, timmarna det gar mellan lunch och middag. Hur vaderhallan i St Tropez-branna konstaterar att "ja nu ar det slut pa det roliga", for att inte tala om alla pannveck pa lunchande kostymnissar i parken som liksom signalerar till varann i nagon slags radar att "jo jag vet...det ar hart. La rentrée". De sitter dar och forsoker skara sin tarte aux pommes lite chict med plastgaffeln i duggregn samtidigt som sommarvinden blivit kylig. Och byxorna blir smuliga.
I ett sadant tillfalle kanns det ganska trevligt att avsluta en praktik. Det blir la rentrée till nagot helt annat. En halv hand stracktes ut till ett yrkesliv fullt av allt detta; med kollegor som kom och gick pa semester, 23 ariga datakillar med masterutbildningar och forstora skor, luncher med rikskuponger och rodvin, enpersonlighet minimerad till ca 10%, hela arbetsdagar utan Internet utan att nagon orkade bry sig, pajad luftkonditionering i eftermiddagssol och sena sena timmar utan varken paus eller lon.
Men nar man "avskedas" ackompanjerad av "une surprise" i form av farska croissanter och espresso och far kindpussa 45 urinvanare pa en gang sa far hosten garna komma. Nu far vi bara hoppas att dom klarar resten av atervandandet sjalva - utan sin praktikant. Liksom La France - for nog ar det sa aven har att det (som vanligt) ar invandrarna som vill jobba.
Kanske ar det for att det ar pa ett annat sprak men aldrig har jag lagt marke till att tapetklistrade ica-pasar i storformat pryder Kungsgatan och uppmanar att "ladda upp efter semestern" eller hur morgontidningen radgor barnen att infor forsta skoldagen ata minst 3 "fruits et legumes" for att ej bli hungriga mellan de 7, ja exakt 7, timmarna det gar mellan lunch och middag. Hur vaderhallan i St Tropez-branna konstaterar att "ja nu ar det slut pa det roliga", for att inte tala om alla pannveck pa lunchande kostymnissar i parken som liksom signalerar till varann i nagon slags radar att "jo jag vet...det ar hart. La rentrée". De sitter dar och forsoker skara sin tarte aux pommes lite chict med plastgaffeln i duggregn samtidigt som sommarvinden blivit kylig. Och byxorna blir smuliga.
I ett sadant tillfalle kanns det ganska trevligt att avsluta en praktik. Det blir la rentrée till nagot helt annat. En halv hand stracktes ut till ett yrkesliv fullt av allt detta; med kollegor som kom och gick pa semester, 23 ariga datakillar med masterutbildningar och forstora skor, luncher med rikskuponger och rodvin, enpersonlighet minimerad till ca 10%, hela arbetsdagar utan Internet utan att nagon orkade bry sig, pajad luftkonditionering i eftermiddagssol och sena sena timmar utan varken paus eller lon.
Men nar man "avskedas" ackompanjerad av "une surprise" i form av farska croissanter och espresso och far kindpussa 45 urinvanare pa en gang sa far hosten garna komma. Nu far vi bara hoppas att dom klarar resten av atervandandet sjalva - utan sin praktikant. Liksom La France - for nog ar det sa aven har att det (som vanligt) ar invandrarna som vill jobba.
Comments
Trackback
