I väntsalen på en alptopp
Jag har muckat. Åtminstone känns det så, har börjat min resa från landsbygd till civilisation.
Iklädd två stora joggingskor som i ärlighetens namn hängt med lite för länge, väger för mycket för att bära på och vars odör nu utsöndras extra tydligt eftersom de är blöta. Svarta pirattights, uppkavlad sweat shirt och håret i en gammal gummisnodd som får stråna att strama vid tinningen. Röd sportbag som ospännande nog inte innehåller något inlindat vapen eller en bunt brev skickade från utomäktenskapliga barn. Däremot en rad generande titlar av typen chic litt från Sunne bibliotek.
Det duggregnar, bagen skaver mot axeln och jag lyfter högerarmen för att svepa bort lite snor.
Ah, vad är det som inbringar en så befriande känsla av att så där helt ostruken (typ white trash) resa hem från landet?
Måndagförmiddag i bruksorten Kil och det är där jag klafsar runt. Gatan upp och - tillbaka ner, i väntan på Stockholmståget.
Här spelade jag piano en gång och fick mitt lekisfoto insatt i en svartvit församlingsbroschyr.
Här har jag suttit i snöstorm i ett kaklat stationshus i väntan på rälsbussens intågande i mörkret. Föreställt mig hur det är på "Mimers", eller snarare utanför Mimers, garaget där Elin, Agnes och andra tvättäkta Fucking Åmål-karaktärer från Värmland drack hembränt.
Nu har jag 40 min och förtrollningen är för länge sedan bruten. Bestämmer mig för att inhandla dagstidningen.
Kliver in på PEKÅS, ledande livsmedelsaffär, och möts av ett berg av fabrikstillverkade småkakor. Är det efterkonstruerad barndomsidyll eller är det faktiskt så att kaffebröd dominerar sortimentet på landsbygden? Hur som helst, ingen DN och Svenska Dagbladet har de då rakt inte. Pagekillen med guldlänk stirrar roat på mig som om jag letar efter Hindustan Times, då jag på mitt Stockholmselitistiska sätt ställer frågan. Flyr genast fältet i mina tjippande skor.
20 min kvar. Tittar åt vänster, Fonus. Åt höger Agnetas tygbod och Apoteket Storken. Tiden börjar bli knapp och känner mig nu mer än nånsin som en brottsling med viktigt tidspressat uppdrag i nån svensk b-gangsterfilm.
"För helvete", jag har för mig att det fanns en Konsum här nånstans. But no, trots den höga ambitionen hjälps det inte. På Statoil rycker de på axlarna, Järnvägskiosken nickar mot stället med kvällstidningar:
"Siv gick ner 18 kg - enkel metod".
Så, kliver på tåget och muttrar en rad översittartankar om att man omöjligt kan bo i ett land som domineras av orter som denna, där man inte har landets ledande dagstidning men ett fritt utbud av bantingstips och korsords-Ernst. Och så Let´s Dance, inwrappat i nåt smaklöst Polarbröd.
Men strax får jag annat att tänka på, för det som när jag lämnade skogen var fuktiga tår är nu gammal sur disktrasa i ett kollektiv och jag ber en stilla bön för att ingen ska slå sig ner bredvid mig. Rambokänslan är som bortblåst, herregud jag ser ju i själva verket ut som om jag är 12.
Skamsen gömmer jag mig bakom "Kupé", vilken just då är en helt klart underskattad tidning.
Iklädd två stora joggingskor som i ärlighetens namn hängt med lite för länge, väger för mycket för att bära på och vars odör nu utsöndras extra tydligt eftersom de är blöta. Svarta pirattights, uppkavlad sweat shirt och håret i en gammal gummisnodd som får stråna att strama vid tinningen. Röd sportbag som ospännande nog inte innehåller något inlindat vapen eller en bunt brev skickade från utomäktenskapliga barn. Däremot en rad generande titlar av typen chic litt från Sunne bibliotek.
Det duggregnar, bagen skaver mot axeln och jag lyfter högerarmen för att svepa bort lite snor.
Ah, vad är det som inbringar en så befriande känsla av att så där helt ostruken (typ white trash) resa hem från landet?
Måndagförmiddag i bruksorten Kil och det är där jag klafsar runt. Gatan upp och - tillbaka ner, i väntan på Stockholmståget.
Här spelade jag piano en gång och fick mitt lekisfoto insatt i en svartvit församlingsbroschyr.
Här har jag suttit i snöstorm i ett kaklat stationshus i väntan på rälsbussens intågande i mörkret. Föreställt mig hur det är på "Mimers", eller snarare utanför Mimers, garaget där Elin, Agnes och andra tvättäkta Fucking Åmål-karaktärer från Värmland drack hembränt.
Nu har jag 40 min och förtrollningen är för länge sedan bruten. Bestämmer mig för att inhandla dagstidningen.
Kliver in på PEKÅS, ledande livsmedelsaffär, och möts av ett berg av fabrikstillverkade småkakor. Är det efterkonstruerad barndomsidyll eller är det faktiskt så att kaffebröd dominerar sortimentet på landsbygden? Hur som helst, ingen DN och Svenska Dagbladet har de då rakt inte. Pagekillen med guldlänk stirrar roat på mig som om jag letar efter Hindustan Times, då jag på mitt Stockholmselitistiska sätt ställer frågan. Flyr genast fältet i mina tjippande skor.
20 min kvar. Tittar åt vänster, Fonus. Åt höger Agnetas tygbod och Apoteket Storken. Tiden börjar bli knapp och känner mig nu mer än nånsin som en brottsling med viktigt tidspressat uppdrag i nån svensk b-gangsterfilm.
"För helvete", jag har för mig att det fanns en Konsum här nånstans. But no, trots den höga ambitionen hjälps det inte. På Statoil rycker de på axlarna, Järnvägskiosken nickar mot stället med kvällstidningar:
"Siv gick ner 18 kg - enkel metod".
Så, kliver på tåget och muttrar en rad översittartankar om att man omöjligt kan bo i ett land som domineras av orter som denna, där man inte har landets ledande dagstidning men ett fritt utbud av bantingstips och korsords-Ernst. Och så Let´s Dance, inwrappat i nåt smaklöst Polarbröd.
Men strax får jag annat att tänka på, för det som när jag lämnade skogen var fuktiga tår är nu gammal sur disktrasa i ett kollektiv och jag ber en stilla bön för att ingen ska slå sig ner bredvid mig. Rambokänslan är som bortblåst, herregud jag ser ju i själva verket ut som om jag är 12.
Skamsen gömmer jag mig bakom "Kupé", vilken just då är en helt klart underskattad tidning.
Comments
Trackback
