Koncept repris
Det finns ett inslag på Öppna kanalen. Den man skrattar åt pga dess meningslösa innehåll.
Praktiskt taget varannan gång jag sappar förbi är det just detta inslag.
(Det andra är det då en utmärglad Ulf Larsson intervjuar Härenstam i hemmastudio.)
Inslaget handlar om matlagning. En kvinna med Ludmila Engquist-brytning lagar storkok och hackar lök.
Hon är satt i kroppen. Absolut inte tjock men en mor som förlöst ett barn eller två. Berättar sakligt vad hon gör. Rullar fisken i ströbröd. Det ser så där oaptitligt ut som det gör då man steker något i återanvänt smör i betonggrått vinterljus.
Till sin hjälp har hon en annan kvinna vars rygg kutar fint under den urtvättade tröjan.
Inslaget är nog från 99. Varför sänds det om och om? Hur många tomater kan man skiva?
Det är vardag i ett nötskal och kommer inte längre. Är kanske därför fascinerande.
För det blir inte mer än så.
Men det finns ju andra kanaler - och program som folk faktiskt ser.
Slog över till Grammisgalan.
Själva konceptet är tydligen poppis för det är dock det samma.
Gry Forsell i sotade ögon- looken bredvid ett plexibord (syftar ej på Alsing) som såldes på Blocket då jag flyttade in. (Ett likadant som Filip och Fredrik f.ö hade i High Chaparall)
Och så Kent förstås... kammar hem 2 statyetter.
Ekdahl får in lite feminism med ex JÄMO Claes Borgström och tablån är komplett.
Kvinnan som hade kort page i april har nu axellångt. Men glasögonen och åsikterna har hon tursamt sparat.
Stampa på stället. Jag gråter.
Om det åtminstone vore av Ludmilas färdighackade lök!
