Paradox på Prime Time
Lennart Ekdal äter en banan.
- Åh, här inne var det bra luft, säger han ironiskt. Hur många av er vill bli journalister?
Vi är några som sträcker handen högt i skyn. I samhällets tjänst, tänker jag och känner mig viktig.
Det är 15 min kvar till sändning av TV4s Kvällsöppet och vi är strax studiopublik.
Kvällens ämne är svårdefinierat. Det handlar om sorg, eller var det medieexponering av människor som sörjer?
Beror på hur kanalen vill framstå - som förstående medmänniska eller aktiv medbrottsling. I direktsändning.
Redaktören är en smula otydlig men har gjort klart för oss att "det måste vara mer av kvällstidningsjournalistik nu när sändningstiden är så sen, måste ha gäster som lockar". Ibland får de tjata men då kan de också få 300.000 tittare.
"Det gäller att få folk att tro att de deltar för sin egen skull" säger Ekdal och slänger bananskalet.
10 minuter senare viftar jag inte med den där blivande journalisthanden längre.
Jag sitter bredvid Carina, Englas mamma, som är omsvept av en röd sjal. Studiovärdinnan pudrar hennes panna. Jag slås av hur stora hennes ögon ser ut i de där glasögonen, men vågar inte riktigt titta.
Bredvid henne sitter Arbogabarnens mamma, hon har nyklippt frisyr och randiga kostymbyxor. Som om hon vore på affärsmöte. Örhängena får hon plocka bort för de bländar ljuset i kameran.
- Man är ju inte så himla medievan trots allt, ler hon ursäktande.
De berättar hur det känns när vänner sviker och hur journalisterna, paradoxalt nog var de enda som fanns kvar.
- De vet hur man ställer frågor, säger Carina.
I reklampausen ropar hon till sin dotter som står i kulissen
- Du får gå om du vill, men prata inte med journalisten från Expressen.
Hon berättar för Ekdal hur han brukar gömma sig under hennes bil. Vem har släppt in honom i huset?
Kamerorna rullar igen. Inte ett ord om hemska journalister. Arbogamamman säger att eftersom hennes jobb tidigare var att vara mammaledig, är hennes jobb nu att föra barnens minne vidare. Därför gick hon med på ett reportage i Kalla Fakta .
- För att jag litar på er, säger hon.
Full pott. Studiovärdinnan ler. Ekdal ser nöjd ut. Uppvärmningen har fungerat.
Det är ett skådespel.
Vilka är "de" då egentligen, journalisterna som bakar berget av sliskig tårta?
Inte den komersiella kanalen som jagar tittare? Den ensamme individen under bilen? Och av vilka består publiken som spelar förstående allmänhet? De blivande journalisterna själva.
- Åh, här inne var det bra luft, säger han ironiskt. Hur många av er vill bli journalister?
Vi är några som sträcker handen högt i skyn. I samhällets tjänst, tänker jag och känner mig viktig.
Det är 15 min kvar till sändning av TV4s Kvällsöppet och vi är strax studiopublik.
Kvällens ämne är svårdefinierat. Det handlar om sorg, eller var det medieexponering av människor som sörjer?
Beror på hur kanalen vill framstå - som förstående medmänniska eller aktiv medbrottsling. I direktsändning.
Redaktören är en smula otydlig men har gjort klart för oss att "det måste vara mer av kvällstidningsjournalistik nu när sändningstiden är så sen, måste ha gäster som lockar". Ibland får de tjata men då kan de också få 300.000 tittare.
"Det gäller att få folk att tro att de deltar för sin egen skull" säger Ekdal och slänger bananskalet.
10 minuter senare viftar jag inte med den där blivande journalisthanden längre.
Jag sitter bredvid Carina, Englas mamma, som är omsvept av en röd sjal. Studiovärdinnan pudrar hennes panna. Jag slås av hur stora hennes ögon ser ut i de där glasögonen, men vågar inte riktigt titta.
Bredvid henne sitter Arbogabarnens mamma, hon har nyklippt frisyr och randiga kostymbyxor. Som om hon vore på affärsmöte. Örhängena får hon plocka bort för de bländar ljuset i kameran.
- Man är ju inte så himla medievan trots allt, ler hon ursäktande.
De berättar hur det känns när vänner sviker och hur journalisterna, paradoxalt nog var de enda som fanns kvar.
- De vet hur man ställer frågor, säger Carina.
I reklampausen ropar hon till sin dotter som står i kulissen
- Du får gå om du vill, men prata inte med journalisten från Expressen.
Hon berättar för Ekdal hur han brukar gömma sig under hennes bil. Vem har släppt in honom i huset?
Kamerorna rullar igen. Inte ett ord om hemska journalister. Arbogamamman säger att eftersom hennes jobb tidigare var att vara mammaledig, är hennes jobb nu att föra barnens minne vidare. Därför gick hon med på ett reportage i Kalla Fakta .
- För att jag litar på er, säger hon.
Full pott. Studiovärdinnan ler. Ekdal ser nöjd ut. Uppvärmningen har fungerat.
Det är ett skådespel.
Vilka är "de" då egentligen, journalisterna som bakar berget av sliskig tårta?
Inte den komersiella kanalen som jagar tittare? Den ensamme individen under bilen? Och av vilka består publiken som spelar förstående allmänhet? De blivande journalisterna själva.
Comments
Trackback
