Måste Sverige förbli ett lilleputtland?
Under föreläsningar på universitetet här utomlands, refererar lärana då och då till Sverige och de skandinaviska länderna. Det är oftast i sammanhanget i-land, beundransvärd demokrati, strukturerat samhälle och utvecklad teknologi. Mina amerikanska klasskompisar tittar förundrat när jag nämner saker som presstöd - att regeringen subventionerar medier för demokratins skull. En rak motsats till utvecklingen för mediebolag i USA där en concern äger allt fler och impopulära, politiska budskap utanför manus blir bortklippta med hjälp av reklaminslag. Ett land där en av världens ledande nyhetskanaler, Al Jazira International, ej går att få in på kabel-tv (undra varför), ett land där man drastiskt skiljer utbudet i CNN som alla ser, och CNN International - trots att det ska vara samma kanal.
Hur som helst, det är verkligheten för de amerikanska studenterna - det är bara jag som förundras över kontrasten, hur otroligt långt Sverige har kommit på flera plan.
Vilken potential det finns för svensk journalistik, hur vi tack vare vår tradition (av lagstiftning) skulle kunna inspirera andra.
Men sen ser man ett avsnitt av Debatt. (27-01-09 Ämne: Om konstnärskap och droger automatiskt hänger ihop typ...Något diffust , tror att Public Service mest flaggade för att de lyckats få dit en rockstjärna.)
Är detta resultatet av vad svenska medier ska prestera? En programledare vars roll är så känd att han ej förmår vara objektiv, och en av gästerna (den stackars pundade rockstjärnan) får bära ansvaret för musikvärlden och får ofrivilligt styra så väl som svara på frågorna, en palett av klichékaraktärer ditsatta likt klippdockor. Symboliserandes normen för Svensk Demokrati. Varsågoda på bästa sändningstid, hela spektrumet av PK:
En anorektisk, svartklädd konstnär med rött läppstift - på de svagas sida för att trycka på faktumet ångest och stressen med att vara estet. En käck chic-litt författare med villa och småbarn som inte alls förstår vikten av att använda berusningsmedel - "jag planerar in i kalendern när jag ska skriva" (och hur bra blir det då?), Birgitta Stenberg- enbart för att hon "uppfann" ordet knark och är en tant över 60 som inte blivit bitter , kortklippt och fått melodikryssyndrom, en ung scout-karaktär med rak rygg, glasögon och hästsvans - som bevis för att "det finns hopp." En rak motsats, konststudenten som alltså ännu inte hamnat i "fördärvet" men som sett en hel del knark redan nu. (Oooh!) En journalist med en nyanserad bild av verkligheten, en ex rockstjärna med långt (nu lite grått) hår som aldrig knarkat (å du helylle-land där kom den) och som bara haft nyktra konstnärsvänner, 4 pensionärer, inropade från typ Fiskekörka då det fanns tomma platser, som fick konstatera att " vi tycker att det är dåligt med knark!". (Snälla se spektaklet på SVT.se! )
Skratta kan man. Men sen blir jag skrämd. Här sitter vi och kritiserar Sarkosy (som fick ledande nyhetsankaret sparkad genom ett sms pga. en obekväm fråga) Putin, Berlusconi - och för all del även Disney (ABC). Men vad har vi att kontra med? Var är kvittot på vår fantastiska neutralitet? Var skulle TV-aviften gå om jag betalade den? Till att stärka gamla ingångna hierarkier i programledaretablissemanget och befästa invärtesbilden (för utifrån kommer den då inte) av Sveriges invånare som ett gäng pensionärer som kokar sylt? Ett gäng lantisar utan intressen som inte vill titta över kanten?
Nej, jag tänker inte identifiera mig med det - och hoppas för Guds skull att vi i nästa generation (låt de koka klart den där sylten först) kräver uppdaterad, intellektuell svensk journalistik som är snyggt och sakligt förpackad. Vi har ju förutsättningarna! Glöm den där TV-avgiften, vad är det vi (på kammaren förmätet) låtsas värna om? Det spelar ingen roll hur välgjorda dokumentärerna eller "Stjärnorna på slottet är" - för tillfället mår det svenska utbudet inte ett dugg bättre än hos Berlusconi.
Hur som helst, det är verkligheten för de amerikanska studenterna - det är bara jag som förundras över kontrasten, hur otroligt långt Sverige har kommit på flera plan.
Vilken potential det finns för svensk journalistik, hur vi tack vare vår tradition (av lagstiftning) skulle kunna inspirera andra.
Men sen ser man ett avsnitt av Debatt. (27-01-09 Ämne: Om konstnärskap och droger automatiskt hänger ihop typ...Något diffust , tror att Public Service mest flaggade för att de lyckats få dit en rockstjärna.)
Är detta resultatet av vad svenska medier ska prestera? En programledare vars roll är så känd att han ej förmår vara objektiv, och en av gästerna (den stackars pundade rockstjärnan) får bära ansvaret för musikvärlden och får ofrivilligt styra så väl som svara på frågorna, en palett av klichékaraktärer ditsatta likt klippdockor. Symboliserandes normen för Svensk Demokrati. Varsågoda på bästa sändningstid, hela spektrumet av PK:
En anorektisk, svartklädd konstnär med rött läppstift - på de svagas sida för att trycka på faktumet ångest och stressen med att vara estet. En käck chic-litt författare med villa och småbarn som inte alls förstår vikten av att använda berusningsmedel - "jag planerar in i kalendern när jag ska skriva" (och hur bra blir det då?), Birgitta Stenberg- enbart för att hon "uppfann" ordet knark och är en tant över 60 som inte blivit bitter , kortklippt och fått melodikryssyndrom, en ung scout-karaktär med rak rygg, glasögon och hästsvans - som bevis för att "det finns hopp." En rak motsats, konststudenten som alltså ännu inte hamnat i "fördärvet" men som sett en hel del knark redan nu. (Oooh!) En journalist med en nyanserad bild av verkligheten, en ex rockstjärna med långt (nu lite grått) hår som aldrig knarkat (å du helylle-land där kom den) och som bara haft nyktra konstnärsvänner, 4 pensionärer, inropade från typ Fiskekörka då det fanns tomma platser, som fick konstatera att " vi tycker att det är dåligt med knark!". (Snälla se spektaklet på SVT.se! )
Skratta kan man. Men sen blir jag skrämd. Här sitter vi och kritiserar Sarkosy (som fick ledande nyhetsankaret sparkad genom ett sms pga. en obekväm fråga) Putin, Berlusconi - och för all del även Disney (ABC). Men vad har vi att kontra med? Var är kvittot på vår fantastiska neutralitet? Var skulle TV-aviften gå om jag betalade den? Till att stärka gamla ingångna hierarkier i programledaretablissemanget och befästa invärtesbilden (för utifrån kommer den då inte) av Sveriges invånare som ett gäng pensionärer som kokar sylt? Ett gäng lantisar utan intressen som inte vill titta över kanten?
Nej, jag tänker inte identifiera mig med det - och hoppas för Guds skull att vi i nästa generation (låt de koka klart den där sylten först) kräver uppdaterad, intellektuell svensk journalistik som är snyggt och sakligt förpackad. Vi har ju förutsättningarna! Glöm den där TV-avgiften, vad är det vi (på kammaren förmätet) låtsas värna om? Det spelar ingen roll hur välgjorda dokumentärerna eller "Stjärnorna på slottet är" - för tillfället mår det svenska utbudet inte ett dugg bättre än hos Berlusconi.
Comments
Trackback
