En Blasé tack, med sugrör.
Misstänker att det är en drös som går omkring med samma känsla för jag tycker mig uppleva en särskild stämning. Hoppas åtminstone att jag inte är ensam.
En detalj kanske, men en som snart inte går att gå omvägar för att undvika, sysselsätta sig för att ignorera, supa bort för att slippa förstå. "Hah, tänk att vi ses här ännu en kväll" småler man under lugg och hör hur falskt det låter.
Känslan av att det inte håller.
Det kommer att spricka, kan inte bara rinna på så här, snart måste den där explosionen komma. Den vi 80-talister kanske innerst inne alltid hoppats på. Räddningen, tragedin, lyckan, undergången, den som gör valet åt oss och kastar oss framstupa ner för trappan på Sergels torg. Den som chockat handlingsförlamade tvingar oss att helt plötsligt se något, få känna lite motstånd och mest av allt förstå att Yes, död fisk-approach var inte vår grej, jag visste det! Det var bara en täckmantel, haha vad lurade vi blev! Trodde vi kunde köpa 3 par nya jeans på rean, gå ut både igår och idag, jobba bakis, välja ekologiskt, utnyttja CSN, flyga överallt och därför tycka att det är överskattat, skratta fördömande åt välgörenhet och istället fokusera på matmuffins från Wayne's Coffee.
Som en bulle vars deg sväller och blir för stor i magen vill jag ömsa skinn, få plats med mer i en bägare som redan rinner över, hjälp mig Oprah jag får för mycket information för det huvud den är instoppad i.
Så vaknar jag till ännu en dag med hopp om fyverkeri, intar position bland mina soldater i ledet och... väntar.
Allt är som igår fast allt är annorlunda. Vad är det största beviset på att dagen är ny? Att Ketchupen fått GI-stämpel?
Häller på en extra klick och frågar mig hur det kan det vara så att världen inte räcker till.
Vi borde kanske tänka i nya banor, sluta lassa så mycket koskit på rastlösheten. Sluta skämmas för flykt.
De där Romerna, som folk i alla tider avskytt, det kanske är de som egentligen har fattat grejen. Att stanna till på en plats, stöka ner, sno åt sig det man vill för att sedan resa vidare, det är kanske just det som är hemligheten. Att slippa återvända till ett rum där färgen flagnat och livet fortsätter i något förgånget som egentligen inte längre existerar. Det säger sig väl självt att det verkar förvirrande att skapa en framtid bland papper och prylar från det förflutna.
Men för att vara Rom så måste man ju gilla nya intryck också, faktiskt vilja se hur lilla livet ligger till.
Måste vara därför folk envisas med att bära gamla nördbrillor, skärpan är ju suddig.
En detalj kanske, men en som snart inte går att gå omvägar för att undvika, sysselsätta sig för att ignorera, supa bort för att slippa förstå. "Hah, tänk att vi ses här ännu en kväll" småler man under lugg och hör hur falskt det låter.
Känslan av att det inte håller.
Det kommer att spricka, kan inte bara rinna på så här, snart måste den där explosionen komma. Den vi 80-talister kanske innerst inne alltid hoppats på. Räddningen, tragedin, lyckan, undergången, den som gör valet åt oss och kastar oss framstupa ner för trappan på Sergels torg. Den som chockat handlingsförlamade tvingar oss att helt plötsligt se något, få känna lite motstånd och mest av allt förstå att Yes, död fisk-approach var inte vår grej, jag visste det! Det var bara en täckmantel, haha vad lurade vi blev! Trodde vi kunde köpa 3 par nya jeans på rean, gå ut både igår och idag, jobba bakis, välja ekologiskt, utnyttja CSN, flyga överallt och därför tycka att det är överskattat, skratta fördömande åt välgörenhet och istället fokusera på matmuffins från Wayne's Coffee.
Som en bulle vars deg sväller och blir för stor i magen vill jag ömsa skinn, få plats med mer i en bägare som redan rinner över, hjälp mig Oprah jag får för mycket information för det huvud den är instoppad i.
Så vaknar jag till ännu en dag med hopp om fyverkeri, intar position bland mina soldater i ledet och... väntar.
Allt är som igår fast allt är annorlunda. Vad är det största beviset på att dagen är ny? Att Ketchupen fått GI-stämpel?
Häller på en extra klick och frågar mig hur det kan det vara så att världen inte räcker till.
Vi borde kanske tänka i nya banor, sluta lassa så mycket koskit på rastlösheten. Sluta skämmas för flykt.
De där Romerna, som folk i alla tider avskytt, det kanske är de som egentligen har fattat grejen. Att stanna till på en plats, stöka ner, sno åt sig det man vill för att sedan resa vidare, det är kanske just det som är hemligheten. Att slippa återvända till ett rum där färgen flagnat och livet fortsätter i något förgånget som egentligen inte längre existerar. Det säger sig väl självt att det verkar förvirrande att skapa en framtid bland papper och prylar från det förflutna.
Men för att vara Rom så måste man ju gilla nya intryck också, faktiskt vilja se hur lilla livet ligger till.
Måste vara därför folk envisas med att bära gamla nördbrillor, skärpan är ju suddig.
Comments
Postat av: Anonym
du borde bli krönikör.
Trackback
