Staden med studier i ständig distraktion.
Efter att ha överlevt det sibiriska fånglägret och enligt planeringen påbörjat en resa med Kafka till Amerika, infaller så, lagom till helgen, ett moraliskt förfall.
Det beror egentligen på att M får erfara ytterligare ett sätt att uppmärksammas av män (om hon mot förmodan skulle vara trött på att tvingas svara "jag är svensk" och därefter mötas av ett hoppfullt leende, alternativt en mordisk uppnäsa-blick från tjejen bredvid. Hjälp, vilken nationalitet bemöts av neutrala reaktioner? Får väl uppfinna ett okänt land.)
Hon tänder en cigg på det ju numera rökfria dansgolvet och ser röksugna hanar skockas runt henne som myror. Till och med vakten stryker förbi, ler och frågar om han får ta sig ett bloss. Detta bidrar till fnitter, klassisk frihetseufori och post möjlig pluggsöndag-tid med gratis 20 Euro drycker klockan 06.30, varför man ju då omöjligt kan gå hem. Nåväl, fruktdrink med eller utan alkohol till frukost, är väl inte så noga.
Förfallet och timmen tycks ej falla Elin Kling i smaken då hon Sthlm streetstyle-posigt glider ut i sin blonda donnakalufs och bidrar till att segmentera bilden av svenskheten. Tack kära Elin, du skulle bara veta vad ditt studiebesök lämnar efter sig, för oss systrar att skyffla. Lite duktig är hon kanske som går hem dock, men hon har ju har ett riktigt jobb att sköta.
Så glider man ut i parken med herr Kafka, kallsvettig över att natten blev dag. Nu tänker man, ska ingenting distrahera.
Suck. "Serge" är tillbaka, han sitter på en bänk och läser en gulnad tidning medan kvinnor i leopardmönstrad huvudbonad och fantastiska vårkappor struttar fram och tillbaka. Tyvärr får man inte göra honom sällskap då den röda tejpen är noga uppspänd strax utanför kamerabild. Men titta får man och tänker att det här om något måste kunna tillgodoräknas som accepterat förhinder på samvetskontot. Det är ju för fasen Culture.
Hittar så en plats längs ena långväggen av museet, där parisarna sitter som sparvar och kacklar. Enstaka gruskorn rörs emellanåt upp då dammiga gymnastikskor springer förbi. Igår ägde man några av dem, idag förbarmar man de stackars människorna. Och så då, den första sidan. Båten i Kafkas roman har sedan länge kastat loss.
- Mademoiselle är inte intresserad av ekonomi?
Suck. Le Monde har en bilaga som inte intresserar min solgranne.
- Nej, jag måste läsa den här... Känner hur torra champagneläppar svamlar.
Då man visar omslaget på boken är studietiden slut. Är det ens eget fel att mannen är journalist med över 40 års erfarenhet och att han kastar ur sig både det ena och andra om Kafka, Opera och allt där emellan?
- Ni är den mest fantastiska kvinna i hela parken mademoiselle, och när jag såg att det fanns en stol ledig bredvid er i solskenet så tänkte jag att "det måste vara en gåva från Gud".
Det är ingen gåva från Gud tänker man, men nästa sida i en kletig glitterbok om som aldrig tar slut.
Om du hade varit 40 år yngre käre Benjamin, så hade vi setts klockan 20 på onsdag. Nu blir visitkortet ett fint bokmärke, fortfarande liggandes på sidan 2 i boken om Amerika.
Det beror egentligen på att M får erfara ytterligare ett sätt att uppmärksammas av män (om hon mot förmodan skulle vara trött på att tvingas svara "jag är svensk" och därefter mötas av ett hoppfullt leende, alternativt en mordisk uppnäsa-blick från tjejen bredvid. Hjälp, vilken nationalitet bemöts av neutrala reaktioner? Får väl uppfinna ett okänt land.)
Hon tänder en cigg på det ju numera rökfria dansgolvet och ser röksugna hanar skockas runt henne som myror. Till och med vakten stryker förbi, ler och frågar om han får ta sig ett bloss. Detta bidrar till fnitter, klassisk frihetseufori och post möjlig pluggsöndag-tid med gratis 20 Euro drycker klockan 06.30, varför man ju då omöjligt kan gå hem. Nåväl, fruktdrink med eller utan alkohol till frukost, är väl inte så noga.
Förfallet och timmen tycks ej falla Elin Kling i smaken då hon Sthlm streetstyle-posigt glider ut i sin blonda donnakalufs och bidrar till att segmentera bilden av svenskheten. Tack kära Elin, du skulle bara veta vad ditt studiebesök lämnar efter sig, för oss systrar att skyffla. Lite duktig är hon kanske som går hem dock, men hon har ju har ett riktigt jobb att sköta.
Så glider man ut i parken med herr Kafka, kallsvettig över att natten blev dag. Nu tänker man, ska ingenting distrahera.
Suck. "Serge" är tillbaka, han sitter på en bänk och läser en gulnad tidning medan kvinnor i leopardmönstrad huvudbonad och fantastiska vårkappor struttar fram och tillbaka. Tyvärr får man inte göra honom sällskap då den röda tejpen är noga uppspänd strax utanför kamerabild. Men titta får man och tänker att det här om något måste kunna tillgodoräknas som accepterat förhinder på samvetskontot. Det är ju för fasen Culture.
Hittar så en plats längs ena långväggen av museet, där parisarna sitter som sparvar och kacklar. Enstaka gruskorn rörs emellanåt upp då dammiga gymnastikskor springer förbi. Igår ägde man några av dem, idag förbarmar man de stackars människorna. Och så då, den första sidan. Båten i Kafkas roman har sedan länge kastat loss.
- Mademoiselle är inte intresserad av ekonomi?
Suck. Le Monde har en bilaga som inte intresserar min solgranne.
- Nej, jag måste läsa den här... Känner hur torra champagneläppar svamlar.
Då man visar omslaget på boken är studietiden slut. Är det ens eget fel att mannen är journalist med över 40 års erfarenhet och att han kastar ur sig både det ena och andra om Kafka, Opera och allt där emellan?
- Ni är den mest fantastiska kvinna i hela parken mademoiselle, och när jag såg att det fanns en stol ledig bredvid er i solskenet så tänkte jag att "det måste vara en gåva från Gud".
Det är ingen gåva från Gud tänker man, men nästa sida i en kletig glitterbok om som aldrig tar slut.
Om du hade varit 40 år yngre käre Benjamin, så hade vi setts klockan 20 på onsdag. Nu blir visitkortet ett fint bokmärke, fortfarande liggandes på sidan 2 i boken om Amerika.
Comments
Trackback
