Och sen kom regnet
Och så ses man för årets första gång, vid Pont Neuf. Man fnissar då man cyklar med dammig hudhinna, i kvällssolen på vägen dit, då hela situationen känns så otidsenlig. Att det kunde bli hett igen och att ingen drog ur hörluren på en då man på en svettig storstadsgata envisas med att lyssna på "Ute blåser sommarvind". Underläppen darrar till en fejkdoft av Lupin och man undrar just då hur man någonsin kan lämna det som kallas hem.
Men på Pont Neuf är järsgårdarna som bortblåsta. Man möter människor med andra konnotationer. Vänner som snart ska lämna den här stan. Miamibor och Irländare som entusiastiskt skräckinjagat berättar om vad de ska göra sen. Ett projekt i Afrika för att sedan hälsa på någon i Pakistan. Den andra ska jobba i Tokyo - innan han förbereder en master i New York.
Varför känner vi oss som de äldre svenska släktingarna som betraktar deras ungdom utifrån? Vad är det som gör att vi saknar identifikation? Varför låter deras drömmar som ungdomsslang som måste rättas till?
Vi kallar deras spretiga ambitioner för naivitet och avvaktar hellre.
Paradoxalt nog inser vi samtidigt att det är just deras drömmar som blir verklighet.
Plötsligt rivs kvällen upp, det blir vågor på Seine. Blåsten får plastmuggarna att kastas omkull och alla springer.
Stora blöta droppar dränker hans nyrullade cigarett. Han tar skydd under ett parasoll. Tar en sipp av det medtagna rödvinet som de där Texas-turisterna lämnade kvar på kajen. Vi går hela Boulevard St Michel och blir helt dyngsura. Mina dammiga vårskor föds som på nytt. Han kastar flaskan i en grön soptunna, och Texasborna med den. Skit samma tänker han, om jag är en vandrande kliché, jag upplever åtminstone livet.
Men på Pont Neuf är järsgårdarna som bortblåsta. Man möter människor med andra konnotationer. Vänner som snart ska lämna den här stan. Miamibor och Irländare som entusiastiskt skräckinjagat berättar om vad de ska göra sen. Ett projekt i Afrika för att sedan hälsa på någon i Pakistan. Den andra ska jobba i Tokyo - innan han förbereder en master i New York.
Varför känner vi oss som de äldre svenska släktingarna som betraktar deras ungdom utifrån? Vad är det som gör att vi saknar identifikation? Varför låter deras drömmar som ungdomsslang som måste rättas till?
Vi kallar deras spretiga ambitioner för naivitet och avvaktar hellre.
Paradoxalt nog inser vi samtidigt att det är just deras drömmar som blir verklighet.
Plötsligt rivs kvällen upp, det blir vågor på Seine. Blåsten får plastmuggarna att kastas omkull och alla springer.
Stora blöta droppar dränker hans nyrullade cigarett. Han tar skydd under ett parasoll. Tar en sipp av det medtagna rödvinet som de där Texas-turisterna lämnade kvar på kajen. Vi går hela Boulevard St Michel och blir helt dyngsura. Mina dammiga vårskor föds som på nytt. Han kastar flaskan i en grön soptunna, och Texasborna med den. Skit samma tänker han, om jag är en vandrande kliché, jag upplever åtminstone livet.
Comments
Trackback
