STOCKHOLM samtidigt PARIS

Hej !
För tillfället är jag ganska upptagen med det här: www.minicosmopolitans.com Följ gärna med!

During an extremely hot lunch break in Stockholm this summer, while struggling with what now a days is the typical Swedish plat du jour; Quinoa, turkey, chopped veggies, avocado and cottage cheese, I found out that French clothing brand Zadig& Voltaire's chef designer is Cecilia Bönström. She is a former model - and Swede, based in Paris for over the last 20 years. To add an extra spoon of sugar to the story, she lives with her boyfriend and kids in the chic suburb Neuilly.
Despite being a busy woman, she does have some time to take advantage of Paris and even to talk a bit with me, I called her up to ask where, near the office, she takes the lunch break herself.

- Work is pleasure for me, if it’s working alone in my space, or being with the stylists or having appointments. Usually someone has to pull my arm to tell me it’s lunch time because I never look at the watch, but quickly my hunger of good food takes over… In my area (the office is based in the center at 57 St Roch) the restaurants are great, whether it is French food, like the small small fish restaurant of the French actor Gerard Depardieu, called L’Ecaille de la Fontaine (tel: 01 47 42 02 99), the small Italian bio restaurant Crudus (tel: 01 42 60 90 29) or Colette, the cool multibrand store on rue Saint Honoré where you always see cool people when you eat downstairs.Sometimes we go to the south American tapas restaurant FERDI (tel: 01 42 60 82 52)or Japanese Kinugawa (tel: 01 42 60 65 07). For important lunches I got to hotel COSTES.

(full interview to be published later)

   
 

Den långsamma lantisen i mig har helt klart fått en svår tango och hjärtat hjular, spinner som en cd-skiva. Intryck. Det är vad den här staden har att bjuda på. Längesen känns det, som dagarna var så här fullproppade av färger och former. Och om jag minns rätt så fortsätter det imorn.

Att vara inne i lägenheten är en sak, att kliva ut är en helt annan.
Nya höstskorna med kilklack och välstruken blå jacka är både hemskt varmt och intresseväckande i ett kvarter där de flesta är kringflackande killar med magväska eller äldre tanter med sjalett och käpp. Tar en tvärgata ner och passerar tre, fyra ställen som serverar myntate, på gatan efter en moské där en man ställt upp ett bord och sitter och klipper biljetter,  och så stanna till och låta den afrikanska kvinnan med barnen lindade i spräckligt tygstycke på ryggen passera. Hon är lika långt från mitt nästa stopp som Kapstaden är från Malmö.

Men bara 10 minuter senare försöker jag gena med cykeln genom Marais där allt istället är små tvålar med pistagedoft, italienska skor och designerpåsar som trängs mellan internationella lördagsflanerare i linnebyxor från Paul Smith och runda glasögon - blandat med de judiska lokalborna i svart hatt eller kippa med kringlor i handen. Kommer ut svettig på andra sidan gränderna för att  hamna mitt i en demonstration mot Sarkozy och därför bli tvungen att fly in på ett varuhus några sekunder. Blir stoppad av en japansk fotograf som fotar dagens outfit och får posa för något som ser ut som japanska ELLE. Lilla fotografen skriker åt mig "le, le!" innan hon nogrannt skriver ner på konstig franska att den blåa jackan jag bär är köpt i Munkfors. Så, ett svalkande glas med en ny svensk bekant en timme senare på Café Charlot med vita dukar. Går knappt att få ett bord ute men hamnar till sist på hörnet bredvid en ensam kvinna som läser om dagens Sarkozy-demonstration och fingrar på ölglaset. Bryter upp runt 21 för en snabb promenad förbi République och middag på Chez Jeannette med intag av ceasar salladen (äntligen!). Då jag väntar på min vän utanför frågar en man om han kan köpa mig för 80 euro och jag tänker att man får fundera på det där med att  vara blond och bära läppstift samtidigt.

Får mycket parmesanost i salladen och nyrostade krutonger, hör inte vad min vän säger eftersom musiken är för hög men vi skålar i vin och klorfyllt kranvatten. Och så biter man sig lite i tungan i blandad saknad och nostalgi för att man valde en bar som bär på minnen av samma sallad men en annan man. Men det är väl så man hittar sitt stamställe.

Cyklar sedan uppåt igen, 23 grader i luften och rue Oberkampf ser ut som på Ibitza. Engelska turister sjunger karaoke i röd tubtop medan fransyskorna tittar snett bredvid. Väl tillbaka vid Belleville går jag in på en restaurang och köper en Coca-Cola som kostar 2 euro att ta med och en  att dricka upp på plats. Kvinnan som säljer den har sin sjuåriga son gråtandes i hälarna men stämningen är god. Oliver, persikor, fetaost och så vattenpipor och sjungande middagsgäster överallt ute på gatan. Här doftar det varken pistage, nygrillad kyckling eller stärkta bordsdukar utan söt, varm tobak som försvinner ut i septembernatten.


Café Charlot - 38, rue de Bretagne, 4 arr
Chez Jeannette - 47, Rue du Faubourg Saint-Denis, 10 arr