Skyddad av ett myggnät mot omvärlden
Då man en gång fått upp ögonen på det här hemlös-temat är det lätt att fastna. Kanske för att, precis som de som satt upp ordningregler för diskhanteringen där nere vid tälten under bron, så ofta känns fullkomligt absurt. I Indien, eller i något annat U-land känns det av någon anledning aldrig skrattretande då man kliver över någon på väg mot tågstationen. Kanske är det för att föreställningen av landet bekräftas eller för att man är på avlägsen mark. Hur som helst skulle man aldrig titta på en medresenär och liksom le helt förbryllat då en man på ett ben tryckte en i sidan för att få ett mynt till chapatin.
Här kom man imorse på sig själv med att göra just det. Skratta i samma veva som man betraktade en situation som enbart var tragisk. Anledningen var en man med bara fötter som låg uppkrupen bakom plastsitsarna på perrongen och sov. Eller var han död? Det var just det som var frågan. Det är en hårfin linje, men ack så viktig och knivskarp, lika rak som ena sida på metrobiljetten. Frågan hängde i luften, den luft som nu kunde inandas av de som ej bar munskydd för svininfluensan vill säga.
Över sig hade han nämligen en tunn vit duk som liksom var ihoprullad runt honom som en liksäck. Klockan 11.35har morgonruschen lugnat sig. Han, eller åtminstone hans konturer, syntes således rätt bra.
Med jämna mellanrum då man satt där på den röda plastbänken bredvid honom och förbarmade att man glömt gaffeln till den ogjorda lunchlådan, så lyfte förbipasserande lätt nervöst på duken. Till svars fick de kanske en liten darrning då vänsterfoten blev kall.
Men om han hade varit död så hade ju någon ingripit. Då hade väl hans situation liksom blivit relevant. Förmodligen hade man inte bara fällt ner tygduken igen och generat trippat vidare utan faktiskt skrollat fram numret till SOS Médecins på Blackberryn. Klockan är 17.29 nu. Det har gått över sex timmar. Om han är borta imorgon - ska man vara glad eller ledsen då?
Här kom man imorse på sig själv med att göra just det. Skratta i samma veva som man betraktade en situation som enbart var tragisk. Anledningen var en man med bara fötter som låg uppkrupen bakom plastsitsarna på perrongen och sov. Eller var han död? Det var just det som var frågan. Det är en hårfin linje, men ack så viktig och knivskarp, lika rak som ena sida på metrobiljetten. Frågan hängde i luften, den luft som nu kunde inandas av de som ej bar munskydd för svininfluensan vill säga.
Över sig hade han nämligen en tunn vit duk som liksom var ihoprullad runt honom som en liksäck. Klockan 11.35har morgonruschen lugnat sig. Han, eller åtminstone hans konturer, syntes således rätt bra.
Med jämna mellanrum då man satt där på den röda plastbänken bredvid honom och förbarmade att man glömt gaffeln till den ogjorda lunchlådan, så lyfte förbipasserande lätt nervöst på duken. Till svars fick de kanske en liten darrning då vänsterfoten blev kall.
Men om han hade varit död så hade ju någon ingripit. Då hade väl hans situation liksom blivit relevant. Förmodligen hade man inte bara fällt ner tygduken igen och generat trippat vidare utan faktiskt skrollat fram numret till SOS Médecins på Blackberryn. Klockan är 17.29 nu. Det har gått över sex timmar. Om han är borta imorgon - ska man vara glad eller ledsen då?
Comments
Trackback
