Kaviar. Igen.
Det finns en känsla som jag inte kan komma ifrån.
Den innebär ett pirr som alltid infinner sig under några minuter då jag vaknar på morgonen. Och ju tidigare ögonen slås upp desto bättre, ja, alltså inte rent orkesmässigt, men för måttet av pirr. För visst är det väl på något sätt lite extra stämningsfullt om man skulle vara en av de som vaknar lite före alla andra.
Ser in i huset på andra sidan och upptäcker att de anställda på kontoret som alltid lämnar lyset på i alla rum 24/7, ännu inte är där, och att det bara skimrar några enstaka pärlor av billjus där uppe på kullen.
Tänk, att vara precis i början av en dag som aldrig tidigare existerat.
Trots detta, märker jag rätt snabbt,väljer man inte nån kulinairsk nyhet till frukost, utan jag som de flesta andra ungefär eller precis samma sak som igår. (Två knäckemackor om det finns många kvar, en om det är långt till nästa leverans, och jo jag ären av de där idioterna som gillar blandingen banan och kaviar.) Och, om klockan var åtta och det var januarigryning över Belleville alldeles nyss, så är den strax tio och jag har fortfarande inte hunnit ut till parken, den här morgonen heller.
Jag inbillar mig att den här känslan, som är som en liten tesked julafton, inte var lika stark de dagar då jag gick upp för att gå till ett jobb. Förra våren exempelvis, den första dagen i månaden, då kön var lång till biljettautomaten för att fylla på metrokortet, och man förbarmade hela mänskligheten för att ingen av oss haft ork nog att göra det kvällen före.
Då man var 24 år och satt med gråten i halsen på ett kontor och tänkte att fan nu blir det inte mycker mer än det här. Jo just det, det finns ju en Cocacola-automat i korridoren.
(Fint, man har just kvalificerat sig offentligt till en omgång "Ung och Bortskämd", och det utan curlingföräldrar.)
Hur en så enkel sak som att välja shuffle på ipoden under tunnelbaneresan, eller välja trapporna vid sidan av alla rulltrappsfolk dock kunde ge små stötar av det där.
Pirret.
För visst är det lite spännande ändå. Att ingen av oss ännu vet hur det ska gå!?
Att vi fortfarande kan hitta på nåt.
Men, ju mer man tänker på fenomenet desto mer ångestladdat blir det – att man trots allt inte oftare väljer att ta dagen till gnistrande extremer. Att för mycket makt gör en matt.
Förmodligen är det därför tur att pirret lägger sig automatiskt när man beblandats i några timmar med verkligheten. Får ligga på hyllan en stund för att återigen plockas fram följande dag. För hur skulle världen egentligen se ut imorgon om alla stannade hemma och lekte i sin egen lilla bubbla?
Att lansera en ny site...
A Designer Sushi
Despite being a busy woman, she does have some time to take advantage of Paris and even to talk a bit with me, I called her up to ask where, near the office, she takes the lunch break herself.
- Work is pleasure for me, if it’s working alone in my space, or being with the stylists or having appointments. Usually someone has to pull my arm to tell me it’s lunch time because I never look at the watch, but quickly my hunger of good food takes over… In my area (the office is based in the center at 57 St Roch) the restaurants are great, whether it is French food, like the small small fish restaurant of the French actor Gerard Depardieu, called L’Ecaille de la Fontaine (tel: 01 47 42 02 99), the small Italian bio restaurant Crudus (tel: 01 42 60 90 29) or Colette, the cool multibrand store on rue Saint Honoré where you always see cool people when you eat downstairs.Sometimes we go to the south American tapas restaurant FERDI (tel: 01 42 60 82 52)or Japanese Kinugawa (tel: 01 42 60 65 07). For important lunches I got to hotel COSTES.
(full interview to be published later)
Några världsdelar på cykel
Att vara inne i lägenheten är en sak, att kliva ut är en helt annan.
Nya höstskorna med kilklack och välstruken blå jacka är både hemskt varmt och intresseväckande i ett kvarter där de flesta är kringflackande killar med magväska eller äldre tanter med sjalett och käpp. Tar en tvärgata ner och passerar tre, fyra ställen som serverar myntate, på gatan efter en moské där en man ställt upp ett bord och sitter och klipper biljetter, och så stanna till och låta den afrikanska kvinnan med barnen lindade i spräckligt tygstycke på ryggen passera. Hon är lika långt från mitt nästa stopp som Kapstaden är från Malmö.
Men bara 10 minuter senare försöker jag gena med cykeln genom Marais där allt istället är små tvålar med pistagedoft, italienska skor och designerpåsar som trängs mellan internationella lördagsflanerare i linnebyxor från Paul Smith och runda glasögon - blandat med de judiska lokalborna i svart hatt eller kippa med kringlor i handen. Kommer ut svettig på andra sidan gränderna för att hamna mitt i en demonstration mot Sarkozy och därför bli tvungen att fly in på ett varuhus några sekunder. Blir stoppad av en japansk fotograf som fotar dagens outfit och får posa för något som ser ut som japanska ELLE. Lilla fotografen skriker åt mig "le, le!" innan hon nogrannt skriver ner på konstig franska att den blåa jackan jag bär är köpt i Munkfors. Så, ett svalkande glas med en ny svensk bekant en timme senare på Café Charlot med vita dukar. Går knappt att få ett bord ute men hamnar till sist på hörnet bredvid en ensam kvinna som läser om dagens Sarkozy-demonstration och fingrar på ölglaset. Bryter upp runt 21 för en snabb promenad förbi République och middag på Chez Jeannette med intag av ceasar salladen (äntligen!). Då jag väntar på min vän utanför frågar en man om han kan köpa mig för 80 euro och jag tänker att man får fundera på det där med att vara blond och bära läppstift samtidigt.
Får mycket parmesanost i salladen och nyrostade krutonger, hör inte vad min vän säger eftersom musiken är för hög men vi skålar i vin och klorfyllt kranvatten. Och så biter man sig lite i tungan i blandad saknad och nostalgi för att man valde en bar som bär på minnen av samma sallad men en annan man. Men det är väl så man hittar sitt stamställe.
Cyklar sedan uppåt igen, 23 grader i luften och rue Oberkampf ser ut som på Ibitza. Engelska turister sjunger karaoke i röd tubtop medan fransyskorna tittar snett bredvid. Väl tillbaka vid Belleville går jag in på en restaurang och köper en Coca-Cola som kostar 2 euro att ta med och en att dricka upp på plats. Kvinnan som säljer den har sin sjuåriga son gråtandes i hälarna men stämningen är god. Oliver, persikor, fetaost och så vattenpipor och sjungande middagsgäster överallt ute på gatan. Här doftar det varken pistage, nygrillad kyckling eller stärkta bordsdukar utan söt, varm tobak som försvinner ut i septembernatten.
Café Charlot - 38, rue de Bretagne, 4 arr
Chez Jeannette - 47, Rue du Faubourg Saint-Denis, 10 arr
Guidebook under Construction
Alright, back.
After 24 hours, 6 glasses of wine, 5 arronidissements, 3 new contacts, 2 insults and a headache that just left my head (since the poluted air finally found a good balance in it), Paris is starting to feel like normal.
Looking at those split edges that in Stockholm looked Scandinavian, natural and shiny, I realize that a hair dresser needs to be seen, may it be on Boulevard de Belleville or not: Anything that used to look natural, pure and clueless last week, here rapidly gets drown over by a dirty guy on a scooter and remains a nordic dream.
Or as French ELLE recently wrote: "Chic, pratic nordic", hah, if they only knew...
Mais, ca va. It is 25 degrees and after having spent half of the day looking for a wifi café/library that is open, free and where the connection actually works - I realize that working from home is ideal .
At least for now, when you have a balcony and a lively street that offers baclava, dancing men and 2 kilos of almonds for 2.50. (As well as imported panties for 50 centimes)
It will be okay. This time as well.
A New Chapter:
This blog may change a bit in the near future. Considering the fact that not only one but three Paris guides are under contruction, one as a private book project and the two others ordered by aSwedish paper, the content on this blog will and should follow the work in progress.
I'll get back to that later, but what I am looking for is interaction!
I just recieved an email from this blond woman, partly based in Paris, always showing her best side in "La roulette Fortune" and recently in L'Arnacoeur. She will be in the, little less serious, chapter on French Love.
http://fr.wikipedia.org/wiki/Victoria_Silvstedt
Have a question that you'd like me to ask her and include in the book? Post a comment below.
Thanks! Time to unpack.
Ett vitt höstlöv
Notar, mäklarfirman, har öppnat kontor i det gamla ljusterapri-kafét här i Hornstull, brecis bedvid biografen.
Det är förmodligen en av de finaste lokalerna i området då den ligger på gaveln och har ljusinsläpp från två håll.
När det fortfarande var ljusterapi-kafé där såg man inte in eftersom vita, tjocka draperier var uppspända för att inte störa uv-strålningen där inne. Paradoxal tanke egentligen, att enda stället som aktivt jobbade för att sprida ljus över glåmiga stockholmare över vinterhalvåret, förmodligen också var enda stället som gjorde allt för att inte få in den minsta gnutta dagsljus.
Hur som helst, nu ser man in. Eller, man ser förresten nästan rätt igenom. Det är transparent. Två vita skrivbord står uppställda bredvid varandra med någon meters avstånd emellan, på vita väggen sitter fem gröna bokstäver uppklistrade: n o t a r.
Säkert har skrivborden fått varsin stol också men så är det inte mycket mer. I rummet bredvid stårett vitt bord, runt det står några fler stolar, ungefär fyra eftersom man på det viset kan sitta mitt emot varandra och skriva kontrakt: Mäklaren bredvid säljaren och så köparen och hennes kille/mamma/syster på den andra. När köpare signerar bostadsrättskontrakt är de i regel nämligen två. Det är inget man gör, ensam på lunchen då man samtidigt inhandlar en Delicatoboll och kommer tillbaka till kontoret med en påse äpplen.
Över det vita bordet hänger en stor vit lampa från Ikea deluxe.
Står utanför och tittar in en stund, som en neandertalare med håret på ända eftersom det är så man blir när man har enskild firma och ännu inte fattat det där med hur man hittar en tidsrutin - eller ens kommit underfund med om man vill det: Folk, som de i buren, verkar ju ändå inte veta bättre vad att göra med den.
Tänker att det måste kännas lite lustigt att sitta i det där transparenta dockskåpet hela dan och så öppet dokumentera hur ens timmar rinner förbi, hur en arbetsdag passerar. I praktiken skulle ju folk ute på gatan kunna utnyttja mäklarna i Zoo-syfte, eftersom det är billigare än att betala inträde på Skansen. Men, tänker jag när ena mäklaren där inne böjer sig ner och sänker sin nya stol, (är det nu man ska applådera?), kanske faktiskt ännu värre kan det vara att komma dit på besök och kliva in i buren för att skriva under bostadspapper:
Ska grannarna sitta på Vurma mitt emot och mumsa på sina sallader med chevre,valnöt, honung samt dressingen bredvid, samtidigt som de beskådar sin nya granne signera ett äktenskap med kvarteret innan hon försiktigt kliver ut med stora nya klotögon som ännu inte blivit hipster och gröna notar-pärmen under armen. Tätt efter kommer förstås han som sålde, spottandes på trottoaren för att det är hans gamla hood.
Idag är sommarens sista dag sa de på radio. Märks inte, fast visst känner man att vinden är sval? Hornstull sitter ute och brunchar som om augusti ska pågå i all oändlighet, och vem kan klandra oss för det. I vinter däremot, om jag är i stan, får det bli en tur till kvarteret och se om killarna i seglarshorts och randig t-shirt i ren ljustörst inte huserar hos de där ensamma mäklarna i buren.
Tänk! Notar. Stockholmskidsen kanske snart hittar en lösning på bostadsproblematiken.
Bäst man köper med några franska kex.
Augustimörker
Samma nya höstvid blåste in över modeveckans första dag på F12 igår kväll, och rörde runt i doften av hårspray och stärkta kragar. Inte enbart med tanke på att årstider nu skiftar och man ska byta land, igen, utanför för att allt som vanligt kommer upp till ytan då sommaren lagt sig och ramar in det som varit i ett portätt att ställa i bokhyllan. (Ett porträtt man inte tar med sig eftersom resväskan är full och därför istället låter stå bredvid de andra och samla damm.) Fast allt det där om kalenderdagar hit och dit är mest en idé, eller hur - själva viljan av summering måste komma av vanan att skriva ner sitt bästa sommarminne och ge till fröken i årskurs sju.
Med den svala vinden kommer hur som helst nya assosiationer. Kan det inte plötsligt slå er också att man inte ska gå till skolan, köpa en poppskoldagbok eller ordna bänkpapper med godistryck och nya skor? Blir ibland helt tom i bröstet när jag inser att man aldrig mer ska komma hem och äta mellis eller betsälla en ny kollektion kläder från H&M Rowells med köp två polotröjor betala för en och inse att halva klassen gjort det samma.
En parisvän på besök visade mig sitt iphonegalleri med bilder från semestern i Sverige.
Hon hade mest fotat exotiska kavli-tuber i massor: Renskav, räka, kaviar och skinkost.
Det är också ett sommarminnet att rama in - medan det för de i höghuset är just det samma som att återgå till rutiner.
Skärgårdsfika
Här är allt nytt fast vi i grunden inte är annorlunda, hör det välbekanta skrattet där i köket just intill. Men han har lagt sig till med en ny sorts diskrutin, för att hon lärt honom att det är så man kan göra och i kylen står en annan sorts fil. Smaka av cheesecaken, sen frysa in. Kyla rosévinet för att det ska kallna innan middagen och sen dra ett skämt som man inte trodde var hans stil. När blev det så mycket prat om rutiner?
Plötsligt bryter hon nuet med en fråga till mig som är ofarlig i sig, men som får luften mellan oss att frysa.
- Varför talar du inte ryska?
Minerad mark då den skrynklar den välstrukna presensduken och kör rätt in i en förgången tid som man vaksamt ska beröra. En fråga man gått med hela sitt liv då den burit en nyckel till kommunikation med en sluten värld man bara fick leva bredvid, och som stryker det där något ömsesidigt sorgsna i luften mellan oss medhårs.
Där livsval och trådar fortfarande hänger lösa just för att ingen kunnat knyta ihop dem. För att allting ju trots allt bara blir. För att historien har sin gång, identiteter läggs på hyllan, gärningar på is och tinar till stora hål i relationen.
Senare står vi på bryggan han och jag med näsorna vända mot havet.
I tystnaden spelar det trots allt ingen roll vem som kokar hans kaffe, eller vilket språk han tänker på. Så länge de fuktiga träplankorna, sommarnatten och kärleken för alltid får kännas de samma.
Förgätmigej
Fastän alla snällt tagit ett extra kliv bakåt i bussen så måste samtliga resenärer nu vara vänliga att stiga av.
Till och med fordonet är överhettat.
"Shit asså, mannen det är inte sant" stönar de som inte hängde bredvid en i trappan på klubben och säger att de aldrig kommer komma hem. Man vet att de har rätt, känner instinktivt det samma och vill bara glömma mörkret och kylan som ska bita sig fast i kinderna där utanför och på snövattnet i sulan som redan läckt in.
Kommer sen på sig själv med att det har gått fem år och tusen årstider sen man satt här sist och att den där berusade nattbussfärden rätt ut i en bäcksvart nedkyld förort, sittandes bredvid sitt livs dåvarande allt som man pratade med för att inte somna, enbart är ett minne och att man inte behöver oroa sig för att spy. (Eller ha odefinerbar ångest över att det redan var söndag när man åt eftermiddagsfrukost i hans urtvättade morgonrock innanför de neddragna persiennerna medan veckans repriser av Idol spelades i bakgrunden).
Nej, nu tackar man busschauffören för resan och kliver bara rakt ut - som i en film, ja tar till och med av sig skorna då man går hela Hornsgatan, och det gör ens ingenting att det är långt för man är vuxen, rationell och nykter. Man fascineras av hur ljust det är fastän klockan är tre och tycker att det är trevligt att se vad andra människor har för sig samtidigt i staden. Man småler åt det nyfunna hånglande paret som man bumpar in i för att man har sin utforskande blick på en vackert planerad husfasad och ja... man känner sig till och med priviligerad.
Jisses. Fy fan.
Roots
Döden bär svart även i solsken
Som en påtvingad eftermiddagspromenad för att få tiden att gå och hjärtat att slå långsammare, en junidag i 30-gradig hetta, väljer man att gå och handla vid Medborgarplatsen. Inte för att äpplena egentligen är billigare där, men för att själva sysslan av gång helt plötsligt ger ro och meningsfullhet i tillvaron. Solen bränner i nacken och man ångrar att man inte tog strumpor i skorna. Sommarprataren i lurarna talar om utvecklingsstörda som fått en andra chans i livet, och man skäms över den ofrivilliga tankeverksamhet som ägnas åt de 3 kilon som lagts på sedan man nådde sin modersmark. (För att man inte springer i metron).
Köper en Sprite som bara är ljummen och en påse sommargrönsaker med vattnig broccoli och morotsblandning och undrar varför det i hela friden är värt att släpa denna påse för 29.90 över hela Hornsgatan.
Men något ska man väl lägga in i kylen.
Tar en genväg över Maria kyrkogård och tittar in i kyrksalen där man en gång spelade piano. Det var alltid tomt och kyligt där inne och ryska pianolärarinnan var bestämd. Istället för noter var det pedagogiskt nog fastklistrade färger på tangenterna man memorerade, och vips så blev blå, blå, röd, gul, röd, gul, grön ett stycke Mozart.
Påsen som avsetts för frukt rymmer inte riktigt alla varor och kikärtskonserven vill helst ramla ut på kyrkbacken.
Då signaturmelodin till Sommar spelas i öronen, hela Sverige läser "Så länge stannar värmen" och tänker att det inte blir bättre än nu fast det redan blir mörkare, ser man ett tiotal svartklädda människor omfamna och varsamt tala till varandra utanför kyrkporten. Klippdockor i en skör, uppfälld pappkuliss på Hammarbysupporter-mark. Bara ett stenkast från öl, Nettan och VM-puben. Där träder man rakt igenom, likt en Lucia, fast i i svett och Nikeskor.
Men döden bär hatt och svart även i solsken.
Från 6-8 brödskivor om dagen till Proteinpasta
Dessutom skulle det visa sig, berättar Fredrik Lindström i programmet, att de där 6-8 brödskivorna inte alls var vetenskapligt undersökta, utan råkade bli allmän lag över en natt därför att svenskarna är så snabba på att hoppa på nya tåg när de kommer körandes ovanifrån.
Nytt. Det måste vara någonting med det där, för vad är det annars som gör att vårt samhälle helst byter ut, blickar framåt och förkastar allt gammalt, vare sig det handlar om människor eller sofftyg?
Står senare denna kväll i juni framför en välputsad stålhylla med dinkel, granola, fullkorn, low carb och quinoa. I kön framför mig visar invånarna väluppfostrat upp allt brödskivs-substitut. För så är det ju nu. 2010 har mannen i kostym med de grånade tinningarna bytts ut mot en blonderad dam named Skipper, som via samma kollektiva mediamegafon iställett predikar proteinpasta högst en gång om dagen.
No turning back.
Med perfekt vy över alla hyllorna, de personalfria kassorna och de skolade robotshopparna framkallas ett minne som gör mig alldeles tom:
Fan, vad har vi gjort?
För egentligen handlar det inte om brödskivor eller ej. Nej, modernisering handlar ju om att skära ner. På allt som har mänsklig, spontan eller irrationell inverkan på saker och ting, alltså på sånt som i förlängningen skapar medmänsklig beröring.
Bort.
Minnet är från en skitig port hos någon fin där jag fick spendera några nätter. En port där ljuset alltid lös in utifrån gatan, och förmodligen gör det än. Där det ligger elfakturor på det spruckna kakelgolvet som ingen av hyresgästerna vill kännas vid och där det, ute på marknaden, myllrar av människor som köper köttslamsor och flätar håret hos en nordafrikan innan de går hem och dricker te med vitt socker i.
Nu är man där i en fjärdedels sekund. Står på insidan av porten med den röriga söndagsgatan utanför. Går mot ljuset och ska strax komma ut. Precis innan dörren ska ryckas upp tar man handen ur fickan och vrider blicken åt vänster. Där sitter en liten knapp över vilken någon har skrivit Porte på en lapp med snirklig handstil som förstås nästan blekts bort.
Trycker på knappen och tänker omedvetet på människan bakom det som står.
En milisekund men ändå - kontakt.
Oj, tänkte inte på det
Tänk på den där videofilmen som någon släkting så barmhärtigt filmade då du var i 16 årsåldern. Filmen som innehåller scener som den från sommarstugan det där året någon smart person bestämt sig för att ni minsann skulle åka dit allihopa för att fira jul, utan att vidare reflektera över att det förmodligen fanns en bra anledning till att man inte vanligtvis gjorde det.
Det är sjukt mycket snö och går inte att köra hela vägen fram till stugan och du har släpat på Domuskassar med mormors hemlagade Jansson som färdats 40 mil. När filmen spelas in nere på bottenvåningen har du just vaknat, klockan är halv 2 och det är redan bäcksvart ute, du kliver ner för den knarrande trappan i urtrvättade flanellpyamasen som är det enda förutom Nokia 5110-mobilen och Smashing Pumkins-skivan som du tagit med dig. (Och så cigaretterna så klart som ligger i innerfickan på dunjackan i farstun). Du har inte duschat på två dagar eftersom det inte finns varmvatten och alldeles svullen i ansiktet är du som ett resultat av nya toastmaskinen, dataspelande, bulumiångest, tonårshormoner och värme från öppna spisen som stigit som ett varmt hav upp till övervåningen i flera dagar nu.
Okej.
Du kliver ut i vardagsrummet där filmen alltså spelas in och där 3/4 av släkten sitter (och har suttit sedan ankomsten någon gång strax före julafton om man bortser från den kollektiva dagliga 2 km promenaden till brevlådan och tillbaka fast det inte ens kommer någon post). De spelar Monopol eller Nya Finans eller Min bondgård medan de suckar och njuter över hur bra vi har det om vartannat.
- Nämen se vem som kommer här. Någon som är vaken i ottan ser jag. Säg någonting. Vinka, vinka , jag spelar in. Jo, men säg nånting nu då.
Du blänger in i kameran och försöker gå förbi och verka oberörd men det går liksom inte då den där jäkla korgen med vedträn tar upp exakt hela gången mellan dig och kameramannen, varför du måste stanna och muttra ett par skräniga ord på dialekt innan han flyttar på sig.
Det gulgröna skenet från brasan ger dig en gulgrön hudfärg och du vill bara klämma ut hela din malplacerade existens i ansiktet på den som filmar för att du är bosatt i denna hemska kropp som släpar sig efter dig vart du än går.
Men det ser ju ingen annan.
- Är det dags att äta frukost nu? Eller lunch snarare... Ät inte för mycket för om två timmar kommer Berit och Jan-Olov med inkokt lax och dillstuvning. Ta en bit av skinkan som finns kvar, din syster gjorde 2 smörgåsar imorse men hon åt bara upp en och en halv så jag la resten på en tallrik i kylen.
Och så vidare.
Det enda, och absolut enda som gör att du kan överleva i denna rödmålade stuga utan vita knutar är vetskapen om att ingen utomstående ser dig, eller din familj och någonsin ska få bevittna det som spelas in på bandet.
...Om du inte heter Daniel Westling.
(http://svtplay.se/v/2038024/kronprinsessan_och_kungariket)
The Thin line Between Insanity and Geniousity is Made of Sugar
Untouchable
My dad remembers when Stalin died. When he got the message he ran over the roof tops of Moscow. It was a cold morning in March and one can imagine the terrified excitement he, and his fellow classmates felt when they rushed so fast as if they were flying in the Russian sky. Far, down on Red Square, surrounded by thousands, they saw him.
One does not want to think about if the roofs were slippery. Of course they were.
Sometimes, a present coincident reminds you of things in history that makes one wonder how much information is possible to mix and pour in to a person before the body gets filled.
Like when he is lying on the floor now, installing some banal wireless Internet facility that makes life so much easier, and reflexively mutters a Russian word without noticing. A reference, that perhaps was created in his backyard while waiting for the toilet that he shared with eight families, that now gets thrown out in the Swedish air. Words that time and new languages have made impossible to catch.
Here, in his daughters own, bought flat.
Or when he buys that dark bread that he eats standing, without butter and nothing to drink because he was raised without space to be demanding. Or when I see him sleep, always on his left side with both hands placed under the cheek, because that was how the boys were ordered to sleep at summer camp.
Him doing the Sunday afternoon grocery shopping, in an overfilled suburban supermarket, where nobody cares about nothing but who won Eurovision Song Contest but demonstratively sighs if there is a line, and were the blond full- time college student earns more money in one weekend than his mom did during a whole career.
Yet, she does not know about Stalin.
It might actually help to slip once in a while. Just to rearrange the mix a bit.