Hhhhej.....vattenpöl.
Tänk vad lustigt det är med kroppens funktioner, hur den kan reglera och kontrollera sinnet.
Slå på och av en kran av pulserande känslor som får knäna att plötsligt vika sig, överarmarna att bli geléiga och huvudet att tappa alla idéer om hunger och törst. Vilka skor det var jag tänkte köpa.
Nån slags djurisk överlevnadsinstinkt som kommer som en blixt från klar himmel.
Men det ser ju faktiskt inte omvärlden (eller objektet). De har ingen aning om vilken situation som får just mitt hjärta att bulta så att det går hål i jackan.
Har man därför rätt att spela iskall eller sabbar det resultatet?
Måste det helst lysa igenom hur entusiastiskt livrädd man är?
Borde kanske köpa nån slags bok i idrottspsykologi, där kan man hitta svaret.
Det är tur att folk har så olika livskall för annars hade hela staden vandrat omkring med en och samma kissnödiga look. (Just i Sthlm gör de i och för sig oftast det ändå, men tvivlar på att det är pga. förväntansfullt sprudel.)
Tänk om all personal på Skansen var ormfrälsta och sprang in i terariet varje dag. Vad händer med björnarna?
Handlade jag ost av just dig vars fötter sprattlade där under kassan för att du snart spart ihop till resan, delade jag säte med kvinnan som njöt för att i-poden bara innehöll talböcker och tog jag emot ett samtal av en telefonförsäljare som övat in sin monolog på band för att rösten ej skulle spricka?
Och jag som bara lade på luren och fortsatte steka lök märkte: ingenting.
För det var ditt darr - inför vilket jag är cool.
Ord däremot. Formuleringar och frågor som ska broderas ut över pappret.
De ger mig prestationsångest. Blir som en tant på öfvre Östermalm som kontrollräknar silverskedarna:
Tycker att det är så kul när de är nyputsade så att jag riskerar att aldrig våga använda dem.
Men jag ska ringa upp. Ställa frågorna. Skriva ner. Och lämna in.
För det är trots allt fantastiskt att helt oväntat få en sån där pil som sticker till. Ett pip i metalldetektorn.
Kan vara så det känns när en bebis sparkar.
Slå på och av en kran av pulserande känslor som får knäna att plötsligt vika sig, överarmarna att bli geléiga och huvudet att tappa alla idéer om hunger och törst. Vilka skor det var jag tänkte köpa.
Nån slags djurisk överlevnadsinstinkt som kommer som en blixt från klar himmel.
Men det ser ju faktiskt inte omvärlden (eller objektet). De har ingen aning om vilken situation som får just mitt hjärta att bulta så att det går hål i jackan.
Har man därför rätt att spela iskall eller sabbar det resultatet?
Måste det helst lysa igenom hur entusiastiskt livrädd man är?
Borde kanske köpa nån slags bok i idrottspsykologi, där kan man hitta svaret.
Det är tur att folk har så olika livskall för annars hade hela staden vandrat omkring med en och samma kissnödiga look. (Just i Sthlm gör de i och för sig oftast det ändå, men tvivlar på att det är pga. förväntansfullt sprudel.)
Tänk om all personal på Skansen var ormfrälsta och sprang in i terariet varje dag. Vad händer med björnarna?
Handlade jag ost av just dig vars fötter sprattlade där under kassan för att du snart spart ihop till resan, delade jag säte med kvinnan som njöt för att i-poden bara innehöll talböcker och tog jag emot ett samtal av en telefonförsäljare som övat in sin monolog på band för att rösten ej skulle spricka?
Och jag som bara lade på luren och fortsatte steka lök märkte: ingenting.
För det var ditt darr - inför vilket jag är cool.
Ord däremot. Formuleringar och frågor som ska broderas ut över pappret.
De ger mig prestationsångest. Blir som en tant på öfvre Östermalm som kontrollräknar silverskedarna:
Tycker att det är så kul när de är nyputsade så att jag riskerar att aldrig våga använda dem.
Men jag ska ringa upp. Ställa frågorna. Skriva ner. Och lämna in.
För det är trots allt fantastiskt att helt oväntat få en sån där pil som sticker till. Ett pip i metalldetektorn.
Kan vara så det känns när en bebis sparkar.
Comments
Trackback
