Same same but...
Just bevittnat en tragedi.
Det var blodtörst och så klart genreöverskridande, som det mesta idag. Törst även hos publiken.
Fast mest Diet Coke.
Macbeth, en av de sista föreställnigarna.
Salongen överfylld av Handelsstudenter, en medelålder på typ 19 år, som alla fått gratisbiljetter då skolan har stående "tredje raden"- abonnemang.
Jag undrar hur det känns för ensemblen, att spela efter ett manus som är så ristat i sten och samtidigt blicka ut över något som inte alls kommunicerar med det man försöker uttrycka. (Dessutom iklädd paljettlinne).
Nog säkrast att kasta in en ännu plasma TV i 1600-talsscenografin för att försäkra sig om att publiken stannar.
Enligt konventionerna eller inte, den stora succén och dess publik måste väl säga någonting om samtiden. Fast hur länge kan man fortfarande kalla det Shakespeare?
Visst, Kanye West samplar också gamla klassiker men har åtminstone upphovsmännens bevittnande.
Ståuppkomikern blir programledare, är överviktig så blir bantningsguru och ger ut en kokbok...
Jag gillar det egentligen skarpt - fast är inte hela grejen att det ska kännas oväntat?
Undrar om det finns något område idag som inte blandar genrer för att vi ska finna det intressant.
Skulle väl vara inom sporten då.
Men, ta Stefan Holm.
Här sitter han i direktsänning och debatterar helt plötsligt lite politik på morgonkvisten.
Håller sitt tal till nationen.
Han är högtidlig, försvarar sitt deltagande i OS på samma sätt som en viss president rättfärdigar fortsatt krig.
I bakgrunden syns inte frugan, labradoren och de leende barnen.
Men allt det som Stefan så starkt tror på. Det sunda levernet, och det måste segra - till varje pris!
Borde vi frukta denna utveckling? Finns inga ramar kvar kan ju vem som helst bli vad som helst.
Typ... president (!)
Smart drag där Stefan. Grapefrukt, den moderligt handmålade brödkorgen och så Lätta...
Det var blodtörst och så klart genreöverskridande, som det mesta idag. Törst även hos publiken.
Fast mest Diet Coke.
Macbeth, en av de sista föreställnigarna.
Salongen överfylld av Handelsstudenter, en medelålder på typ 19 år, som alla fått gratisbiljetter då skolan har stående "tredje raden"- abonnemang.
Jag undrar hur det känns för ensemblen, att spela efter ett manus som är så ristat i sten och samtidigt blicka ut över något som inte alls kommunicerar med det man försöker uttrycka. (Dessutom iklädd paljettlinne).
Nog säkrast att kasta in en ännu plasma TV i 1600-talsscenografin för att försäkra sig om att publiken stannar.
Enligt konventionerna eller inte, den stora succén och dess publik måste väl säga någonting om samtiden. Fast hur länge kan man fortfarande kalla det Shakespeare?
Visst, Kanye West samplar också gamla klassiker men har åtminstone upphovsmännens bevittnande.
Ståuppkomikern blir programledare, är överviktig så blir bantningsguru och ger ut en kokbok...
Jag gillar det egentligen skarpt - fast är inte hela grejen att det ska kännas oväntat?
Undrar om det finns något område idag som inte blandar genrer för att vi ska finna det intressant.
Skulle väl vara inom sporten då.
Men, ta Stefan Holm.
Här sitter han i direktsänning och debatterar helt plötsligt lite politik på morgonkvisten.
Håller sitt tal till nationen.
Han är högtidlig, försvarar sitt deltagande i OS på samma sätt som en viss president rättfärdigar fortsatt krig.
I bakgrunden syns inte frugan, labradoren och de leende barnen.
Men allt det som Stefan så starkt tror på. Det sunda levernet, och det måste segra - till varje pris!
Borde vi frukta denna utveckling? Finns inga ramar kvar kan ju vem som helst bli vad som helst.
Typ... president (!)
Smart drag där Stefan. Grapefrukt, den moderligt handmålade brödkorgen och så Lätta...
Comments
Trackback
