tid.tid.nu.tid.tid.
Man står där som ett fån, och stirrar på den där tjugan man nyss lämnat ifrån sig. Ser hur Selma tas emot av en rynkig hand med smutsiga naglar och hamnar i kassan i en skrynklig hög. Ser hur lysröret blinkar till utan att reflektera något liv i hennes stela öga.
Hur är det möjligt tänker man, att detta är samma Selma som i början av 30-talet klappade min mormor på huvudet och frågade efter hennes namn. På en rund stubbe i den lantliga grönskan, så långt ifrån förortens tobak och spel.
Man går ut och står där i geggan på parkeringen med nån grå plastkasse från Claes Ohlson i handen, ser en reflektion av sig själv i skyltfönstret och ställer sig lika frågande till vad det är man ser.
Hur kan det vara så att denna vardag är lika verklig - och känns ack så bisarr som den här ?
Blir man sjuk av för märkliga kontraster?
Comments
Trackback
