Slutet.
Med väskan och huvudet fullt för att så ge sig iväg för att skriva terminens första final exam känns det rätt avlägset att vara helt ledig. I trappan på väg ner ringer mobiltelefonen, det är Susanne.
- Bella, I'm right in your neighbourhood . Do you have time to meet?
Danskan sitter med ryggen mot fontänen och huvudentrén till Sorbonne. Utanför porten står pikébilar och 3-4 poliser vandrar småpratandes upp och ner i eftermiddagssolen. När jag kommer fram ser hon rätt uppgiven ut. Strejken på Sorbonne har pågått sedan 9 februari och hon har inte haft en lektion sedan dess. Hon är erasmusstudent och i Paris för att skriva sin c-uppsats, en syssla som tursamt nog innebär ganska mycket självstudier. Men alla de som betalt för daglig undervisning, och alla de franska studenterna - de får vänta.
Det är förbjudet att ens gå in i skolbyggnaden eftersom polisen är rädd för en ny kårockupation. Susanne har just haft ett möte med en lärare - på trottoaren. Att komma i kontakt med någon för rådgivning vad gäller skolarbetet är svårt eftersom lärarna inte är obligerade att lämna ut sina kontaktuppgifter. De skakar trotsigt på huvudet och säger:
- No, mon e-mail est privé! Så. de får vänta.
Trots att strejken är en följd av ett regeringsförslag så har Sarkosy beslutat att inte agera.
De får vänta. Hur länge är det ingen som vet och Susanne, som hunnit med både en och två vändor till Köpenhamn under våren, tycker inte att beslutet att läsa sin Master hemma i Danmark var särskilt svårt.
Under de gröna bladen på caféerna på Place de la Sorbonne sitter just nu inget annat än turister.
Då man så skriver litteraturtentan i klassrummet några kilometer bort, och försöker undvika de vanliga fallgroparna vagueness och plot summary, känns det... ja pirrigt, att snart också kunna göra det.
- Bella, I'm right in your neighbourhood . Do you have time to meet?
Danskan sitter med ryggen mot fontänen och huvudentrén till Sorbonne. Utanför porten står pikébilar och 3-4 poliser vandrar småpratandes upp och ner i eftermiddagssolen. När jag kommer fram ser hon rätt uppgiven ut. Strejken på Sorbonne har pågått sedan 9 februari och hon har inte haft en lektion sedan dess. Hon är erasmusstudent och i Paris för att skriva sin c-uppsats, en syssla som tursamt nog innebär ganska mycket självstudier. Men alla de som betalt för daglig undervisning, och alla de franska studenterna - de får vänta.
Det är förbjudet att ens gå in i skolbyggnaden eftersom polisen är rädd för en ny kårockupation. Susanne har just haft ett möte med en lärare - på trottoaren. Att komma i kontakt med någon för rådgivning vad gäller skolarbetet är svårt eftersom lärarna inte är obligerade att lämna ut sina kontaktuppgifter. De skakar trotsigt på huvudet och säger:
- No, mon e-mail est privé! Så. de får vänta.
Trots att strejken är en följd av ett regeringsförslag så har Sarkosy beslutat att inte agera.
De får vänta. Hur länge är det ingen som vet och Susanne, som hunnit med både en och två vändor till Köpenhamn under våren, tycker inte att beslutet att läsa sin Master hemma i Danmark var särskilt svårt.
Under de gröna bladen på caféerna på Place de la Sorbonne sitter just nu inget annat än turister.
Då man så skriver litteraturtentan i klassrummet några kilometer bort, och försöker undvika de vanliga fallgroparna vagueness och plot summary, känns det... ja pirrigt, att snart också kunna göra det.
Comments
Trackback
