Kontorsarbete.
Ni vet hur det kan vara när man besöker nån gammal släkting ibland, som bor i nån våning där allt samtida helt försvinner. Där den gulnade servisen, fotoramarna och den halvunkna spetsduken likom dämpar gatans brus och att äta sockerka plötsligt blir den syssla som fullföljer dagen. Då, när man mitt i en tugga sitter och vrider sig på handflatorna och känner hur mobilen vibrerar i fickan ännu en gång, händer det ju inte sällan att personen man besöker drömmer sig bort en stund.
Då minns hon sin ungdom, hur hon hade tur och fick komma och bli inneboende hos en fru nånstans, typ på Fleminggatan, och aldrig hade hon ju varit tidigare på Kungsholmen. Hur hon fick ett jobb genom fruns farbror där man var tvungen att ha knälång kjol och strumbyxor. Eftersom det var krigstid hade hon inga så varje morgon målade hon benen med koksaften från potatisen och man ler ansträngt och säger att det måste ha sett lustigt ut. Ja det minns hon inte, men då hon sprang över St Erikbron om vintrarna var det så kallt så hon trodde hennes sista storstadsdag var kommen, men det var det aldrig någon på jobbet som märkte, och aldrig säger hon har hon varit så lycklig. Varannan fredag gick hon på kondis och drack en halv kopp choklad och resten av historien kan vi.
Då man sitter där och lyssnar kan man ju inte riktigt förstå, hur Fleminggatan kunde skapa sådan känsla av overklighet. Man tänker att hon överdriver, att där har hon ju bott större delen av sitt liv och hon kan ju varenda vinkel i staden. Det var ju hon som lärde en alla broarna och vem det är som är avbildad på stadshus-flaggan.
Men så i eftermiddags, då första veckan plötsligt gått och den där svenska jordgubbstårtan i söndags känns ett helt liv borta, då man äntligen kliver ut från en hiss som stannat på varje våning. Där folk i kostym och svart kjol gått ut och in och man sagt bonjour och bonne journée så många gånger att man nästan trott på det själv. Då man varit den sista att lämna kontoret utan att inte ens ha blivit nära på avslöjad. Då man kommer ut på gatan, vänder på skon och fortfarande ser hålet i den där lagade sulan, då, då förstår man precis. Hur det kommer låta om 50 år.
Då minns hon sin ungdom, hur hon hade tur och fick komma och bli inneboende hos en fru nånstans, typ på Fleminggatan, och aldrig hade hon ju varit tidigare på Kungsholmen. Hur hon fick ett jobb genom fruns farbror där man var tvungen att ha knälång kjol och strumbyxor. Eftersom det var krigstid hade hon inga så varje morgon målade hon benen med koksaften från potatisen och man ler ansträngt och säger att det måste ha sett lustigt ut. Ja det minns hon inte, men då hon sprang över St Erikbron om vintrarna var det så kallt så hon trodde hennes sista storstadsdag var kommen, men det var det aldrig någon på jobbet som märkte, och aldrig säger hon har hon varit så lycklig. Varannan fredag gick hon på kondis och drack en halv kopp choklad och resten av historien kan vi.
Då man sitter där och lyssnar kan man ju inte riktigt förstå, hur Fleminggatan kunde skapa sådan känsla av overklighet. Man tänker att hon överdriver, att där har hon ju bott större delen av sitt liv och hon kan ju varenda vinkel i staden. Det var ju hon som lärde en alla broarna och vem det är som är avbildad på stadshus-flaggan.
Men så i eftermiddags, då första veckan plötsligt gått och den där svenska jordgubbstårtan i söndags känns ett helt liv borta, då man äntligen kliver ut från en hiss som stannat på varje våning. Där folk i kostym och svart kjol gått ut och in och man sagt bonjour och bonne journée så många gånger att man nästan trott på det själv. Då man varit den sista att lämna kontoret utan att inte ens ha blivit nära på avslöjad. Då man kommer ut på gatan, vänder på skon och fortfarande ser hålet i den där lagade sulan, då, då förstår man precis. Hur det kommer låta om 50 år.
Comments
Trackback
