Frankly Speaking
Fick en uppdaterad bild av dagens Paris i ett nötskal - eller egentligen två, den första klassiskt uppfriskande och den andra bara uppdaterad och helt frank.
En kvinna med båda fötterna på jorden kliver bestämt ut genom dörren till en bar för att ta sig en cigarett, och för att säga "Det där, det röda läppstiftet är inte snyggt på en ung kvinna som du. Det ser fult ut och klär dig inte!" Punkt.
(Ehm och du är... Anna Wintour?) Samtliga i sällskapet stirrar nu på mina fult välmålade röda läppar.
Vad svarar man på det? Ingenting - det behövs nämligen inte för strax kommer en 10 min utläggning om varför - och hur man (som hon) när man nått en mogen ålder förstår sådant bättre, och förresten då klär fantastiskt bra i rött. Jaha.
En sådan fransyska kan man inte mucka med - hon vet vad hon pratar om och man ifrågasätter inte vad det nu är hon har förstått - hon har levt, voila ca suffit.
Som en hund med svansen mellan benen smyger man sen in, tillbaka till sitt lilla glas rödvin och försöker återuppta sin plats på jorden.
Men! Det är samma kvinna, som när man ska gå, har slagit sig ner mitt emot bartendern och då man passerar skriker ut hur fantastisk man är (Intergritet? Nej det kan dra åt fanders) - och att det trots allt är helt rätt! För man ska visa vem man är. Hon talar sedan inte direkt till mig utan låter konversationen om mina röda läppar fortlöpa mellan henne, bartendern och de tre killarna som sitter runt omkring. De vinkar när jag går och jag får acceptera att lämna baren utan mina läppar för de är kvar i luften mellan dem. Hon programerar till och med den...charmanta.. bartendern, som jag knappt vågat titta på, till att yttra att "det klär mig väldigt bra", fast han nog inte vet någonting om mogen ålder för läppstift.
Så...merci ?
Den andra verklighetsbilden är något annat. Den där väskan som någon glömt kvar längst fram i metron. Den som får högtalarrösten att skrämmas, vakterna att springa och rälsen att spärras av. Ingen säger något men alla stirrar. Knuffar sig ut och lämnar perrongen. Jag vill inte men kan inte låta bli - blir som en hjort på savannen. Trodde fara skulle vara typ ryssen som smider planer på mils avstånd och inte en tygryggsäck med påsydda stickers och ett par mockasiner i. Paranoia?
Kanske, kanske inte och hur hanterar man den då?
